”Jag vet inte vad klass är”

Alexander Mahmoud kastas som fotograf på Sveriges största morgontidning från det ena uppdraget till det andra. Han jobbar så att han nästan stupar. Hans nya bok Du vill inte mer är en kärleksförklaring till jobbet – och en undersökning av ett klassamhälle.

Varför ville du skriva boken Du vill inte mer?

– Jag ville inte det.

Okej … men varför gjorde du det?

– Förläggaren Elise Karlsson på Norstedts har mejlat mig då och då sedan 2017 och sagt: Du borde skriva en till bok. Jag tycker att skrivande är jättejobbigt, men sen tackade jag ja. Precis före pandemin blev jag anställd på mitt första fasta jobb. Särskilt i journalistbranschen är det hur stort som helst. Jag ville skildra det. Jag började skriva dagbok och fotade allt jag såg under två år. Det blev tusentals mobilbilder för att komma ihåg allting. Jag ville visa massa skeenden samtidigt. Det är en rätt kaotisk bok.

Du arbetar främst som fotograf men skriver också. Vilka styrkor finns i de respektive uttryckssätten?

– Foto används för att man ska se någonting men i text ska man förklara någonting. Men även texten kan fungera som bild. Jag beskriver kanske något som gör att läsaren förstår. Jag vill inte skriva på näsan.

Skriver du fotografiskt?

– Ja, jag ser nog i bilder. Jag vill se hur ljuset faller och använda det i text.

Boken handlar om ditt jobb, världen du möter på dina resor, om flyktingkris, covid, Ukraina, adoptioner, men är också är väldigt personlig. Allt sammanflätat. Finns det någon gräns för dig mellan arbete och privatliv?

– Inte ”nu är jag ledig och nu jobbar jag”. Det är ett ständigt flöde. Men när jag är där som journalist, så är jag aldrig där som privatperson. Jag bryter inte mot några journalistiska principer. En utmaning är när jag ska intervjua mamma som jag gör i boken. Då förhåller jag mig journalistiskt, vill bena ut vägen till rätt fråga. Föräldra-barn-relationen är nära men samtidigt ytlig. Som journalist kan jag fråga mamma ”Hur var din första kärlek?” eller ”Hur var det när du mådde dåligt?”. Jag har den journalistiska skölden, kan lyssna och ställa följdfrågor. Mamma och jag har fått en närmare relation av det. Den röda tråden i boken är jobb. Jag frågar människor varför de jobbar, hur de jobbar, om jobbet formar dem eller fördärvar dem. Även när mina föräldrar är med handlar det om hur de har jobbat och att de har ont på grund av jobbet. Från Ukraina är det främst då vi frågar sjuåriga Nikita vad han vill jobba med när han blir stor.

Du har ett sätt att få människor att öppna sig. Vad är hemligheten bakom att du kommer så nära?

– Det är att själv dela. Just nu jobbar vi nordöstra Thailand med frågor som berör arbetarklassen. Nyss berättade jag att jag jobbat för mycket så att jag inte kan ha kvar min kolonilott. Jag kan visa bilder och berätta att jag har varit tjock. Men sedan är det också att jag älskar jobbet så mycket. Jag tror man ser det. Jag har aldrig tyckt att ett uppdrag är tråkigt.

Du ser inga risker med det, att vara personlig? Att personer du intervjuar eller fotograferar vet mycket om dig som person och att det påverkar?

– Nej, det jag delar är det jag redan gjort reportage om och sommarpratat om. Det viktiga är att jag alltid är oberoende. I boken finns en formulering att alla mina vänner har jag lärt känna via jobbet. Men det är inte främst de intervjuade jag blir vän med utan kollegor.

– Men sedan finns det de som jag intervjuat som jag fortsatt hålla kontakt med. Som papperslösa Daria som också är med i boken. Ett begrepp vi myntade när vi jobbade med adoptionerna var källvård. Vi träffade massa människor i Chile och Colombia som öppnade upp sig väldigt djupt. Det var intensivt, djup sorg. Jag la mycket tid på att höra av mig till dem ofta. Så att jag inte bara försvinner när de har öppnat upp. Ibland ställs jag inför dilemmat: Vad händer om någon mår för dåligt? Jag är inte psykolog. Jag tycker att jag höll den gränsen bra.

