Jason ”Timbuktu” Diakité om rappen, rimmen och de stora frågorna

Tidningen Vi:s Evert Taubestipendium 2019 tilldelas rapparen Jason Timbuktu Diakité. Vi träffar en artist och aktivist som är på ständig jakt efter rötter, flow och det skeva rimmet.

Det var Chi-Huang-Ti, kung av Tsin
Som lät bygga den kinesiska muren
Och bränna alla böcker
i Kina
Detta hände på Hannibals tid,
innan Jesus var född

Så inleds Evert Taubes dikt Muren och böckerna som gavs ut på skiva 1960. Taube reciterar dikten rytmiskt till ett sparsamt och kvasi-kinesiskt ackompanjemang, signerat Ulf Björlin. På grund av det för tiden ovanliga framförandet har Taube skämtsamt kommit att kallas ”Sveriges första rappare”.

Jag spelar upp Muren och böckerna för Jason ”Timbuktu” Diakité, rappare de luxe, en av de mest framgångsrika i denna genre i Sverige. Han har inte hört stycket tidigare, men borde kunna ge ett omdöme.

– Jo, han rappar onekligen, säger Jason till sist om Taubes insats.

– Men han har ju inget vidare flow. Det svänger inte så mycket. Och … det låter som en skämtlåt. Men det är det väl inte?

Nej, men ändå. Nu har vi det, svart på vitt och från högsta ort: Taube var verkligen Sveriges första rappare.

Jason Diakité får Vi:s Taubestipendium ”för att han med rappa rim och gränslöst sväng placerar de stora frågorna mitt på dans-golvet”.

Hörde du mycket Taube när du växte upp?

– Nej, det var mest jazz och soul som spelades. I varje fall hos farsan, som kommer från Harlem och hade med sig den musiken därifrån. Hemma hos mamma och min svenska styvfar var det mest blues, men även Björn Afzelius och Mikael Wiehe. Så nej, jag är inte särskilt inlyssnad på Taube. Men Lasse Berghagen, som jag känner, har berättat en massa kul skrönor om hur Taube och Nils Ferlin sålde samma dikt till flera tidningar för att ha råd med krognotan på Den Gyldene Freden. Så mycket vet jag.

Taubestipendiet ges, enligt statuterna, ”för sångbar dikt eller tonsättning av dikter”. Och det är som textförfattare Jason får priset. Musikskapandet överlåter han åt andra. Han är en genuin ordkonstnär, djupt fascinerad av språkets valörer och rytmik. Där har han något gemensamt med Taube.

Det krävs ett stort mått av kreativitet för att skriva raptexter. De framförs oftast i ett slags staccato-stil och det ”går åt” väldigt många ord i en låt.

Hur ser din arbetsprocess ut?

– Musiken kommer oftast först. Jag får ett beat från en producent, musik utan röst. Så börjar jag fnula över vilken slags text som skulle passa. Kan jag hitta ett ordlöst flow som passar till rytmen, och som jag senare kan fylla med innehåll, eller kan jag med hjälp av stämningen i musiken – melankolisk, glad, aggressiv – hitta ett innehåll först?

Ibland händer det att allt börjar med ett enstaka ord.

– Jag ville en gång skriva en text om att kärleken har räddat mig. Då kom jag att tänka på ”flytväst”, som ju är en utrustning som just räddar livet på folk. Då byggdes hela texten upp kring den metaforen. Sedan föreslog min producent ”fallskärm” i stället, och det blev ännu bättre:

Fan va jag har gått lös varit hopplös / vatt en millimeter från förfall / sprungit som en halvdöd genom Malmö / känns som jag gått under överallt / kanske var det tur / att jag föll så djupt / för du fick min fallskärm att vecklas ut

Begreppet flow är, som ni har märkt, centralt i rapmusiken. Den handlar om hur orden flyter, studsar, synkoperar med och mot låtens rytm. Men lika viktigt är rimmandet.

– Rimmen är A och O i rap. Det är nog det som jag tycker är det roligaste att jobba med.

Jag tar en låt på måfå ur Jasons katalog, det råkar bli Den svenska skammen, och ser att han rimmar ”lugna” med ”tunga, blunda, ungar, dumpad” och ”plundrad”. Det kanske inte ser helt hundra ut i skrift, men det låter bra.

– Jag tycker nästan att det är bättre när rimmen skevar lite, när det är ”nästan nära”, säger han. Huvudsaken är att det låter som att det rimmar, eller snarare låter som att det rimmar på skånska.

