Marianne Mörck: ”Gärna spontan, men inte hos mig”

Marianne Mörck: ”Gärna spontan, men inte hos mig”
Redaktionen Vi

Lyssna på artikeln

Marianne Mörck var trettioåtta år när hon för första gången kände sig fri. Äntligen! Frihet för henne är att slippa bjuda hem gäster och hon går helst i pyjamas både ute och inne. Läs utdraget ur hennes självbiografi, skriven i samarbete med Stina Jofs från Vi.

I över ett år samtalade skådespelaren och regissören Marianne Mörck och jag. Helger, kväller, långa, vindlande samtal om allt och inget. Vi skulle skriva en bok ihop om hennes liv. Fanns en röd tråd? Fanns en tråd överhuvudtaget? Fram trädde så småningom en bild av en människa som älskar ensamhet – eller solitude som hon hellre säger. Ett superproffs som för de stora genombrotten i tv-serier som ”Bonusfamiljen” och i rollen som sekreterare Ebba i Wallander-filmerna hade medverkat i hundratals pjäser, operor, revuer, operetter och musikaler. Huvudroller, regiuppdrag – både i Sverige och utomlands – inget har varit henne främmande.

Marianne Mörck säger alltid JA! Ja till arbete, ja till livet, ja till den kärlek som råkar komma i hennes väg… Numera har hon också modet att säga ja till rätten att få vara ensam. Rätten att faktiskt säga nej. Här följer ett avsnitt ur inledningskapitlet ur boken ”Som ett surr mellan brösten”.

Jag som har skrivit heter Stina Jofs, redaktör på Vi.*

Min bunker, min borg

Mitt hus kallas för bunkern i Bunkeflostrand, det är hermetiskt tillslutet, hit vågar sig ingen utan att fråga. Om någon ändå tittar förbi? Då öppnar jag inte. Min bäste vän Lars Humble gjorde det en gång. Han hade varit hos frisören i Malmö och ville vara lite spontan som han sade. Jag svarade: ”Gärna spontan, men inte hos mig.” Han fick åka hem igen.

”Är det inte ensamt”, undrar en del.

Jag har aldrig varit mindre ensam.

I hela mitt liv har jag fogat mig, blivit den som min mamma, min pappa och mina män ville att jag skulle vara. Ja, det gäller alla män utom Alf, barnens far. Honom är jag evigt tacksam för. Men de andra …Visst har jag protesterat men alltför lite, alltför mesigt, alltför sent. Men nu. Vill jag gå omkring naken hemma så gör jag det. Vill jag dansa så att brösten hoppar, gör jag det. Vill jag äta middag klockan tre på natten, ja, då gör jag det. Det är inte att vara ensam. Det är att vara fri och stark.

Äntligen.

Utanför mina fönster ser jag en gräsmatta och breda, välansade häckar. Några hundra meter bort ligger Bunkeflo strandängar. Öresundsbron skjuter ut i havet strax nordväst om mitt kvarter. Det är ett vanligt bostadsområde i Malmö, precis som jag vill ha det. Inget snobberi, inga dyrväskor eller tjusiga bilar. Nej, pensionärer, barnfamiljer, hundar, katter, återvinningskärl för mat, plast och papper. Här finns vändplaner, övergångsställen, hus i långa rader. En Ica Supermarket och minst två pizzerior. Jag behöver ingen ”fine dining” med menyer på franska och gäster uppklädda till tänderna. Det är inget fel med bra restauranger och festkläder förstås, jag älskar ju mat, men de får mig att känna mig obekväm, som att ställa sig på en scen utan repliker. Jag kan styra ut mig hur som helst när det gäller teater, men pärlor och paljetter är inget för mig privat. En liten klack på skon, nylonstrumpor och klänning bara för att äta? Får jag bestämma går jag helst i pyjamas både ute och inne – och gör det också.

Mitt favorithak ligger i hamnen, ett ställe för så kallat vanligt folk. Ingen går dit enbart för att synas utan för att luncha och vila en stund innan arbetet fortsätter. Spelmaskiner, skrammel, ett hej som stannar vid ett hej. Just en sådan liten restaurang drömmer jag om att öppna vid E6:an, någonstans mellan Malmö och Göteborg. Vällagad mat, husmanskost för långtradarchaffisar. Billig läsk och gott kaffe. I hönsgården har kanske Agda lagt några ägg till pytten. Inga halvfabrikat som stått i timmar på värmeplattor, inget skinn på såsen, skumgummipotatisar och trötta salladsbufféer.

Kan jag räkna katten till vännerna eller är han mer av en sambo?

När huset i Bunkeflostrand blev mitt 1987 var jag trettioåtta år och för första gången fri. Det är här jag tillbringar min tid – när jag inte arbetar. Jag går aldrig på fester, bjuder aldrig hem gäster. Min enda riktigt nära vän, Lars Humble, träffar jag mycket sällan, ja, nästintill aldrig, men vi hörs över telefon flera dagar i veckan. Någon nära väninna har jag inte haft sedan flickskolan. Kan jag räkna katten till vännerna eller är han mer av en sambo? Pysen har egen ingång, en lucka som leder in till nedersta kökslådan. Är det någon jag pratar med så är det Pysen – och mina barn förstås. Och Alf, min fantastiske före detta man och pappa till Malin och Peter. Jag talar även med mina plastfigurer, mest med dem som är trasiga, men till vännerna räknas de inte. De tillhör nog snarare familjen.

