”Jag satt ute på däck och bara stirrade”

En kväll kom telefonsamtalet som skulle förändra Nina Kirchners liv. Vill du följa med till Antarktis? Hennes högsta dröm fanns plötsligt inom räckhåll.

”Jag pluggade matematik i Zürich på 1990-talet. Mitt fokus var beräkningsmatematik, att göra simuleringar i datamodeller. Många av modellerarna är inte så intresserade av verkligheten, de kan göra simuleringar och säga sådant som ’ah, det blir så komplicerat, ska vi inte stänga av gravitationskraften i modellen så det blir enklare?’ Den bakgrunden kommer jag ifrån. Det var min värld. Men jag ville använda min kunskap till sådant som har med verkligheten att göra. Jag ville till isen. Det var en anledning till att jag valde just Zürich, att isen och snön finns så nära.

2008 hamnade jag på Stockholms universitet, som universitetslektor för modellering av inlandsisar. En av mina samarbetspartners, en professor i marin geofysik, höll på att planera en expedition till Antarktis. Jag var så avundsjuk på alla som skulle få åka. Det var min högsta dröm. Men man tar inte med en matematiker på sådana expeditioner.

Så plötsligt en kväll ringde Martin Jakobsson, han som planerade expeditionen, och sa att en deltagare hade hoppat av. En kvinna hade blivit gravid och då kan man inte åka. ’Vill du följa med?’ Det var som att vinna på lotteri. Ja, ja, ja! En otrolig känsla. Men jag var ensamstående med två små barn, en femåring och en treåring, och expeditionen var sju veckor lång. Jag ringde min mamma, som då bodde i Tyskland. För en gångs skull kunde jag inte få tag på henne och Martin behövde ett snabbt svar. Vad fan gör jag nu, tänkte jag? Jag ringde tillbaka och tackade ja utan att veta om mamma kunde ta hand om barnen. Som tur var kunde hon.

Sedan fick jag träffa läkare och tandläkare för att bli godkänd. Det var såklart en massa andra förberedelser. Vi fick också exakta instruktioner om hur mycket vi fick packa. Det mesta skickade vi med isbrytaren flera månader i förväg. Den utgick från Sverige och vi skulle flyga ner och möta upp i Antarktis. Jag skickade med godis, men chokladen hann både smälta och frysa, de passerade ju ekvatorn på vägen.

Vi flög till Christchurch i Nya Zeeland. När vi mellanlandade i London hade jag fått ett sms från mamma om att en av sönerna hade tappat sin första tand. Det var stort förstås. Från Christchurch flög vi vidare med amerikanska militären i ett Herculesplan till Antarktis. Vi landade vid McMurdo, en amerikansk forskningsstation, på Ross shelf, som är världens största shelfis, alltså en del av inlandsisen som pressats ut i havet och flyter ovanpå havsvattnet. Den är ungefär lika stor som Frankrike. Jag kände mig överlycklig när jag klev ut på isen, som om alla mina drömmar hade gått i uppfyllelse. Jag kunde se vulkanerna Terror och Erebus och visste att expeditionshjältar som Robert Scott och Roald Amundsen hade varit där. Det var extremt mäktigt.

När vi klev ombord på isbrytaren Oden var det lite som att komma hem. En bit av Sverige i Antarktis. Veckorna på isbrytaren var väldigt intensiva. Samtidigt var livet så enkelt. Man jobbar, äter och sover. Mobiltelefoner fungerar inte och mejlen kommer via satellituppkoppling så det blir ganska begränsat. Här hemma händer det tjugo saker samtidigt, men där var det helt annorlunda, koncentrerat men inte stressigt. Fyra timmars jobb, fyra timmar stand-by, fyra timmars ledigt. Sedan började det om.

Vårt uppdrag var att undersöka spår av inlandsisen genom att kartera havsbotten. Antarktis har varit mycket större i perioder och genom att kartlägga havsbotten kan man se hur isen har rört sig och dra olika slutsatser av det. Vi skickade ut akustiska signaler, hundratusentals på samma gång, mot väldigt tätt belägna punkter på botten.

Den mesta tiden var vi på båten. Utanför passerade gigantiska isberg. Jag minns en dag då jag satt ute på däck och bara stirrade. Till slut var jag tvungen att gå in. Det var så mycket skönhet, så perfekt att jag inte orkade ta in mer. Dimensionerna blir också svåra att greppa när den enda referensramen är man själv, allt annat är is. Det var en viktig upplevelse för mig, att känna hur obetydlig och liten man är inför detta som är så stort, så orört, så… skönt.

Sedan den expeditionen har jag varit med på många fler. Jag har lärt mig att organisera egna expeditioner, både med mindre båtar och på land. Det har haft stor betydelse för mig. Om jag bara sitter här och jobbar med min modell i datorn, utan att veta var informationen kommer ifrån, blir det svårare att tolka resultaten. Genom att vara med under hela processen får jag en helt annan förståelse.

Samtidigt är det sorgligt

Det har också skapat en annan bas för samarbete, att jag har blivit accepterad i det här sammanhanget, trots att jag från början var ’en alien’ som bara råkade komma med. Vid ett tillfälle satt jag och Martin Jakobsson i en samtalspanel och han fick en fråga om den största risken han tagit under sin yrkeskarriär. Då tittade han på mig och sa: ’Jag har tagit med en modellerare på en isbrytarexpedition’. 2024 ska vi leda en expedition till norra Grönland tillsammans.

Jag är så tacksam över att få jobba i islandskapen, i miljöer som de flesta människor aldrig får se. Samtidigt är det sorgligt. När man har varit med ett tag ser man med egna ögon konsekvenserna av klimatförändringarna, hur packisen blir tunnare till exempel. Men när man jobbar får man parkera sina känslor, som en kirurg ungefär. Tycker jag synd om den jag opererar gör jag det inte lika bra. Tankarna och känslorna kommer i efterhand.

Under expeditionen 2024 ska vi undersöka Ostenfeld, en av de stora utloppsglaciärerna på Grönland. Det är flytande istungor som fungerar som en propp för inlandsisen. När de kalvar – stora isberg bryts loss – kan inlandsisen forsa ut i havet och då blir det så småningom en höjning av havsnivån. Vi vet att Ostenfeldglaciären nyligen har kalvat men ingen har varit där sedan dess.

I norra Grönland måste man alltid akta sig för isbjörnar när man går i land. Alla har ett gevär. Jag prickar ganska okej på skjutbanan men jag tror inte att jag skulle träffa om det var skarpt läge. På glaciärtungorna finns det mycket sprickor och det går inte att förutsäga när kalvningarna sker. Vi planerar att ha ett läger på landsidan och skicka över autonoma farkoster. Om man befinner sig på en istunga när den kalvar ut i havet, ja då blir det också det sista man gör.”

Berättat för Anna Dahlqvist.