Jason Diakité talar och rappar på distinkt lundensiska.

– Om man ska sjunga blues, reggae eller rappa på svenska är skånska den perfekta dialekten. Nu är jag ju partisk, men skånskan känns varm, familjär och lite lantlig. Och så har du diftongerna som är väldigt användbara.

Ge mig några rim som du jobbar på nu?

Han börjar leta i sin telefon.
– Okej, här är en låt som jag håller på med, den handlar om en iskall vinterkväll på Medborgarplatsen. Några av rimmen är: grå snö/livsglöd; nästippen/frostfinger; skiftnyckel/tillflykten.

”Skiftnyckel/tillflykten” blir man ju nyfiken på.
– Ja, hehe, ibland går rimmet faktiskt före betydelsen. Jag letar hela tiden oväntade kombinationer, och om jag hittar ett väldigt bra rim som kanske egentligen bara är blaj, då säger jag bara: ”Det rimmar så jävla bra, så nu får det bli så här.”

Är du en sådan som skriver för jämnan?

– I början var det så. Under hela 90-talet skrev jag i stort sett dagligen. Anteckningsblocket var alltid med. Nu är det mer att jag har skrivarperioder. Och så jobbar jag i telefonen.

Om det ska bli någon output måste det finnas input, brukar man säga. Läser du mycket?

– Ja, verkligen. Facklitteratur, romaner, tidningar, allt möjligt. Det är den primära inspirationen för mig – att konstant fylla huvudet med ord så man har många glosor i omlopp. Min sambo läser också hela tiden, böcker är en stor del av vårt liv. Och jag gillar papper! Jag tror inte att jag någonsin har läst en bok på skärm.

– Jag älskar känslan när man är klar med boken och ställer in den i bokhyllan. Det blir som att bygga sin egen kinesiska mur, av böcker – ”det här har jag läst”.

Poesi?

– Nja, jag kan känna mig lite skraj för poesi, eftersom jag ofta tycker att jag inte förstår. Det är en så djup form av verbalt uttryck och det känns ibland som om det går över huvudet på mig. Men på senare tid har jag hittat några diktsamlingar som jag har gillat, modernare grejer, prosalyrik som på något sätt närmar sig raptexter.

Hiphop-kulturen, där rapmusiken är en del, uppstod i stadsdelen South Bronx i New York i mitten av 1970-talet. Det var från början en utpräglad undergroundkultur men är i dag den största musikaliska yttringen i hela världen, åtminstone om man ser till det kommersiella. Och Jason Diakité fick tidigt höra rapmusik.

– Farsan kom hem efter ett av sina besök i New York och hade med sig en hiphop-skiva. Jag hade aldrig hört nåt liknande. Det var väldigt rått – bara ett trumbeat och rappandet. Men så jävla coolt! Självsäkerheten, orden, rytmerna. Jag var 13 år och musiken talade direkt till mig. Jag visste omedelbart att det var rappare jag ville bli,
säger han.

I samma veva hade han av sin mor, även hon från USA, fått den svarta medborgarrättskämpen Malcolm X:s självbiografi. Sammantaget blev detta en vändpunkt i Jasons liv. Fram till dess hade det varit stökigt på många sätt. Under hela skoltiden mobbades han för sin hudfärg. Självföraktet och den ständiga utsattheten gjorde till sist att han själv blev mobbare. Han kämpade med sitt ”mellanförskap” – amerikan och svensk; svart pappa, vit mamma. Med hiphopen och självstudierna kring den amerikanska medborgarrättsrörelsen ändrades allt.

Plötsligt var den bruna hudfärgen något att vara stolt över. En tillgång. Att hans pappa dessutom var från hiphopens födelsestad New York gjorde att Jason tyckte att han ”bottnade” i den kulturen på ett sätt som hans helsvenska vänner inte gjorde.
Vi kommer in på det omstridda begreppet ”kulturell appropriering”, det vill säga när en privilegierad majoritetskultur anammar och/eller profiterar på en underordnad minoritetskultur.

– Det där är ju väldigt komplext. Ta till exempel min platta Alla vill till himmelen, men ingen vill dö. Halva den skivan är inspelad i Ghana och just titellåten är vår version av den västafrikanska popmusiken som vi hörde när vi reste runt i Ghana, Burkina Faso och Mali. Det finns ett mått av appropriering i det.

Men du har ju rötter i den delen av världen.

– Det kan jag absolut hävda. Men samtidigt är jag kulturellt en västerlänning.

