”Jag ska bli Sveriges mest politiska författare”

Jycken löper, sista barnet har snart flyttat hemifrån och Malin Persson Giolito är i klimakteriet. När vi träffar henne i Bryssel berättar hon om nya hedersuppdraget och varför hon bestämt sig för att bli Sveriges mest politiska författare.

Bland får man som journalist mer information än man behöver – och ärligt talat kanske mer än man vill ha. Vi ska strax ta bilen till Fôret de Soignes, den skog Malin Persson Giolito besöker varje dag med familjens labrador Lily, döpt efter Harry Potters mamma. Jycken löper får jag veta. ”Hennes högsta dröm just nu är att bli påsatt, så stark är sexualdriften. Det måste bli koppel i dag”, konstaterar Malin. Skogen är, ska det visa sig, böljande och gles. Den här platsen talar Malin ofta om, inte minst för att man ur dess namn kan härleda orden ”ta hand om”. Det vill hon – och hon har mycket att ta omhand: tre barn, en massa ord och åsikter, räkningar, make, två hus, svärmor, hund, vänner, föräldrar, hel- och halvsyskon, en jord på väg att förstöras. Låter det som lite mycket för en som sagt att hennes enda hobby är att oroa sig? Jo, allt detta ger Malin Persson Giolito sömnproblem – och mardrömmar när hon väl sover – men också en styrka utöver det vanliga.

Vi ska återkomma till det men först stanna vid något mer konkret, det är nämligen undrens dag i Bryssel enligt Malin Persson Giolito:

– Solen skiner, vi måste ut!

Till miraklen kan man också räkna det relativa lugn som råder. Belgien har enligt Europol arresterat flest terrorister per capita i Europa.

– Frankrike har drabbats hårdast, men det är här de bor.

Den 22 mars 2016 exploderade tre bomber, terrororganisationen Islamiska staten tog på sig dådet som dödade 32 personer och skadade flera hundra. Malins svärmor bor granne med det område som har kallats Europas terroristtätaste kommun och tunnelbanestationen Maelbeek, där en av bomberna briserade, ligger 800 meter från det över 100 år gamla stadshus som familjen Persson Giolito äger.

I dag håller sig emellertid terrorister och gråmoln borta. Omeletten Malin vispade ihop till lunch är uppäten, samtalet som inleddes i bilen på väg från flygplatsen har ingen början, inget slut.

– Nu måste vi ut! Jag ska bara …

Jag förstår varför hon är så omtyckt, tänker jag. Hennes chosefria och djupt mänskliga sätt är lätt att vilja vara nära. När journalisten Hanna Hellquist bjöd närmaste vännerna till sitt värmländska hus i tv-serien Sommaren i Grums var Malin självklar gäst. När poddmakarna Alex Schulman och Sigge Eklund diskuterade vem de ville ha som ersättare om den andre dog svarade båda Malin. Nu står hon framför mig, på fötterna rejäla skor, mössan långt nerdragen, en sträng blick bakom glasögonen och skrattet som kommer plötsligt och starkt. I bilen senare nuddar hon hela tiden vid min arm, som ett vänligt ”Men hallå, lyssnar du?”

Många lovsjunger henne alltså, men någon hyllningstext vill hon inte veta av.

– Jag har ett jävla temperament. Det vet inte minst min man och mina barn. Inte har det blivit bättre av klimakteriet. Dessutom har jag svårt att lita på människor, och jag tycker inte att jag är en sådan som sitter inne hos chefen och gråter. Men det gjorde jag som advokat och gör nu som författare. Inte vidare klädsamt något av det.

Viktig information – om än överflödig – är att hennes pappa inte bara är en framgångsrik författare utan hela Sveriges professor i brott. Det finns dock en mamma som är minst lika avgörande. Det var numera pensionerade sjuksköterskan och sjukvårdsläraren Birgitta som drog med dottern på demonstrationer och drakfester på Gärdet. Båda föräldrarna har på olika sätt gjort tydligt för Malin vad klasskillnader gör med människor och samhälle.

– Mamma har bland annat lärt mig hur viktigt det är att vara självförsörjande, att jämställdhet ofta kokar ner till pengar.

Malin Persson Giolito växte upp i Djursholm, en förort till Stockholm som numera osar av överklass.

– Mamma kommer från en så kallad fin familj, för henne kvittade det nog var vi bodde. Det var pappa som prompt ville att vi skulle dit. Farmor städade trappuppgångar och farfar var grovarbetare.

