Jens Stoltenberg: ”Nu får Putin mer Nato i stället!”

Varje morgon får Jens Stoltenberg nya rapporter från slagfältet. Hur ska vansinnet få ett slut? Och när kan Sverige välkomnas in i militäralliansen? Åsne Seierstad ger sig ut i skidspåret med Natos generalsekreterare för att få svar.

Det har varit en bra vinter. Snön har vräkt ner. Den bästa vintern i mannaminne, är erfarna skidåkare eniga om.

Det har varit en grym vinter. Granater har förstört människors hem. En vinter värre än någon kunnat föreställa sig.

Putin har använt årstiden som vapen. Raketer har riktats mot elverk och gasförsörjning, för att ukrainarna ska frysa.

En söndag tar Jens Stoltenberg med oss på en skidtur. Vi vill träffa honom för att prata om Nato, militäralliansen som Sverige vill bli en del av. Kommer det att ske innan Jens Stoltenberg avgår i oktober, efter nio år på jobbet? Det vågar han inte lova, men han jobbar hårt för att få till det.

Vi möter Natos generalsekreterare på hans bakgård, dit han söker sig för att tänka, för att pusta ut, för att träffa människor, för att åka skidor, för att promenera. Allra helst skulle han hålla alla möten gåendes.

Det är bra att han har en stor bakgård. I god socialdemokratisk anda är den öppen för alla, den har varken dörrar eller glastak, och den är gratis. Den heter Nordmarka och är skogen på höjderna ovan Oslo, mil efter mil med backar, och de börjar bara några hundra meter från Jens Stoltenbergs hus. Bra vinterdagar kan han spänna på sig skidorna utanför dörren, eller också kan han bära skidorna på axeln till backarna. Men det var förut.

Den här söndagen blir han skjutsad. Så vill livvaktstjänsten ha det. Så är livet nu.

Naturen runt Oslo – Nordmarka, Østmarka, Vestmarka och Sørmarka – används av alla, av dem som bott här i generationer, den så kallade nikkeradelen, och av nya landsmän, som tar med sig bordsdukar och doftande grytor och har picknick med storfamiljen.

Vi går mot strömmen. Klockan är redan tre, och de flesta är på väg hem. Men när Jens Stoltenberg var i Oslo den här helgen, ville han också träffa sitt livs kärlek, vid sidan av fru Ingrid, nämligen Arbeiderpartiet. Osloavdelningen skulle ha årsmöte, och Jens kunde inte säga nej när de frågade.

– Men nu är jag här, säger han när vi ger oss ut från Sognsvann, en sjö han är känd för att gå runt medan han håller sina privata, politiska samtal med LO-chefen, statsråd, forskare, staben eller familjen, de har alla gått sina rundor här.

– Jag har alltid nyttjat Nordmarka för att prata med människor. Det har handlat om allt ifrån storpolitik till personalärenden och statsrådsutnämningar. Min relation till människor utspelar sig faktiskt helst här.

Jag lägger telefonen i fickan på min skidjacka, så att den fångar upp det han säger mellan frånskjut och stavtag.

– Här gick jag innan jag skulle möta president Putin i Moskva första gången, pekar han.

Året var 2001. Jens var färsk statsminister i Norge. Putin ganska färsk president i Ryssland. De sista åren under president Boris Jeltsin hade varit kaotiska, nu hade Jens och hans stabschef Jonas Gahr Støre förstått att det hade blivit bättre ordning hos den stora grannen i öst med den tidigare KGB-agenten vid rodret.

Den gången tog han inte huvudleden som nu. Samtalen var för hemliga. Han och stabschefen valde stigarna i den täta skogen, där en blandning av gran och björk gjorde att solen knappt nådde marken. Det var också en söndag, minns han, det var vår, snön hade just smält.

– Det var liljekonvalj överallt, massa liljekonvalj.

Målet var att knyta Ryssland tätare till det nordiska samarbetet. Norge har en nästan 200 kilometer lång gräns mot Ryssland i norr. Energisamarbete, lagring av atomavfall, klimatfrågan och ökad satsning på områdena i norr stod på dagordningen. Men den stora frågan var delningen av Barents hav, och Jens och Jonas, som de flesta norrmän kallar dem, diskuterade strategier för hur de skulle låsa upp dödläget. Ju djupare de gick in i skogen, desto mer ensamma kände de sig, och samtalet flödade fritt. Plötsligt ekade en stämma:

– Jag hör vad ni säger! Jag hör allt ni säger!