– Det går också att säga att det är kulturell appropriering att sitta i trygga Sverige och plocka upp hiphop, som är skapad i ett hopplöst, fattigt ghetto i New York. Å andra sidan: det som jag tyckte var så vackert med rappandet var att det så lätt gick att applicera på min tonårstillvaro i lilla Lund.

Svåra frågor …

– Men det är viktigt att det pratas om dessa saker, och det är viktigt att vara medveten om vad man själv har för del i problemet. Appropriering i sin värsta form är när man inte är öppen med varifrån man hämtat inspirationen.

Hiphopen har fyllt 40 år och veckan innan vi ses har turnén Gods of Rap – där några av genrens tidigaste förgrundsfigurer deltar – haft konsert på Skansen.

– Jag är i princip jämnårig med hiphopen, och det är fantastiskt att ha fått vara med på resan som den här musiken har gjort – från en perifer subkultur till ett världsomspännande fenomen som genomsyrar allt.

Vi pratar om andra musikstilar – jazz, rock – med rötter hos den afrikansk-amerikanska slavbefolkningen och som har blivit internationella fenomen och fantastiska kassakor för skivbolag och konsertarrangörer. Men till exempel rocken blev ju riktigt stor först när en vit person, Elvis Presley, klev in på arenan. På tal om appropriering.

– Jag var rädd för att detta skulle hända med hiphopen också – att vita artister skulle ta över. Men så har det inte blivit. Svarta personer har faktiskt fått lov att bli hiphopens superstjärnor. Så något har väl ändå hänt …

Timbuktu har varit ett stort namn inom populärmusiken ända sedan genombrottet med skivan The botten is nådd, 2003. Nu är det inte alla som lyssnar på hiphop. Men alla vet sannolikt ändå vem Timbuktu är – dels för att han medverkat i televiserade lägereldar som Allsång på Skansen och Så mycket bättre, men framför allt för hans tal, redan en klassiker, som han höll i riksdagshuset i samband med att han 2013 fick ett pris av antirasistiska 5i12-rörelsen. Det var då han, pressad och med gråten i halsen, visade upp sitt svenska pass och sa:

”Jag tog med passet för att säga att detta är mitt bevis på att jag inte är någon främling. Så fientligheten mot mig på grund av min hudfärg kan egentligen aldrig bli främlingsfientlighet – det är och förblir rasism.”

Och han avslutade:

”Jag kommer att älska i Sverige, jag kommer att leva i Sverige, och jag kommer att dö i Sverige.”
Jason Diakité har fått mycket uppmärksamhet och uppskattning just för sitt antirasistiska arbete. Ibland försvinner nästan musikern, underhållaren.

Finns det någon motsättning mellan artisten Timbuktu och aktivisten Jason?

– Nej, inte en motsättning direkt, men jag försöker frigöra mig lite grann nu. Först och främst är jag ”bara” en rappare. Men jag får väl skylla mig själv, jag har stuckit ut hakan i olika sammanhang, rappat och pratat om saker som jag tycker är viktiga.

Skulle du i dag kunna släppa en riktig tramslåt, eller känner du att du alltid måste leverera något vettigt?

– Jag har alltid skrivit blajtexter också, men det har ju, av naturliga skäl, blivit mer uppmärksamhet kring låtarna med mer seriöst, politiskt innehåll. Jag har en arena som jag kan använda på olika sätt. Jag kan berätta om hur överlycklig jag är över att ha fått ett barn, om hur olyckligt kär jag har varit eller om saker som jag tycker är fel i samhället. Samtidigt är jag inte så ung längre. Jag ser hiphopen primärt som ett ungt uttryck, men som medelålders kan jag erbjuda ett annat perspektiv.

År 2016 kom Jasons författardebutEn droppe midnatt. Det är ett slags släktkrönika, men också en beskrivning av Jasons långa sökande efter identitet och rötter. I boken skildras bland annat hur han och en vän åker till delstaten South Carolina i den amerikanska södern.

Där växte Jasons farfar upp, innan han flydde den råa rasismen och flyttade till New York, där det åtminstone var något bättre. Jason har släktingar kvar i South Carolina och det var dem han för första gången skulle hälsa på. Inför resan hade han läst massor om slaveriets ekonomi och barbari, och nu ville han känna miljön inpå huden.

En nyckelscen i boken är när Jason och hans kompis färdas i bil längs de vidsträckta bomullsfälten i South Carolina. Han får en ingivelse, ber kompisen stanna bilen och så kliver han ut och plockar några bomullstussar; han gör det arbete som hans förfäder slavarna tvingades utföra under de vidrigaste omständigheter.

