Johan Norberg
Johan Norberg: ”Ge mig musikkonserter där allt kan gå fullständigt åt helvete, tack”
Lyssna på artikeln
Musik är som cirkus, eller bör vara, om det ska bli någon större vits med alla toner. På en konsert vill jag uppleva virtuositet framförd med något som kan tolkas som känsla, men där måste också finnas en uppenbar risk att något kan gå fel, helst fullständigt åt helvete. Lindansaren.
Det är därför många popkonserter tråkar ut mig. Där testas sällan några gränser. Kanske i repetitionslokalen, men på scenen är det ofta bara ett upprepande av vad man övat in.
I rättvisans namn ska jag säga att popartisterna befinner sig i ett system som är förödande för all utveckling. De ska först och främst vara tillräckligt snygga för att få skivkontrakt. Sedan måste en hitlåt totas ihop så att de hamnar i tv, och med lite tur inleds då en relation med publiken som handlar om två saker: Folk vill se någon som är känd från tv, samt höra hits. Då hänger bara de mest uthålliga kvar, de som orkar sjunga samma låtar om och om igen i en segdragen, men trygg relation med sina fans. Som vilket gammalt äktenskap som helst.
De kreativa som byter stil och vill gå vidare hamnar på popindustrins sophög, utan vare sig publik eller pengar, där de i bästa fall får fina recensioner.
Det finns en skenbar likhet med klassisk musik där solister spelar noterade stycken som till 99 procent måste låta exakt likadana varje konsert, men där gjuter lindansarrisken liv i framförandet, och framför allt i oss som publik. Vi sitter där och hisnar, inte bara för att de spelar bra utan också för att de försätter sig i fara inför våra ögon. När violinisten Janine Jansen spelar Béla Bartóks första violinkonsert är det som att en höjdhoppare skulle sälja biljetter till en tävling med löftet att hoppa 2,42, varje kväll. Då ligger en viss feber i luften, kan man säga.
Jazz är en helt annan femma, dels är det den enda genre (vid sidan av country & western) där man får se ut hur som helst, så länge folk gillar vad man spelar, dels är en konsert inte något större risktagande. Det är omöjligt att spela helt fel eftersom ingen i förväg riktigt bestämt vilka toner som ska spelas. Och blir det ändå uppenbart fel, så går det också bra. Som orkesterledaren och arrangören Bengt-Arne Wallin uttryckte det:
”Det finns ingen som missar lika snyggt som Miles Davis.”
Även bland missarna finns en viss estetik.
Själv är jag ingen lindansare, men försöker få det att framstå så. Det är också en konst.