En man dök upp bakom ett träd.

– Jag fick lite panik, berättar Jens när vi påbörjar stigningen från Sognsvann.

Men det gick bra. Strategin de skulle möta Putin med behöll killen i skogen för sig själv. De pustade ut, vände och vandrade hem, plockade med sig liljekonvaljer till sina fruar. Det var en annan tid.

Den gången verkade allt så löftesrikt.

– När jag skulle möta president Putin, hade vi den här optimismen i oss. Vi trodde på ett nytt och bättre förhållande till Ryssland. Vi har varit så stolta över att Norge ensamt grejade att få till ett pragmatiskt samarbete under den kallaste delen av kalla kriget, under de svåraste perioderna. Vi har haft vår grundpolitik. Samarbetet om energi, miljöskyddet kring fisket har varit helt fantastiskt, ikke sant?

Jens trasslar in sig i en utläggning om förvaltningen av det nordatlantiska torskbeståndet. Sådan är han; när man frågar om något får man gärna långa, detaljerade analyser till svar.

– Vår torsk är bland de mest framstående fiskbestånden som simmar mellan flera länder och tas om hand på ett bra sätt. De flesta arter överfiskas eller utrotas, men Norge och Ryssland har lyckats ta hand om detta.

Det kryllar av människor i skogen den här söndagen. Leende familjer i färgglada toppluvor. 80-åringar i skidjackor som blekts av väder och vind. Unga snabbåkare som ska pressa sekunder i Birkebeinerrennet eller Vasaloppet.

– Hej, hej … Hej, hej, hej, säger han mellan analyserna.

En egenskap som kännetecknar Jens Stoltenberg är att han tycker om människor, han söker inte stillheten eller ensamheten, tvärtom tycker han om att inleda en konversation med den som har något att säga till honom. Och när han måste köa uppför en backe på grund av att en femåring går först, säger han bara:

– Nu blir en norrman glad!

Jobbet som generalsekreterare har blivit något annat än vad Jens Stoltenberg föreställde sig, då han i november 2013 fick ett telefonsamtal från Angela Merkel. Samma höst hade ­Arbeiderpartiet förlorat valet i Norge, och han hade avgått som statsminister. Den tyska förbundskanslern brukade tacka av sina europeiska kollegor, så också Norges regeringschef. Stoltenberg är fortfarande ung, hade hon sagt till sina rådgivare före samtalet. Han borde få något att göra.

– Varför inte generalsekreterare i Nato, hade hon föreslagit, närmast rakt ut i luften, innan hon ringde.

Mot slutet av samtalet från Berlin hade kanslern luftat idén för den före detta statsministern i Oslo.

Fred rådde i det euro-atlantiska området. I Natos strategiska koncept – försvarsalliansens riktlinjer som omformuleras ungefär en gång varje decennium – talades det om Ryssland som en strategisk partner. Kina nämndes inte.

Den enda som fick veta något om det möjliga jobbet var Jens fru, den erfarna diplomaten Ingrid Schulerud.

Medan valprocessen pågick, i februari 2014, invaderade ryska soldater Krim-halvön. Ryssarna övertog kontrollen och annekterade landområdet som var en del av Ukraina. Lite senare gick Putins soldater in i den östliga Donbass-regionen. Ryssarna hävdade att det var Ukrainas önskan om att bli medlem i Nato som utlöste annekteringen. Om Ryssland inte vidtog åtgärder nu riskerade de att amerikanska baser skulle placeras på Krim, hette det.

En av anledningarna till att Angela Merkel och Barack Obama hade önskat Jens Stoltenberg som ledare av alliansen var just hans goda relation till Ryssland. Han hade visat prov på flexibilitet och förmåga att samarbeta under sin tid som regeringschef. Det kunde komma väl till pass nu.

Se på Groznyj, Georgien, Aleppo…

Men det hjälpte inte.

– Det var ett väntat krig, säger Stoltenberg om den ryska invasionen av Ukraina den 24 februari 2022.

– Vi visste det. Vi hade exakt och konkret underrättelseinformation om mobilisering. Vi delade detta med medierna, vi varnade i månader, vi utförde kraftfullt, diplomatiskt arbete … Vi gick från avspänning till högspänning – till krig.

Då Jens Stoltenberg gick till sängs på kvällen, visste han att han mitt i natten, eller tidigt nästa morgon, skulle bli väckt med beskedet att anfallet hade inletts.