Då blir status viktigt. Och pengar?

– Pengar är viktiga, de ger dig möjlighet att slå dig fri om du skulle behöva.

Malins man Christophe har en liknande bakgrund som svärfar Leif. Trots juristexamen och välbetalt arbete inom EU hänger rädslan att falla handlöst ständigt över honom.

– Jag försöker säga att vi verkligen har så det räcker men oron går inte ur honom. Den får man försöka förstå och respektera.

Jag kan tycka att ekonomisk drivkraft inte bara är egoistisk, som en del menar.

– Den är motsatsen till egoism! Både pappas och min mans strävan handlar extremt mycket om att alla i familjen ska ha det bra, att ingen ska riskera att slås ut. Sedan kan jag störa ihjäl mig på att pappa tjatar om vad jag får betalt för olika saker, som att allt man engagerar sig i måste göra en rik. Men jag försöker se snällt på det draget. I grunden handlar det om att han vill förvissa sig om att jag kan ta ansvar för dem jag har att ta ansvar för, liksom han gör. Han har dessutom ansvar för jävligt många eftersom han har skaffat sig en hel drös med barn. Att den känslan, eller säg oron, kan ta sig egoistiska uttryck är en annan sak.

Mamma Birgitta är en stor läsare, diskussionslysten och politiskt engagerad, det var med henne tioåriga Malin bodde vid föräldrarnas skilsmässa.

– Mamma betyder enormt mycket för mig. Hon jobbade som sjuksköterskelärare, men vakade på nätterna för att få ihop det. Visserligen var Djursholm mer blandat än i dag, men vi tillhörde verkligen inte gräddan.

Är det lite samma situation som när Svante Pääbo fick Nobelpriset i fysiologi eller medicin frågar jag, nämligen att alla ville tala om hans pappa, tidigare Nobelpristagaren Sune Bergström, medan Svante tog varje möjlighet att framhålla sin mamma, kemisten Karin Pääbo, som uppfostrade sonen ensam. Malin Persson Giolito värjer sig mot jämförelsen. ”Jag talar gärna – och ofta – om både mamma och pappa men det jag säger om mamma kommer mer sällan med i artiklar.

Att ha en skrivande förälder är väldigt speciellt, menar hon.

– Det gör ju att författeri inte känns som en omöjlighet. Men viktigare, för mig i alla fall, är att ha läsande föräldrar. Jag växte upp med böcker och var väldigt liten när jag lärde mig att läsa, mest för att imponera på pappa tror jag.

En annan aspekt på skrivande föräldrar är att de förstår processen kring boken, inte bara själva tragglandet vid datorn. Hon berättar om hur Störst av allt, den fjärde av hennes böcker, förändrade allt. Boken kom 2016 och toppade länge kritiker- och läsarlistor, erhöll priser och blev så småningom tv-serie på Netflix. Handlingen, som spinner kring fem tonåringar på ett gymnasium i Djursholm, är uppbyggd efter rättegångsbalken, från dag ett till det att dom meddelas. Ett alldeles nytt grepp då.

– Den berättade också om klassproblematik i en tid då vi bara pratade om invandring.

Nu drar jag in Leif GW Persson i berättelsen igen, kanske inte så mycket som pappa utan snarare som författare med dundersuccéer bakom sig. Julen 2015 besökte han familjen i Bryssel och fick då manus till Störst av allt.

– Han började läsa på vägen till flygplatsen, ringde mig när de hade checkat in och sa ”Helt sanslöst, ­jävla bra!” Då hade han väl hunnit till sidan 70 – sedan blev det tvärtyst. Han gillade inte slutet tänkte jag. Efter tre veckor ringde pappa: ”Innan hösten kommer du att … ” och så rabblade han upp allt fantastiskt som väntade.

Leif GW Persson sa också att ”Framgången innebär att människor i din närhet kommer att lämna dig.”

Blev det så?

– De flesta var överlyckliga för min skull, men några reagerade inte alls som jag hade trott.

Hur konkret?

– Jag vet ju bara hur det kändes för mig. Det var som att maktbalansen rubbades och gjorde att några började tycka illa om mig. Jag var helt oförberedd, kände mig övergiven. Som att jag skulle straffas, ställas till svars. Men framgången innebar också att jag fick en massa nya kompisar.

Du låter ironisk, vad menar du med nya kompisar?

– Personer som jag bara var ytligt bekant med tyckte plötsligt att det var jättekul att hänga med mig. Det var lite som när jag och Christophe flyttade till Florens efter att ha bott i Bryssel i över tio år och flera ville komma och hälsa på med orden ”Det var så himla länge sedan vi sågs.”

