Alexander Mahmoud: ”Jag har aldrig sett mamma så glad”

I prisbelönta journalisten och fotografen Alexander Mahmouds nya självbiografiska bok tar han oss med till nyhetshändelsernas centrum, men ger också glimtar av ett liv han lämnat bakom sig. En dag förverkligar han en gammal dröm: han tar med mamma och plastpappa till drömmarnas stad – Falkenberg.

Det här är ett utdrag ur boken Du vill inte mer som utkommer den 17 februari på Norstedts.

4 september

Det är sista helgen av semestern och jag ringer mamma, frågar om vi inte ska åka till Falkenberg.

Det är platsen vi drömde om, jag var tolv år och gillade staden mest för namnet, tänkte att där flög det runt stora rovfåglar som vaktade den stora staden. För plastpappa var det första staden han bodde i efter att han kommit till Sverige från Polen. Jag kommer ihåg, mamma satt vid pappershögarna av räkningar och reklamutskick. När högarna på köksbordet växte för mycket och hamnade i oordning, när mammas lön landade på fyrsiffrigt, när mamma sjukskrev sig, när plastpappa skadade sig, när ingen av dem kunde jobba mer. Brorsan som blev mer och mer sluten, ville inte prata, jag som flydde in i maten. Mobbningen och problemen var konstanta, pengarna var det inte.

När det var som värst så utbröt plastpappa alltid:

– En dag kommer vi flytta till Falkenberg!

Han berättade om havet, de långa stränderna, naturen, restaurangerna och alla de fina och snälla människorna. Hur hela staden, naturen och människorna glittrade och att det var ödet att vi skulle flytta dit. Hela familjen lyssnade noggrant. Vi hade oftast inte råd med bensin att köra till Falkenberg, men vi kunde alltid drömma.

Jag möter upp mamma och plastpappa, kör mot Falkenberg. Moster är också på väg i egen bil. Plastpappa har på sig en T-shirt med tryck av palmer och segelbåtar och ler mycket. Äntligen ska han få visa Sveriges vackraste stad.

Hans läkare har sagt att det ser ljust ut, om några veckor kommer de operera bort cancern. Men mamma säger att plastpappa har i bästa fall fem goda år kvar att leva. Lagom till att hinna bli lika gammal som Sveriges nya riktålder för pension, 67 år.

Alltid när jag kör bil blir plastpappa stressad, han trycker ner sin fot mot en låtsasbromspedal och skriker på polska. Varje gång han gör det idag så hostar han högt och trycker handen hårt mot bröstet. Snälla, dö inte.

Vi åker förbi lanthandel efter lanthandel. Tappar mjölk direkt från en cistern till en gullig glasflaska, köper svartkål, blomkål, rödkål. Kommer fram till stranden, det är bara vi där. Jag parkerar min Volvo var jag vill på stranden, moster och hennes man kommer också, slår upp solstolar och klappbord, börjar grilla korv och tar fram potatissallad från bakluckan på sin Saab.

Bilarna står riktade mot havet, mot solen. Mamma har fortfarande ont, fortsatt sjukskriven. Nästa operation hon vill göra är samma magsäcksoperation som jag gjorde, hon vill orka leva lite längre.

Om plastpappa klarar av både hjärtattack och cancer kommer hon också att orka.

Mamma sätter sig ner och tittar mot havet, säger att det är så mycket hon har velat göra av sitt liv som hon aldrig gjorde. Jag frågar vad hon menar, men hon fortsätter bara titta.

Första korven grillas, alla är hungriga, alla är glada. Men mamma ställer sig upp, tar av sig sin T-shirt, skjuter ifrån sig sina skor, känner sanden mellan tårna och börjar vandra, blicken fäst mot havet. Moster följer med, de går ut i vattnet, deras siluetter krymper. Plastpappa står kvar på stranden och matar fåglarna, kastar stora brödbitar som de strider om samtidigt som han visslar fram fågelkvitter.