– Många är chockerade över brutaliteten, säger han, men det finns ingen anledning att vara överraskad! Putin har använt militär makt tidigare, se på Groznyj, Georgien, Aleppo …

Stigningen blir brantare. Svetten rinner. Jens har blivit röd om kinderna. Han klagar över att han inte är i toppform. Han hinner inte träna så mycket som han skulle vilja. Några pass på träningsmaskinen i källaren i hans hus i Bryssel är inte tillräcklig förberedelse för att möta uppförsbackarna kring Oslo. Han vänder sig mot mig:

– Vi får prata vidare när vi är uppe på toppen. Jag orkar inte mer.

Jag ger honom andrum. Men likafullt – ”Hej, hej … Hej, hej” – säger han mellan de djupa andhämtningarna. Och så nynnar han då och då. Inte hela melodier, bara fragment, några toner här och där. Nästan som om han inte är medveten om det själv.

– Där är statsministern, ropar en liten pojke.

– Hej, hej … Hej, hej!

En gång statsminister, alltid statsminister.

– Det är galet mycket folk, säger han när vi till sist når toppen av den första, långa, sega backen.

Solen bryter äntligen genom molnen.

Ett par kommer mot oss.

– Det var länge sedan jag såg dig! utbryter Jens när han ser att det är ex-flickvännen till en tidigare minister i hans regering.

– Detta är ju absolut kungligt, fortsätter han, glad för pausen.

Paret tog tåget norrut samma morgon och har åkt söderut mot Oslo i flera mil.

– Har ni åkt i solen hela dagen? Nere i stan var det moln i morse, säger Jens.

De pratar om det som människor som inte har träffats på tio år pratar om: vädret och skidorna. Vad är bäst, vallningsfria, så kallade skinskidor, eller vanliga längdskidor?

– Perfekt med klister i dag, säger Anne Grethe och presenterar sin nya pojkvän, Eirik.

– Hej, hej, Jens heter jag, säger Jens. Är det du som vallar? Mina skidor släpper förmodligen mer än dina, men för oss latmaskar är de vallningsfria bäst.

– Men hur är det med dig då? undrar Anne Grethe.

– Med mig?

Jens ser nästan överraskad ut, ska han redogöra för det nu?

– För mig … eh, personligen är det meningsfullt, ja, motiverande och viktigt att jobba i Nato. Men det är ju förfärligt det jag jobbar med, säger han när han har klivit ur spåret, medan folk stakar förbi.

– Varje morgon inleds med rapporter om förluster. Och det som är så fruktansvärt är att det inte finns några tecken på att det ska ta slut snart.

Han tvekar lite innan han fortsätter.

– Krig är väldigt oförutsägbara, saker kan ske. Det här kriget kan ta slut i höst, men det kan också fortsätta i ett år, två och tre till, eller längre …

Två allvarliga ansikten tittar på honom.

– I början var jag rädd för att kriget skulle ta sig utanför Ukrainas gränser, att det skulle trappas upp, spridas, men nu är vi tryggare med att striderna stannar i Ukraina. Det är ingen tröst för ukrainarna, men det är en tröst för oss. En varaktig fred, det blir svårt, tänk på Minskavtalet, de fortsatte ju kriga lite ändå, hela tiden. En fred kan gå i vågor. Men jag ­måste säga att det är en konstig sak att vara med om, jag tänker på första gången jag mötte president Zelenskyj, det var före kriget, en trevlig kille, det var det. Situationen kräver sin människa. Se på honom nu. Nåväl, jag måste vidare. Det var trevligt att träffas!

Paret står kvar, chockade över allvaret som de väckte med frågan ”Hur är det med dig?”.

Putin ville frånta dem möjligheten.

Jens Stoltenberg är inte den som tar lätt på någon fråga, och att bara peta på ytan har aldrig legat för honom. Han har en stor förmåga att vara närvarande i stunden. Det gäller också när han pratar med människor. Han har en lojalitet till situationen. Och inte minst till jobbet, till Nato. Han är väldigt noga med att få fram alliansens perspektiv, som att avvisa att Ryssland har haft anledning att känna sig hotat, trots utvidgningen österut.

Tvärtom är det Rysslands invasion av Krim som har förändrat allt. Då måste Nato-länderna som svar höja beredskapen och rusta upp. Stoltenberg understryker att man hela tiden har hållit kontakten med Ryssland öppen; det sista mötet i Ryssland-Nato-rådet skedde bara månaden innan invasionen ägde rum.