Vad tänkte du?

– Man blev ju lite … irriterad. Eller ja, ledsen.

Jag insåg vad riktig rädsla var.

Vi lämnar skogens varma eftermiddagsljus och backar i tiden, till förmiddagens rundtur i huset. Den går i en faslig fart; smala, branta trappor gör små avstickare till en toalett, matsal, ett arbetsrum, en enorm platsbyggd bokhylla som familjen lät bygga efter succén med Störst av allt. Fem våningar och en källare, en omöjlig bostad för äldre eller rörelsehindrade tänker jag och pinnar efter. Lily måste hålla sig på bottenplan, hennes ben och tassar klarar inte de hala trapporna. Även överförfriskade gäster, och ungar fulla av spring har drösat ner: ”Ljudet av barn på väg ner med huvudet före är fruktansvärt.” På ett glasbord ligger ett gigantiskt pussel: ”Det är bara en jävla massa bruna och mörkgröna nyanser, och så en mönstrad persisk matta under, helt omöjligt.” Vi sveper vidare genom huset, in i sovrummet med den obäddade sängen, genom tonårsrummet där Malin sparkar undan dotterns bh och strumpor.

Bara en av tre döttrar bor kvar hemma. De båda andra pluggar i Nederländerna, alla är starkt engagerade i klimatfrågan. Nu suckar hon: ”Snart är huset tomt.” Hennes uppgift som mamma är, om inte över, så förändrad.

Hur var du själv som tonåring?

– Mycket politisk. Jag gick i demonstrationståg, hade snusnäsduk och kängor, demonstrerade mot kärnkraft och apartheid, var helt klädd i svart, svart hår, svart smink. Jag trodde att jag hade koll på allt men var på samma gång mycket vilsen och dömande, tyckte ofta att andra var idioter.

Det låter som en helt normal tonåring.

– Bakom den hårda ytan var jag rädd för att göra fel, välja fel, rädd för att misslyckas. Alltså, jag trodde att jag var rädd för allt.

Vad menar du med trodde?

– Det var först när jag fick barn som jag insåg vad riktig rädsla var.

Hon skrattar och fortsätter:

– Fördelen med att skaffa barn är att man inser att det man varit rädd för blir helt ofarligt när man förstår vilka verkliga katastrofer som kan drabba barnen.

Vi har nu landat vid det stora matbordet, ljuset flödar in från bakgården, en grön oas.

– Huset var helt sönderrenoverat när vi flyttade in. Alla tidstypiska detaljer från början av 1900-talet var borta, taken sänkta, paneler gömda och hela klabbet omgjort till fyra lägenheter. Men nu är det fint.

Har du alltid velat bli författare?

– Nja, jag blev ju jurist. Nog ville jag, men vägen till författandet … jag vet inte. Jag läste franska, sedan litteraturvetenskap men hoppade över till juridiken.

Efter studierna fick hon praktik och sedan anställning på dåvarande EG-domstolen i Luxemburg. Efter en master i EU-rätt från Brygge blev hon advokat på en av Sveriges finaste byråer, med kontor bland annat i Bryssel. Efter tio år kallades hon in till chefen, vars budskap var tydligt: Malin fick sparken.

– Det som gjorde mig vansinnig var att beskedet kom när jag väntade mitt tredje barn. Ingen vill anställa en gravid, arbetslös jurist.

Advokaten Persson Giolito var gravid i sjätte månaden, stukad och arbetslös – men äntligen fri. När lugnet lagt sig skrev hon debuten Dubbla slag, en rasande anklagelseakt visade det sig trots att hon primärt inte var ute efter hämnd. ”Jag upplevde mig själv som ganska glad och harmonisk när jag arbetade med den.” Svenska Dagbladet skrev dock: ”Persson Giolito avglamouriserar superadvokatbyrån och visar upp ojämlikheten, dubbelmoralen och girigheten – det är vasst.”

Boken avslutas med följande strofer ur Cornelis Vreeswijks Balladen om herr Fredrik Åkare:

Jag kommer just, sade Fredrik, från en plats där sorgen bor, en kvalens sal, en vredens borg, ett advokatkontor. Där skrev jag på ett dokument och nu är allt förbi. Nu går jag mig mot ingenstans för nu är jag fri, för nu är jag fri.

