”Jag svimmade på gymmet. Det var cancer”

Johannes Klenell trodde att han var i toppform och såg fram emot sitt livs första riktiga snyggsommar. Istället: Cancer. Elva centimeter tumör. Elva centimeter toxisk maskulinitet som höll på att krossa hans hjärta.

Vid fyrtiotvå års ålder verkade min kropp, helt utan förvarning, svara perfekt på träning. Jag var muskulös och smal samtidigt på det där sättet som fotbollsspelare på bilder i farsans gamla nummer av Rekordmagasinet. Nacka Skoglund, innan spriten. Fast lång!

Till sist hade jag, som man brukar säga, ”åldrats in i mitt utseende”. Bar på tok för små shorts. Instagrambilder på mig fick kommentarer i stil med ”helvete vad fräsch du blivit!” Sedan svimmade jag på gymmet.

Jag trodde att jag blivit snygg. Det visade sig vara cancer.

För alla som aldrig svimmat inne i en träningslokal så kan jag berätta att, som plats betecknat, är det inte alls så dumt. Golvet är mjukt. Den andra killen i rummet var fullt upptagen med att inte låtsas om att jag existerade. Jag fullt upptagen med att skämmas för min förlorade manlighet.

När jag kom hem konstaterade min familj att jag nog borde uppsöka en läkare. Det här med att svimma är trots allt inte normalt.

Det var startskottet på ett halvårs utredningar, feldiagnostiseringar och frustration. För till skillnad från att svimma på gymmet är att ha cancer i Stockholms allmänvård inget att rekommendera.

Jag fick allt svårare att andas. När jag såg mitt ansikte i Zoom-möteskameran var det ut som att det blivit stunget av bålgetingar. Blodkärlen runt halsen svällde upp som på Hulken – vilket var konstigt men också lite cool! En läkare på Södersjukhuset frågade om jag gick på anabola steroider.

En sköterska kastade ut mig från Rosenlunds närakut då det ”inte är akut om man hostat i två månader”.

Min stackars husläkare på vårdcentralen skrev ut B12 i tron att jag hade vitaminbrist. Det tappades litervis med blod. Blodtrycket testades säkert hundra gånger. Min kropp var nu en gammal trasig utombordare som vårdpersonalen om och om igen försökte dra i gång utan att kolla under huven.

En trött hjärtspecialist friskförklarade mig med argumentet att det ändå ”är helt normalt att svimma då och då” och ”skaffa stödstrumpor”. Jag ringde mamma efteråt och sa att jag kanske måste börja med yoga. Det kändes ju så himla trångt i bröstet.

På fredagsnatten samma vecka som friskförklaringen loggade jag in på min journal. Jag skulle se vad specialisten egentligen menat med att jag var frisk. I stället möttes jag, i min ensamhet, av budskapet ”mycket stor tumör i bröstet”.

Vad gjorde man nu? Jag var i alla fall inte en galen hypokondriker.

En elva centimeter stor boll som tydligen höll på att krossa mitt, enligt specialisten, fullt friska hjärta. Vad jag trodde varit en atlets metabolism var egentligen en muterad gottegris som mumsade sönder mig.

Venen som tar tillbaka blodet från huvudet blockerades. Därav min anabolahals och svullna uppsyn.

Två dagar innan diagnosen tog jag en ny porträttbild. Mannen på bilden ser ut som en glad döende byracka.

Skulle jag dö nu? Det skrämde mig mindre än fulheten.

Jag – som skulle ha mitt livs första riktiga snyggsommar – satt nu i stället och glodde in i pamfletten ”Sex och cancer” på Karolinska institutets lungcanceravdelning efter akutinskrivning.

Lungcancerspecialisten berättade att det finns flera former av cancer i bröstet. Tymom, lymfom, ja och sen kan det ju vara testikelcancer också – han var närmast besatt vid testikelcancern. I bröstkorgen. Ovanligt, tydligen. Men det händer.

Testiklarna bildas i huvudet och vandrar ned genom kroppen. Spår av könsceller blir kvar. I mitt fall hade tumören i dessa vuxit sig så stor att den upptäckts i sista minuten.

Så satt man där. Med Saurons onda tredje pungkula i bröstet. Få kulturmän kan säga detta annat än som metafor: elva centimeter toxisk maskulinitet höll på att krossa mitt hjärta. På riktigt! Synd bara att processen utseendemässigt snarare förvandlade en till farbror Fester än Knausgård.

– Jag ska vara ärlig. Du kommer bli överkörd om och om igen av tåget de närmsta månaderna. Men vi vet vad vi gör. Du är frisk till midsommar, sa jourläkaren när jag påbörjade min första cellgiftsbehandling. Sen påbörjades en process där man i fyra gånger fem dagar sög ut själen ur kroppen på mig.

Jag visste ju att man skulle tappa håret. Vad ingen hade berättat för mig var vad gifterna som ska döda cancern gör med resten av kroppen. Armarna fylldes med vätska och blev lika stora som de avmagrade benen. Kulmage.

Borta var den svenske fotbollsresen. Kvar var en mänsklig flodhäst. På mänskligare dagar en Buddha-staty. Det månrunda huvudet pryddes av en enorm svullen kortisonhaka.

Det är otroligt vad som kan hända med en kropp på bara ett år. Jag svällde upp och magrade samtidigt. Kropp som en skrattspegel. Min vän Andres sa att jag upphört att vara symmetrisk.

Euforin av 36 kortisontabletter om dagen gjorde att min flickvän väcktes mitt i natten av att hennes kille stirrade på henne med klarvakna ögon och utbrast ”Hanna, jag är så jävla lycklig!” Jag påstod mig förstå musik igen.

Efter sista behandlingen kräktes jag på sjukhusgolvet. Då kunde jag knappt gå. Fötterna hade förlorat känseln. Hörseln försämrats. Musklerna förtvinat. I ett försök att inkarnera min inre sommarpojke hoppade jag från en badbrygga i Årstaviken och orkade nästan inte ta mig upp för stegen.

Hjärnan klarade bara av Netflixdokumentärer om Elon Musk. Jag var nu alltså inte bara ful och full av vanföreställningar – utan också helt dum i huvudet.

– Man vet inte riktigt vad som händer när man tar cellgifter, sa en sköterska några månader senare. Men man vet att det kan bota cancer.

En sak visste jag i alla fall säkert hade hänt. Jag gick in i den sommaren i tron att jag var evigt ung, på andra sidan hade jag helt enkelt blivit gammal.