Mamma är långt borta nu, det är så grunt att vattnet nästan når hennes knän. Hon sätter sig ner, sköljer vatten över kroppen, plaskar. Och börjar vandra tillbaka.

– Jag har inte badat på säkert tio år, jag vågade nu!

Jag har aldrig sett dig vara så glad, så oerhört, mamma. Om detta är semester så älskar jag att vara ledig.

Vi äter upp vår grillkorv och kör vidare. Mamma säger att hon saknar att jobba, hon har snart gått två år som sjukskriven.

Hon fick ett syfte med jobbet, hon hjälpte dagisbarnen som växte och blev stora, hon hjälpte de gamla och döende.

Vi ska äta en andra middag, på en lyxig pizzeria i Falkenberg. Plastpappa skriker till:

– Sväng vänster!

Jag greppar ratten med båda händerna, plastpappa spärrar upp ögonen, han försöker minnas, lyxpizzan får vänta. Detta är hans drömmars stad, och den blev vår.

Det var i början av 90-talet, plastpappa hittade till slut de polskreggade bilarna och jobben började dyka upp. Här blev han kvar i ett decennium. Plastpappa jobbade åt bönderna, åt familjerna, han byggde hus, målade hus, renoverade hus, rev hus. Lastade höbalar, tog hand om djur och målade om staket.

Bästa jobbet var på jordgubbsfälten, då kunde han passa på att äta lite också. Eller på jobben där han hade möjlighet att lyssna på sitt nya svenska favoritband, Vikingarna. Han fick lära sig vilka Rolling Stones var, och äta svensk husmanskost.

Han berättar om alla han jobbat åt, som han bär på i hjärtat. Alla småbarnsfamiljer som blev glada när plastpappa och andra polacker dök upp. Han fick bo i folks trädgårdar, sov i tält, tills ägarna blev för nervösa att polisen skulle komma och ställa frågor. Ibland kom polisen, och vid de flesta årstider kunde han ändå sova på stranden om nätterna, fortsätta jobba på dagarna.

När mamma och plastpappa har åkt tillbaka och hälsat på i Falkenberg har bönder vinkat in dem, ställt fram vodka och korv på bordet. De glömmer honom aldrig.

Plastpappa ser glad ut där i baksätet, han pendlar mellan bilrutorna och frågar vart vi ska åka, sträcker sig och tittar sig omkring om inte kroppen gör för ont.

– Ibland kunde jag jobba tre, fyra månader, varje dag och så tog jag ledigt en helg. Det var underbart. Jag var ung och stark och inte så tjock som nu, så jag skadade mig aldrig.

Mamma sitter mest tyst jämte, men verkar minnas. Hon berättar uppgivet att han hjälpte till att bygga större kontorskomplex för 35 svarta kronor i timmen.

– Det är ändå mycket! Ibland fick jag femton kronor i timmen, om folk inte hade så mycket pengar själva.

Jag frågar plastpappa varför man ska jobba:

– Man måste.

Kör vidare mot lyxpizzan, kör över kullersten som blir till slät asfalt, Strandvägen, längs Ätran. Kör under en gångbro, plastpappa pekar mot den, precis där den börjar, omringad av buskar och träd.

– Där under sov jag i några månader.

I det underbara Sverige fanns alltid drömmen för honom, för mamma, för pappa. Och i Falkenberg är den som vackrast.

Här skulle allt gå bra. Och om han jobbade hårt kunde han spara pengar, och sen köpa något för pengarna.

Plastpappa hostar till när han vänder sig mot mamma, hon har saltvatten kvar i håret. Hans blick är drömsk men rösten säker.

– En dag kommer vi flytta till Falkenberg.

”Jag vet inte vad klass är”

Alexander Mahmoud kastas som fotograf på Sveriges största morgontidning från det ena uppdraget till det andra. Han jobbar så att han nästan stupar. Inför släppet av hans nya bok Du vill inte mer pratade Unn Edberg med honom om journalistik, klass och gången när Barbara Bergström torkade händerna på Mahmouds tröja.