– Cornelis är förmodligen soundtracket till min barndom och tonårstid. Mamma och han umgicks i samma kretsar innan hon träffade pappa, jag beundrade Cornelis, var på mängder av hans konserter. Hans rader träffade mig direkt i hjärtat.

Du säger att Dubbla slag inte var någon hämnd men var det inte en skön känsla att dänga den färdiga boken i bordet?

– Framför allt kände jag att jag äntligen skulle få göra det jag tyckte att jag var satt att göra, nämligen skriva. Boken är verkligen ingen självbiografi, men känslomässigt är den min historia. Jag minns att mamma sa när hon hade läst att hon inte hade fattat hur dåligt jag mått på byrån. Kanske förstod jag inte det själv förrän boken var färdig.

Just det faktum att boken blev antagen och utgiven var en vändpunkt, har du sagt.

– Ja, först när din text möter läsare är du författare.

Det låter lite hårt?

– Du blir ju inte författare för att du skriver och din man läser dina manus. Så är det bara.

Hon presenterar sig som författare men oftast säger hon juristoch författare för att det där med juridiken känns mer ”stabilt”. Ren lust känner Malin bara när hon läser. Hon har ”absolut gehör”. Vad det betyder? Jo, bland annat att hon kan känna igen en bra bok även om hon inte själv gillar den.

– Det låter jättepretentiöst, inte sant? Jag är helt enkelt bra på att läsa, vilket förstås inte betyder att det egna skrivandet är okomplicerat.

Ett evigt tragglande, fyllt av tvivel, självkritik och destruktiva tankar, sammanfattar hon skrivprocessen.

– I början är alla dörrar öppna. Du kan fortfarande skriva på världens bästa roman, men ju längre du kommer i berättelsen, desto fler dörrar stängs. Jag kan hålla på i evigheter för att slippa göra de där slutgiltiga valen.

Den eviga oro jag känner.

Hon har sagt sig vilja bli Sveriges mest politiska författare.

– I och för sig tycker jag att alla mina böcker är politiska, men med hänsyn till hur världen ser ut är det kanske dags att det blir en mer uttalad ambition. Väldigt viktigt för mig är dock att inte bli en partipolitisk röst. Det är avgörande att kunna kritisera alla.

Det gör hon sannerligen. När vi möts ligger Liberalerna pyrt till.

– De samarbetar med Sverigedemokraterna och låtsas som om de inte gör det. Det är skamligt. I den konstellationen är det SD som känns hederligast. SD är på många sätt det tydligaste partiet, med undantag för möjligen Vänsterpartiet. Man vet vad man får, men Liberalerna …

I senaste boken I dina händer möter vi två pojkar från olika socioekonomiska grupper, bara en ­motorväg och en gångtunnel skiljer den välmående stadsdelen från den utsatta. Pojkarna är bästa vänner, men berättelsen inleds med att en av dem har skjutit den andre.

– Det ekonomiska gapet i Sverige blir bara större. Vi har fler miljardärer per capita än både Ryssland och USA, länder som vi betraktar som extrema och orättvisa.

Maktlöshet leder till våld, säger hon. ”Det är det vi ser i Sverige nu, bland unga förövare. En skola som inte funkar, familjer som inte får ihop sin vardag.”

En annan maktlöshet blev tydlig i Malin Persson Giolitos senaste Vinter i P1. Utan att bli alltför privat berättade hon om nedstängningen i Belgien under covid.

– Unga, aktiva tonåringar med fritidssysselsättningar och vänner, på väg in i första kärleksrelationen, blev plötsligt sittande hemma. Ingen skola, ingen träning, inga fikapauser eller fester.

I Bryssel rådde lock downav och till under två år.

– Den ensamhet och ofrihet många unga upplevde var förödande, det gällde förstås inte bara mina barn. För mig är det uppenbart att unga drabbades hårdare än vuxna och äldre av ensamheten. Allt de vill pröva, allt de behöver göra sig fria ifrån, för att växa, för att lära sig att leva! Månaderna gick, åren. Sedan föll de handlöst och köerna till psykiatrisk vård gick inte att överblicka. Jag har en god vän som sökte akut hjälp för sitt barn som försökt ta livet av sig. Hon fick veta att väntetiden för en plats på en psykiatrisk barn- och ungdomsklinik var minst ett och ett halvt år.

Jag har förstått att du är något av en lejonmamma för dina tre döttrar, likt den muslimska mamman i din senaste roman.