– Jag tänkte att jag måste testa hur det känns. En symbolisk grej, men det blev mycket mäktigare än vad jag hade kunnat föreställa mig. På något sätt var det som om jag kom i kontakt med slaveriets historia.

Jag berättar att jag har gjort exakt samma sak, för länge sedan. Jag har rest runt i Södern en hel del på grund av mitt stora intresse för den tidiga bluesmusiken, och vid ett tillfälle plockade jag lite bomull på en plantage i Mississippi, precis som mina idoler hade gjort på 1920-talet. Mycket naivt och romantiserat, förstås. Och det är klart att Jason och jag har upplevt den rituella bomullsplockningen på olika sätt på grund av att vi har olika ingångsvärden. Eller? Hjälp! Kommer vi in på identitetspolitik nu? Detta omstridda och krångliga begrepp.

Här suckar Jason lite, men tar till sist sats:

– Det handlar om att vara medveten om perspektiv, privilegier och utgångsläge. Att resa i den amerikanska södern är skilda saker för dig och mig, eftersom du är vit och jag är svart. Jag kanske inte behöver vara orolig för att bli lynchad 2019, men om jag till exempel åker omkring i Alabama i en hyrbil och blir stoppad av polisen gäller det för mig att vara lugn, tydlig, artig, för att inte råka illa ut. Det finns inpräntat och nedärvt i mitt medvetande. Du behöver inte tänka på samma sätt. Men även jag är en besökare i den där bistra verkligheten. Jag kan åka därifrån när jag vill, vilket mina släktingar inte kan.

Det är sannolikt lättare att få till en intervju med statsminister Löfven än med Jason Diakité. Killen har fullt upp: ny singel, förberedelse för sommarturné, en översättning som ska göras, författande av ett förord, utgivning av En droppe midnatt i USA, ny omgång av tv-succén Så mycket bättre …

– Men framför allt är jag ju farsa numera. Det är vad jag gör mest.

Ja, dottern, drygt ett år gammal, väntar därhemma.

När du tänker på din egen barndom, hur känner du då inför din dotter?
– Det ska bli fantastiskt att få fortsätta följa hennes resa genom livet.

Men enligt din bok hade du det inte så himla bra, du var utsatt och blev retad på grund av hur du ser ut?

– Nja, boken är ju skriven utifrån ett hudfärgsperspektiv, och jag blev tyvärr medveten om rasism vid en tidig ålder. Men jag växte upp i Lund, jag har aldrig gått hungrig, det var ingen som slog mig därhemma – jag hade en bra barndom. Också. Men det ena utesluter inte det andra.

Du säger att du än i dag, när du kommer in i ett rum med nya människor, instinktivt ”skannar av läget” för att ta reda på om din hudfärg är ett problem. Så kan det bli för din dotter också?

– Det beror ju på hur nyansen på hennes hud blir. Än så länge är hon väldigt ljus, men jag hoppas att hon ska bli mörkare, så att lite mer av hennes afrikanska ursprung ska visa sig. Jag vet inte om identitet blir en lika stor fråga för henne som det var för mig. Men jag tänker göra allt jag kan för att berätta för henne var hon kommer ifrån.

Det är drygt 40 år mellan era barndomar. Har det hänt något på den tiden?

– Jo, det har det. Medvetenheten om rasism och vithetsnormen har funnits i USA länge, och nu har den även vaknat på allvar i Europa. Och framför allt har medvetenheten när det gäller förhållandet mellan könen ökat, så min dotter kommer att växa upp som flicka och kvinna i ett samhälle som är mycket mer jämställt – både vad gäller hudfärg och kön – än vad tidigare generationer har fått göra. Vissa saker har blivit bättre, vissa saker har inte förändrats och vissa saker har blivit sämre, jag tänker då främst på miljön och klimatet. Så visst, min dotter kommer att möta många utmaningar. Men de kommer nog att vara annorlunda än de jag mötte.

Jason Diakités långa jakt på identitet verkar ändå ha gett resultat. I det vackraste stycket i sin bok skriver han:

I större delen av mitt liv har jag proklamerat att jag är hälften amerikan, hälften svensk, hälften vit, hälften svart. Nu väljer jag att säga att jag är både vit och svart, både svensk och amerikan. (—) Jag har gått från halv till dubbel, och i den till synes lilla semantiska förändringen ligger ett av mina största identitetskliv. Dubbelskap är oändligt mycket bättre än hälftenskap.