– Putin kalkylerade fel. Han gjorde tre allvarliga felbedömningar. Den ena är att han underskattade ukrainarnas stridskraft, vilja och moral. De senaste åren har de tränat med flera västländer som Kanada, Storbritannien och Frankrike, och armén är en helt annan än den var 2014. Den andra är att han underskattade Ukrainas politiska ledarskap. Samtidigt överskattade han sina egna styrkor. Så är det med auktoritära ledare. De får aldrig höra sanningen. De som stod honom närmast tvekade att berätta för honom hur illa det stod till. I efterhand kan det se ut som om han trodde på sin egen retorik, att Ukraina är fullt av nynazister och dekadenta människor. Det är som om han trodde att ryssarna skulle tas emot som befriare, inte som ockupanter. Och här lägger jag till en fjärde punkt: Han underskattade Nato, säger Stoltenberg med eftertryck.

– I december 2021, några månader före invasionen, var hans huvudkrav att Nato inte skulle utvidgas med nya länder och att vi skulle ta bort militär utrustning från de östliga delarna av alliansen. Och det – att han inte fick igenom detta – var grunden till att han startade krig! Han startade krig för att få mindre Nato, och nu får han mer Nato i stället!

När Finland ansluter till försvarsalliansen får Ryssland en fördubblad gräns mot Nato.

– Putin ville frånta dem möjligheten att söka. Men det är inte så det fungerar.

Den här söndagen hade Stoltenberg först tänkt att ta sin vanliga runda.

Upp för backarna mot Ullevålseter, och så ner på västsidan av Sognsvann. Men när vi väl är uppe på platån vill han åka längre, upp, upp, det är flera kilometers stigning innan man kommer till korsningen vid Skjennungstua, ytterligare ett ställe där man kan stanna och äta.

– Men vi åker vidare. Vi går inte in, säger han, nästan som om han var rädd för att jag skulle säga emot.

Sånt har han inte tid med. Prata om sina goda grannar vill han däremot gärna, och det är en diplomat som pratar. Nato-chefen finputsar ständigt konsten att väga sina ord. En slarvig kommentar kan skapa oro och splittring, sådant ogillar han. Om Sveriges inträde säger han:

– Jag har varit mycket försiktig med att säga något över huvud taget. Det kan tolkas som att jag eller Nato lägger press på Sverige. Det är en helt överordnad princip att länderna själva, stora som små, bestämmer vilka allianser de vill in i. Och det är ju faktiskt den principen som Putin bryter emot. Men jag måste erkänna att när Sverige efter ett självständigt beslut har valt att ansöka, så är jag glad för det. Jag är övertygad om att ett svenskt medlemskap kommer att stärka Nato.

– Våra nordiska grannar tillför solida demokratiska institutioner och traditioner. Det är bra för Nato. Sverige tar också med sig en avancerad försvarsindustri. Och om du tittar på kartan, så ser du att det blir enklare att försvara Norden. Vi är ganska små. Det är inte långt från den ryska gränsen till Östersjön. Det är en ganska smal remsa. Men tänk, nu har Norden tillsammans 250 jaktflygplan!

Ett dis har lagt sig över landskapet, skuggorna mellan träden blir längre. Det har blivit färre män­niskor i ­spåren. Solen går snart ned. Vi kommer till ett vattendrag.

– Titta, där inne är det magiskt, utbrister han.

Det är något lockande och dimmigt där inne mellan träden. Dit in vill Jens.

Här har ingen spårmaskin kört. Isen bär inte maskinerna på de små vattendragen. Här är det bara enkelspår, som vinglar in mellan träden. Vi åker bakom varandra. Samtalet avstannar. Vi försvinner båda in i oss själva.

Han pratade om det lite tidigare på turen. Att detta är vad han saknar mest av allt.

– Att åka skidor, för mig är det meditation, sa han innan han tystnade.

– Jag blir uppslukad av naturen, upplevelsen, av det fysiska, jag kan tänka på allvarliga saker, men på ett lugnt sätt, jag reflekterar, drömmer lite. Det händer om jag åker med andra eller ensam, man kommer så långt in i naturen om vintern, på myrarna som man tittar ner i om sommaren, nu är de frusna, jag tycker om de långa turerna, mil efter mil. Jag njuter mer och mer av dem.

Rökte för att trösta mig.