Huset då? Vitslammat tegel, sjuttiotal tror jag. Två våningar, jag håller till på markplanet. Min hyresgäst Esha bor i lägenheten en trappa upp. Hon kallar mig mamma. Det gör alla som hyrt hos mig, till och med den fyrtioårige trädgårdskillen och hans sextiosjuåriga mor. Jag har aldrig tyckt om namnet Marianne. Min egen mamma ropade det så hårt när hon var arg. Som MariAnnnnnnne! Kanske är det förklaringen till att jag alltid avslutar mina mejl och sms med signaturen /mörck? Nej, Malle är mera jag. Det kallades jag när jag var liten, av mig själv och av mina kompisar. Jag glömmer aldrig Farmin som kom från Bangladesh med sin make, de flyttade till Sverige för att studera på universitetet. Nygifta var de och hade hört talas om min lägenhet en trappa upp. Hennes första fråga när hon ringde på dörren var: ”I’m sorry, Madame. Do you mind that we are a bit darker in skin?” Jag kramade om henne länge, sade att vi som är födda med ljusare hud ju betalar massor för att åka till värmen och bli bruna. När Farmin och hennes make tagit sin examen i arkitektur åkte de stolta hem till Bangladesh. Lika stolt var jag.

År 2019 var jag julvärd i Sveriges television och fick många underbara tackbrev från tittare, men också några mindre underbara, bland annat ett där det stod: Till batikkärringen, god jul och gott nytt år till dig och din afrikanska toyboy. Må du brinna i helvetet.

Jag kan förstå om man inte tycker om mig, men man kan väl ta reda på om personen som bor hos mig är en flicka eller en pojke? Får jag ett sådant brev, eller ett rasistiskt meddelande på telefonen, blir jag först iskall av skräck. Sedan tänker jag: stackars människor.

Ingen soffa har jag, inget soffbord. Mitt i vardagsrummet står min säng Bismarck. Den är beige, utskuren i trä, väger ett ton och är ett auktionsfynd. Jag bar den själv, del för del, ner för trappan i villan jag lämnade när jag skilde mig från Mats 1987, efter fjorton år tillsammans. Han ville ha det mastodontstora vitrinskåpet i mahogny med alla noter och jag fick Bismarck, som jag plockade isär, lade på ryggen – en matta på axeln för att det inte skulle göra så ont – och sedan ett trappsteg i taget, med händerna hårt om ledstången. Mats vägrade hjälpa till, han bara log när han såg mig baxa ner schabraket.

Nu står Bismarck här – bred, hög, bara för mig. Madrassen når mig till bikinilinjen, var den nu sitter. För att komma upp måste jag stå på tå på golvet, krypa först med höger knä och sedan fem kryp in mot mitten för att hamna där jag ska vara. När jag kommer hem efter en sen föreställning och telefonen slutat ringa poppar jag popcorn, hämtar te eller bubbelvatten. Pysen kommer jamande med leriga tassar och sätter tydliga avtryck på mina vita lakan, manuset och planeringskalendern. Så har vi det.

Jag gör allt i sängen, även mina måltider intas där. Maten skärs i bitar, sedan häller jag upp hela ljuvligheten i en djup tallrik och äter med sked. Dagtid talar jag i telefon i sängen, skriver, repeterar text, öppnar post, betalar räkningar och tittar på Youtubeklipp. Särskilt på räddningsaktioner för djur – hundar, elefanter, katter – och gärna tv-dokumentärer om mördare, helst seriemördare. Jag vill veta hur de tänker, ser ut, talar, om pupillen i ögat förändras när de hör vittnen berätta och domen avkunnas. Jag vill förstå.

Detta med sanning är otroligt viktigt för mig, inte minst i mitt yrke. Jag spelar inte en roll, skildrar inte en karaktär. Nej, jag är den människan i några timmar. Fina-Kajsa i Kristina från Duvemåla, Sally Bowles i Cabaret, Carmen, en betjänt, en hora … eller för den delen Ebba i Wallander-filmerna och Bigge i Bonusfamiljen. Det är helt oväsentligt om din karaktär står främst på scenen eller viker tvätt i bakgrunden, om du har trehundra repliker i en film eller bara ska passera kameran – du måste vara den personen.

När jag kommer tillbaka till mitt hus efter en repetitionsdag eller föreställning har jag fått uppleva svartsjuka, hat, sex, trånande kärlek, ensamhet, lycka, tristess, mord. Vilket rikt liv – på bara några timmar! Det är nog därför jag uppskattar Bismarck och min ”solitude” så mycket. Någon frågade mig en gång vad jag skulle göra om det plötsligt och helt utanför manus ramlade ner en stock bananer från tågvinden under en föreställning. Svaret är självklart: jag gör det jag måste. Är jag clown i föreställningen plockar jag upp bananerna och börjar jonglera med dem. Är jag en svältande, föräldralös flicka gömmer jag väl undan så många jag kan, innan någon annan tar dem. Jag gör helt enkelt det som den person jag just då gestaltar skulle göra. Det ska vara sant och så vill jag att ”mina” skådespelare ska arbeta när jag regisserar. Sant och framför allt lyssnande. Det är oväsentligt om det handlar om en smälla- i-dörrar-revy, musikal eller opera. Du gör inte en roll, du är den person du ska gestalta.

Läs vår intervju med Stina Jofs

Fler utvalda artiklar

Hämta fler

Marianne Mörck: ”Gärna spontan, men inte hos mig”

Lyssna på artikeln

Fler utvalda artiklar

Vi fångar vår tids stora frågor

Vi slösar aldrig med din tid

Vi tror på demokrati, humanism och kultur

Vi sår frön till samtal och nya tankar

Vi bygger på tradition men blir aldrig nostalgiska