”Jag var tvungen att dämpa henne”

Ett vanligt intervjutillfälle ledde till ett år av intensivt arbete. Stina Jofs porträtterade Marianne Mörck för Vi, och Mörck tyckte så mycket om texten att den blev starten på hennes självbiografi Som ett surr mellan brösten.

Stina Jofs är skribent och redaktör på Vi, och genom åren har hon skrivit hundratals uppskattade porträtt. Men ibland blir de extra minnesvärda.

Allt började med att du gjorde ett porträtt av Marianne Mörck i tidningen. Var det ett speciellt möte redan då?

–Inte till en början. Jag kom dit påläst och nyfiken, som vanligt. Det var emellertid speciellt att få komma hem till henne, tyckte jag. Marianne är en väldigt privat person, vilket man kanske inte tror. Några veckor efter att texten publicerades ringde en förläggare från Bonniers och undrade om jag ville skriva hennes memoarer. Det var Marianne som hade bett dem ringa mig.

Vad är den största skillnaden mellan att göra det i begränsat format för ett magasin och att få det till en hel bok?

–Omfånget förstås. Ett vanligt porträtt i tidningen Vi kan ligga på 18 000 tecken kanske, en bok på uppåt en halv miljon tecken. Det är en fruktansvärd massa bokstäver som ska komma på rätt plats i en bok, och förhoppningsvis bli en njutbar och intressant text.

Hur har du arbetat för att du skulle få veta allt om Marianne Mörck?

–Först det vanliga researcharbetet med böcker, inspelningar, andras intervjuer. Jag har läst mycket om opera, operetter och musikaler eftersom det är inom de fälten Marianne mest har verkat. Det var först efter pensioneringen hon hamnade i populära tv-serier och filmer. Pandemin ställde till det rejält. Eftersom vi inte har kunnat mötas har vi gjort mängder av långa telefonintervjuer, främst på helger eftersom jag samtidigt arbetade på Vi. Till skillnad från boken om Marie Göranzon, där jag intervjuade andra om Marie, har jag denna gång valt att enbart tala med Marianne. Vi bestämde tidigt att det skulle bli en berättelse i jag-form och då passade liksom inte andra röster in.

Hur gör du för att fånga en annan persons språk? För det ska väl kännas som att hon själv berättar?

–Med Marianne var det svårt eftersom hon talar på ett sätt som inte går att skriva ner. Det är tusen utropstecken, höga skratt och knasiga, vindlande berättelser som ganska ofta avbryts av sång, gärna en aria. Jag fick ”dämpa henne”, på gott och ont.

Vad fångades du mest av i hennes livsöde?

–Hennes jävlar anamma, att hon aldrig gav upp drömmen om ett liv på scenen. Och att hon är en sådan privat människa, hon släpper inte gärna in andra människor. Både bokstavligen och bildligt.

Vad har varit svårast?

–Att välja bland alla tusen berättelser, att överföra hennes språk till text.

Hur är det att komma så nära en främmande människa?

–Ska jag vara ärlig vet jag inte om jag har kommit henne så nära. Jo, närmare än många, många andra har jag förstått, men helt nära? Jag tror inte det.

Du har ju skrivit biografier över både Ingvar Carlsson och Marie Göranzon tidigare, går det att jämföra processerna?

–Inte riktigt. Med Ingvar Carlsson handlade det om ett väldigt nära och långt samarbete, mer som ett redaktörskap. Marie Göranzon var lätt att överföra i text, där kunde jag själv kliva in som berättare för att förklara tider, händelser och sådant. Vi har lite samma temperament och disciplin tror jag, det hjälpte under arbetet. Marianne har jag försökt att ”härma”, men samtidigt göra jaget begripligt.

Vad har du lärt dig av Marianne Mörck?

–Att livet kan vara en berg- och dalbana. På gott och ont.

Vad har du lärt dig om dig själv?

–Att jag har en enorm arbetskapacitet. Fast det visste jag kanske redan… Men denna gång har den verkligen prövats.

Som ett surr mellan brösten är utgiven av bokförlaget Forum och kommer ut den 11 augusti