Johan Norberg: ”Hiphoparna är artiga, men jag har noll koll på dem”

Min absoluta bottennotering i kategorin ”hänga med i det senaste” var 2012 när jag läste i en annons att dj-trion Swedish House Mafia skulle lägga av, och det med tre utsålda Friends Arena i Stockholm. Jag hade aldrig hört talas om dem, och nu skulle de alltså sluta. Hej, vad det går. En journalist på DN berättade för mig att även de hade missat hela grejen, men försvarade sig med att trion faktiskt slog igenom 2010, knappt två år tidigare.

Snabbt upp till toppen gick det också för tragiskt bortgångne dj-artisten Avicii, men först 2013, när han skänkte åtta miljoner kronor till hungersnöden i Afrika, dök hans namn upp i min värld. Som musiker brukar jag ha en viss överblick, men här var jag helt borta. Åtta miljoner, killen måste rimligtvis vara framgångsrik tänkte jag. Och känd.

I Allsång på Skansen uppträder ofta unga hiphop-artister med namn som G2B, Stuffsnagger eller något åt det hållet. Inga jag hört talas om, och när vi frågar barnen har de inte en susning de heller. Jag noterar med skräckblandad förtjusning: nu har jag verkligen ingen koll alls på musikbranschen.

”Skräck” över att inte hänga med, och ”förtjusning” för att det känns helt okej i alla fall. Men ändå. Jag och hustrun (som också är musiker) letar på nätet för att se hur kända de där hiphoparna egentligen är. Det visar sig ofta att de nya unga stjärnorna på sin höjd har ett album, ibland bara en singel, bakom sig. De presenteras med ”som slog igenom i våras” och då måste de ju vara med i allsången till sommaren, inom karriärens korta omloppsbana.

Hiphop är en enormt stor genre och det vore tjänstefel om SVT inte hade med den i programmet, men ibland undrar jag om redaktionen ens själva vet vad de har bokat.

Underhållningsvärdet för mig är inte så mycket musiken, som artisterna själva. Under tv:s historia har unga rockare alltid tittat truligt under lugg och ställt upp i intervjuer, men under protest och biskop Braskaktiga villkor. Så kommer hiphoparna.

Svarar artigt på alla frågor, hjärtinnerligt glada över att få vara med. Inte sällan har de invandrarbakgrund och har vuxit upp i problemfyllda områden. Kanske just därför tycker de att det är toppen. Det kan vara en biljett till ett annat liv, så de dansar ut i publiken med allsångshäftet sjungandes en vals av Lasse Dahlquist eller någon artist de inte hört talas om. Men vad gör det?

Man behöver inte ha koll på allt, det är faktiskt inte det som är grejen.

Ja!

Amazing Grace av Aretha Franklin

Jag har lyssnat sönder albumet sedan många år, och så får jag höra att konserten filmades, och nu går på bio. Extas, milt uttryckt. Aretha i sitt livs form och bästa sammanhang.