Johan Norberg: ”Jag vill ha min gitarr på kistan när jag dör”

Favoritinstrument. En speciell känsla i händerna, i kroppen. Kanske finns det kockknivar och symaskiner med samma betydelse. Bilmekaniker som inte tar ett grepp utan sin favoritpolygrip eller läkare som skulle förlora fotfästet om deras gamla stetoskop – det allra första från läkarlinjen – skulle förkomma. Jag vet inte, men säger att det inte är samma sak. Jag tycker ju att musik är lite märkvärdigare än allt annat.

I min samling instrument finns en gitarr som skulle läggas på kistan – min alltså – om min familj vore av den sorten som lägger elgitarrer på kistor. Under den mest intensiva perioden som frilansande musiker spelade jag de flesta av dygnets vakna timmar på just den. Övade ständigt och turnerade, jobbade som studiomusiker och spelade jazz, rock och pop. Jag smekte, töjde och klämde. När inte fingrarna klättrade upp och ner för greppbrädan höll jag i gitarren ändå.

Det är klart att livet bestod av annat också. Jag läste, tittade på tv, eller drack te och pratade (om gitarrer) med mina vänner, men aldrig utan gitarren i knät. De tusentals timmar av beröring, med just det instrumentet, har lämnat avtryck som fortfarande känns i mina händer, trots att det stått i garderoben i många år. En slags fantomkänsla. Hur högerhandens lillfinger sträcker sig efter volymkontrollen. Handlovens vilande mot strängarnas stall och tummens grepp runt halsen.

Mina fingrar levde i finkalibrerad symbios med den ”fiestaröda” (elgitarrer har egna färgkoder) Fendergitarren och skillnader på tiondels millimetrar kunde få ett annat likadant instrument att kännas som en huggkubbe i handen.

I slutet av 1980-talet fick jag och mina kompisar höra att supergitarristen Yngwie Malmsteen använde en E-sträng som var 0,8 millimeter tjock. Vi som alltid haft 0,9 var skakade, men bytte för att prova. Det var hisnande. Vi pratade om det i månader.

Min längsta spelpaus under de åren var en veckas semesterresa till Grekland. När jag kom hem kändes det avigt, som om jag var vänsterhänt. I dag kan det gå månader utan att jag spelar en ton, men på sommarlovet när vi varje solig eftermiddag planterar oss på stranden och barnen gräver och badar har jag alltid med en gitarr, och i dag duger vilken som helst.

Symbiosen är borta, men det känns, inte tryggt kanske, men väldigt mycket något jag är efter alla års plinkande. Folk som går förbi undrar varför jag inte spelar, bara sitter där och håller i den.