Johan Norberg
Johan Norberg: De överdrivna lovtalen till Charlie Watts är motbjudande
Lyssna på artikeln
Charlie Watts, trummisen i The Rolling Stones, är död och nätet fylls av hyllningar. Folk som inte kan skilja en golvpuka från en bongotrumma har plötsligt tydliga minnen av hans trumkomp. De överdrivna lovtalen är ganska motbjudande. Det känns falskt, som det kan bli när människor mest av allt är uppfyllda av sig själva och drivs av en obetvinglig lust att delge världen sina känslor.
Charlie hade tidigare i år tackat nej till nästa turné; ett rimligt besked från en 80-åring som nyss genomgått en hjärtoperation, men Mick Jagger och Keith Richards hade tänkt rocka vidare med en ersättare på trumstolen. Vi får se hur det blir, kanske tappar de sugen nu när Charlie inte finns längre.
Den gamla diskussionen om hur bra trummis han var egentligen väcks till liv – samma tjat man brukar höra om Ringo Starr. John Lennon fick en gång frågan om Ringo var världens bästa trummis, och svarade: ”Han är inte ens den bästa trummisen i The Beatles.” Paul McCartney var ju erkänt skickligare på alla instrument än de andra i bandet, men det spelar ingen roll, och ordet ”skicklig” passar inte in. Ett band bestående av virtuosa musiker är per definition inte längre ett popband, det är något annat.
Fem års jobb och 20 års väntande.
Men frågan dyker ofta upp, alltid från män som vill veta hur bra något är, helst på en skala (denna manliga mätiver som aldrig tar slut) – och de hoppas att jag, som professionell musiker, har en siffra. ”Hur bra var han?”
Jag tycker att Charlie (och Ringo) var bra, men det beror på att de höll takten i låtar som jag gillar, och nej, jag skulle inte ha valt någon av dem till mitt band om det hade varit så. Men de var de perfekta i sina sammanhang, precis som en pappa eller mamma ofta är de bästa man kan tänka sig, utan att vara de ”skickligaste” pedagogerna.
En speciell sak med Charlie Watts var att han, medan resten av bandet sökte sig neråt i åldrarna vid varje partnerbyte, var gift i 57 år med sin Shirley. Hon skulle ha kunnat vara mormor till de andras flickvänner och hennes närvaro på gruppbilderna bredvid hälften så gamla fotomodeller skapade alltid en fint kontrasterande verklighetsförankring.
I en intervju från 1986 sammanfattade Charlie Watts sina år med bandet; att det hade varit fem års jobb och 20 års väntande, hangin’ around. Väntan på flygplatser och bakom scener. Redan då var han ganska less, men det skulle bli ytterligare 35 år av hangin’ around, sedan var det slut.