I boken beskriver du din arbetarklassuppväxt på ett drabbande sätt. Är det den som får dig att jobba så hårt?

– Jag vet inte vad klass är, det försöker jag ta reda på i boken. Jag vet inte hur jag ska prata om klass. För mig är det hur mycket pengar man har, men det finns så många andra parametrar. Sedan jag flyttade till Stockholm har jag kunnat spara lite pengar varje månad. Det är stort, det har mamma aldrig gjort. Min mamma, plastpappa och bror har format mig mycket. Jag fick se hur allt kan gå åt helvete för någon som bara jobbar och jobbar och förlorar allt. Mamma hade det tuffast av alla.

– Jag hade inte jobbat så hårt om jag inte hade haft det här jobbet. Jag får träffa många människor och komma hem med så många berättelser. Nu övar jag på att ha semester. Nästa semester är i februari. Då ska jag jobba med boklanseringen (skratt).

Du är ett bekant namn för Vi-läsarna som bland annat har kunnat läsa ditt personliga reportage om din viktnedgång och ta del av dina bilder av ytterligheter längs tunnelbanans röda linje – Danderyd och Vårby gård. I höstas fick du tillsammans med kollegor från Dagens Nyheter Stora journalistpriset för er granskning om internationella adoptioner. Vad gör dig till en så bra journalist?

– En gång i början när jag fotade följde jag en kvinna i 90-årsåldern vid hennes död. När hon skulle obduceras på bårhuset var det två obducenter som skulle jobba med henne. De hade en sådan enorm respekt och yrkesstolthet. Det formade mig. De människor vi träffade i dag i Thailand kommer kanske aldrig att träffa en journalist igen. Jag är en representant för journalistiken. Det är ansvar och glädje.

– Jag träffade en gång en tandläkare som var nervös på jobbet och då blev jag rädd i undersökningsstolen. Det lärde mig att om jag har självförtroende som fotograf och visar att ”jag kommer ta en bild som blir bra”, då blir den jag träffar lugnare. Så yrkesstoltheten från obducenten, säkerheten från tandläkarbesöket och glädjen i att kameran alltid kan fånga det jag upplever är nog svaret.

En av de dråpligare episoderna du skildrar i boken är när ägaren till Engelska skolan, Barbara Bergström, torkar händerna på din tröja. Det blev en symbol för giriga riskkapitalister i friskolesvängen och fick enorm uppmärksamhet. Du kommenterar i boken med ilska: ”Var fanns detta engagemang när jag gjorde reportage om papperslösa i Sverige som blir utnyttjade i jobbet, tjänar struntsummor?” Vad tänker du om det där nu?

– Journalister och de som läser tidningen gillar journalistik som de själva kan relatera till. När vi skriver om direkt rasism, då är det många som kan relatera. När man skriver om papperslösa så känner ingen hur det är.

– Jag har följt papperslösa i fem år, berättat om de som jobbar för slavlöner eller de som jobbar hårt för att betala av en påhittad skuld. I Sverige. Varför drabbar inte det? Jag blir sur när min t-shirt får mer uppmärksamhet än flera års arbete med en viktig fråga. Folk trodde inte på Björn (af Kleen, skribenten, vår anm), folk var elaka mot Barbara och att jag blev reducerad till min t-shirt och att jag var invandrare. Allt blev så enkelt.

Vad hoppas du att läsaren ska uppleva vid läsningen av Du vill inte mer?

– Jag hoppas att folk kommer att börja älska eller hata sina jobb. Jobba mer eller mindre eller hitta ett nytt jobb. Att man ska tänka på varför man jobbar. Det är ändå en stor del våra liv. Boken är en kärleksförklaring till jobbet och kärlek är inte alltid underbart.

Läs ett utdrag ur ”Du vill inte mer”

I prisbelönta journalisten och fotografen Alexander Mahmouds nya självbiografiska bok tar han oss med till nyhetshändelsernas centrum, men ger också glimtar av ett liv han lämnat bakom sig. En dag förverkligar han en gammal dröm: han tar med mamma och plastpappa till drömmarnas stad – Falkenberg.