Även om han klagar över att formen är dålig, är det likväl inte så illa som när han var hälften så gammal. När han var 30 feströkte han. Jens var aldrig en idrottskille, och gick med i ungdomsförbundet som 14-åring. Då blev det kurser, möten med fester efteråt, snarare än träning.

– Så länge det stod en öl på bordet så rökte jag. Efter valförlusten 2001 rökte jag mycket cigariller. Rökte för att trösta mig, för att jag var bekymrad eller för att jag var stressad. Vänner sa till mig att skärpa mig, så jag gjorde det. Jag började cykla till jobbet, därefter cyklade jag för att träna; genombrottet kom när jag köpte en cykel med klickpedaler. Det passar mig faktiskt nu. Visste du att cykling i Belgien är som skidåkning för norrmän. Alla håller på med det. Men du, vi åker till Marimyr, det är så jävla fint.

Vi åker vidare. Snart är det skymning.

Hur tacklar han mörkret som följer med jobbet?

– Jag tänker lite som en läkare på en akutmottagning, tror jag. Jag går upp i jobbet, men måste också skydda mig själv så att det inte kommer under huden på mig, för då kommer jag inte att fungera. Om jag inte kan hantera det, så går det inte, säger han medan armarna och benen pendlar, frånskjut, stavtag, frånskjut, stavtag.

För Ukraina är kriget existentiellt. Vilken är den övre smärtgränsen? Finns den egentligen? Hittills i år har Ukrainas förbrukning av ammunition överskridit Natos samlade produktion. Hur ska detta sluta?

– En politisk lösning eller en militär lösning hänger ihop, säger Jens.

– En förhandlingslösning styrs av styrkeförhållandena på slagfältet. Det är ingenting som sker plötsligt. Det händer när en av parterna inte längre tror att de kan vinna slaget. Då är förhandlingsbordet lösningen. Nato önskar fred. Men inte en lösning där Ryssland uppnår det de vill. Oavsett så är det ukrainarna som till syvende och sist måste bestämma vad som är acceptabelt. Men om vi önskar en förhandlingslösning i morgon, måste vi ge militärt stöd i dag.

Jens Stoltenberg stoppas i en korsning. En far och en dotter har åkt vilse.

– Vet du hur vi kommer till Månskensspåret? frågar mannen, utan att först känna igen skidåkaren i den röda mössan, den han har tryckt ner över pannan och öronen när eftermiddagskylan nu kommit krypande.

Jens pekar.

– Inåt där, bortöver där, uppför branten och så nedför backen, och när ni korsar elljusspåret – åk till vänster, och där går Månskensspåret.

Mannen tackar. Jens ler:

– Det är den bästa nedförsbacken.

Vi tar samma backe.

– Försiktigt här, säger Jens. Jag tar det lite lugnt, ursäktar han sig.

En väninna bröt ryggen i den här backen, en annan fick svår hjärnskakning. Nato-chefen har inte tid att bryta något nu.

Backarna blir snabbt hårdare allteftersom temperaturen kryper nedåt. Hela dagen har spåren legat i solen, sedan kommer skuggan och gör att de fryser till och blir isiga. Jens plogar.

– Jag ser ju nästan ingenting heller, säger han. Jag har egentligen glasögon, nu ser jag inte isen i spåren innan det är för sent. Glasögonen är hemma i Bryssel.

Hemma i Bryssel. Var hör han egentligen hemma?

Första oktober tar någon annan över ledarskapet i Nato. Själv vet inte Jens vad han ska göra. Han säger bara att han vill hem. Hem till Ingrid, hem till Oslo.

Men innan dess skulle han helst vilja stoppa ett krig.

– Jag ska hälsa från min mamma och tacka, säger en ung man vi möter.

Mamman är från Finland.

– Jag ser till att ni kommer in. Det har varit en kamp, säger Jens och skrattar. Och vi ska få in Sverige också. Det tar bara lite tid.

Svisch, ett barn åker förbi oss, svisch, ännu ett barn, och ett tredje, i vild fart. Så kommer ­föräldrarna. Mamma först, pappa sist.

– Hej, hej!

Nu blir en norrman glad.

I Månskensspåret kör pappan lite bakom sin flock, håller koll.

I Bachmut gräver papporna skyttegravar.

Det är där Jens Stoltenberg har haft tankarna den här vintern. Hos dem som lever och dör i den värsta av alla vintrar.

Ur Tidningen Vi #5 2023.