– Jag försöker nog vara det. Eller så här, det finns två nivåer: Dels den eviga oro jag känner för att något ska hända dem. Den är bara meningslös och förlamande. Mina barn förtjänar inte den mamman. Dels ilskan jag känner när något har hänt. Då kan jag hitta någon sorts aggressivitet som omvandlas till styrka.

Ett av Malin Persson Giolitos älsklingsord är ”förtröstan”. Hur ska man våga känna det inför framtiden? Hon sätter stort hopp till nästa generation, inte minst till döttrarna Elsa, Nora och Bea.

– Det kan tyckas fånigt, vi har ju inte en hel generation jämlika, klimatkloka ungar. Ungar är som folk är mest, men på det privata planet känner jag att mina egna barn absolut är bättre rustade att ta ansvar för framtiden än jag var i deras ålder. Har jag då förtröstan om att det kommer att gå bra för dem? Om man tar bort allt jag inte kan styra över utan bara tänker på deras inneboende kraft finns det inget och inga jag tror mer på än dem.

Tiden börjar rinna ut, vi ska hinna med EU, egentligen är det ju därför vi prompt skulle träffas i Bryssel.

Hon tycker att EU är tidernas bästa fredsprojekt och anser man det så är det i Bryssel man ska vara, EU:s inofficiella huvudstad och säte för bland annat kommissionen, rådet, Europaparlamentet och Natos huvudkontor. När vi ses återstår ännu en tid av det sex månader långa ordförandeskap som bland annat innebär att svenska ministrar, tillsammans med 200 tjänstemän, ska leda minst 2 000 möten i Bryssel och Luxemburg.

– EU är en genial idé. Är du ekonomiskt beroende av ditt grannland börjar du inte kriga mot det. Men viktigt är att det måste vara ett ömsesidigt beroende och det måste finnas vissa grundläggande mänskliga rättigheter på plats, annars kommer inte samarbetet att funka.

Men funkar det? Se på Ungern, Polen …

– Samarbetet har problem, det är ett faktum, inte en åsikt. Flyktingsituationen är det akut allvarligaste. Att du inte kan gå in på en ambassad i ditt hemland för att söka asyl i ett annat land är fullkomligt bisarrt. I stället tvingas människor fly över Medelhavet i sjöodugliga båtar eller stängs in i långtradare där de riskerar att dö av syrebrist. Minst 25 000 flyktingar har drunknat i Medelhavet sedan 2014. Hela industrin kring människosmuggling göds av det här.

Hon skulle kunna tala sig blå om EU. Här finns möjligheterna och hindren. Malin Persson Giolito har ett långkok på gång som handlar om Europa. Idén har hon hämtat från Nobelpristagaren John Steinbeck som i början av 1960-talet reste genom USA. Steinbeck var märkt av sjukdom, kontinenten stadd i förvandling. Han frågade sig vem som egentligen var ”amerikan” i det land han både hatade och älskade. I boken Resa med Charleyger han sig i väg med sin pudel i passagerarsätet.

– Steinbeck var framgångsrik och bodde på den privilegierade östkusten, men skaffade sig en husbil och for i väg. Jag har en dröm om att resa med Lily i Europa för att ta reda på om europén finns. Är begreppet bara en konstruktion eller har vi faktiskt något avgörande gemensamt?

EU står inför enorma utmaningar med Ukraina, klimatkrisen, Brexit. För varje ny utmaning måste vi fundera på vad Europa – och EU – är.

– Vad händer om Ryssland faktiskt övertar Ukraina? Kommer vi att skapa en EU-armé? Många pratar om det, särskilt när Turkiet sätter sig på tvären i Nato. Ett EU som militärmakt i stället för fredsprojekt – vad blir det?

Just nu förbereder Malin Persson Giolito sig för ytterligare en sak, nämligen att ta över stafettpinnen i ett av Sveriges Radios mest omtyckta program, Allvarligt talat, där hon ska besvara lyssnarnas frågor kring existentiella spörsmål. Bland tidigare programledare, som Bob Hansson, Birgitta Stenberg, Märta Tikkanen, P O Enquist, Horace Engdahl och Marianne Lindberg De Geer, är Malins favorit den som var först ut 2008, då programmet startade.

– Kristina Lugn talade utan minsta lilla antydan till … klämkäckhet. Hon var så tydlig med att hon inte var någon expert på att leva och hämtade ur egna, ibland tunga livserfarenheter. Jag älskade henne för det.

Är du nervös?

– Ja, mycket. Det här uppdraget är inget man kan slarva förbi. Det kommer att ta mycket av min tid.

Ur Tidningen Vi #6 2023.