Jens Stoltenberg: ”Idag är det tid för sorg”

Det finns tal som hörs över världen, och i viss mån förändrar den. Vi tittar närmare på några av dem under sommaren. Här är en analys av kung Jens Stoltenbergs tal efter attentatet på Utøya.

Oslo domkyrka den 24 juli 2011, två dagar efter det värsta attentatet i Norge sedan andra världskriget. 77 personer dödades och ytterligare 33 personer skottskadades.

Domkyrkan från slutet av 1600-talet har fått dispens för att ta emot fler personer än vad som egentligen är tillåtet. Därför trängs 1000 personer på bänkarna, flera av dem har överlevt attentatet. Längst fram sitter delar av kungafamiljen, på den andra sidan statsminister Jens Stoltenberg tillsammans med sin fru och Eskil Pedersen, ordförande för det Arbeiderpartiets ungdomsförbund och en av överlevarna.

Minnesgudstjänsten hålls för att hedra offren för högerextremisten Anders Bering Breiviks terrordåd den 22 juli. Då lämnade han en vit skåpbil, parkerad utanför regeringsbyggnaden i Oslo. Fem minuter senare exploderar en 950-kilos gödselbomb. Åtta personer dör direkt och ytterligare tio skadas. Efter det tar han sig till ön Utøya i Tyrifjorden, fyra mil från Oslo, som ägs av det norska Arbeiderpartiet. Där pågår ungdomsförbundets årliga sommarläger. Förklädd till polis skjuter Breivik på nära håll ihjäl 69 människor, de flesta under 20 år, och skadar ytterligare 110. Vittnesmålen från ön är fruktansvärda och handlar om besinningslös ondska

I domkyrkan reser sig statsminister Jens Stoltenberg, personlig vän med flera av offren, och går de få stegen fram till talarstolen. Strikt hälsar han, som sig bör, på kungafamiljen, men sedan blir tonfallet mer personligt: ”käre Eskil, käre allesammans”.

Så säger han stilla att det snart gått två dygn sedan Norge drabbades av den största ogärningen sedan kriget. I Oslo och på Utøya.

– Det känns som en evighet, det har varit timmar, dagar och nätter av chock, förtvivlan, ilska och gråt. I dag är det tid för sorg. Idag ska vi tillåta oss att stanna upp. Minnas de döda. Sörja de som inte finns längre.

Jens Stoltenberg är både mjuk och sammanbiten när han konstaterar att varje liv som gått till spillo är en tragedi och tillsammans utgör förlusten av dem en nationell tragedi. Många känner någon som dött, ännu fler vet någon. Själv känner han flera av offren. Dit hör Monica, under 20 år husmor på ön, och Tore Eikeland, ”en av landets mest begåvade ungdomspolitiker.

– De är två av dem vi förlorat. Vi har förlorat många andra på Utøya och i regeringsbyggnaden.

En paus som inom retoriken kallas aposiopesis.

I kyrkan hörs nu högljudd gråt och Jens Stoltenberg kämpar för att få rösten att bära, tar upp en vit näsduk ur den svarta kavajens innerficka, avbryter sig nästan osynligt för att torka bort det som kan vara tårar.

– Det här är tveklöst ett tal som hålls på riktigt. Han fångar oss, är med oss och vi känner att han menar något, säger Andres Sigrell, professor i retorik vid Lunds universitet.

Äktheten förstärks av Jens Stoltenbergs närapå omärkliga näsduk, en paus som inom retoriken kallas aposiopesis.

– Det är när någon blir så känslomässigt berörd att man måste avbryta sig själv. Jens Stoltenberg gör det så diskret att man verkligen får ett intryck av att han försöker dölja sin egen rördhet, vilket känns oerhört äkta.

Anders Sigrell framhåller också de personliga detaljerna i talet, som gör att åhörarna nästan ser dem han talar om framför sig. Jens Stoltenberg förstärker också vi-känslan med att stolt tala om hur nationen Norge hanterar traumat. Han framför de kondoleanser som kommit från världens ledare, FN och många andra. Statsministern betonar att Norge är ett litet land, men med ett rakryggat folk som inte viker ned sig. Han ger tyngd åt sina ord genom att citera en ung norska som intervjuats i nyhetskanalen CNN: Om en man kan visa så mycket hat, tänk vad mycket kärlek vi kan visa tillsammans”.

En retorisk stilfigur, kiasm, där kontraster ställs mot varandra. Här förstärker den Jens Stoltenbergs vilja att ge hopp i sorgen.

– Talet har ett vackert uttryck, det är som en sorgens visa som håller att lyssna på igen, säger Anders Sigrell.