”Jag kommer aldrig att kunna visa mina barn var vi kommer ifrån”

Flyglarmen tjuter bland utbombade skolor och överväxta lekparker. Vi träffar Dmytro som varit nära att dö sju gånger och Marija som säger att Ryssland tagit Ukrainas historia och nu vill ta landets framtid. Tre år har gått sedan den storskaliga invasionen inleddes. Vad ska hända med Ukraina?

”Om du hör ett visslande ljud, kasta dig ner, sätt dig inte, släng dig bara, bakom ett hus eller varsomhelst.” En sorgsen man har stannat till på sin cykel för att, som han säger, ”bara få växla några ord med en vanlig människa”. 

Fast hela dagen, då jag går runt bland de sönderskjutna husen i den mestadels övergivna staden Lyman nära fronten, avbryts tystnaden enbart av gnisslande takplåtar, som rycks med av vinden, samt dova dån från artilleriet. 

Jag har åkt till Donbass för att hälsa på Dmytro, liksom jag fotograf. Jag träffade honom för några år sedan på en workshop, som jag och några svenska och ukrainska fotografer och filmare arrangerade i Kiev. Jag blev intresserad av den tystlåtne mannen, både för hans mångbottnade bilder och djuplodande funderingar om kriget mot separatisterna i öster, där han hade varit soldat. Intresset verkade ömsesidigt för vi höll kontakten efteråt. När den fullskaliga invasionen inleddes, anmälde han sig till armén igen och stationerades i Donbass. Med jämna mellanrum la han upp bilder på Facebook med perforerade hjälmar, splitterskador och korthuggna kommentarer om ännu en sjukhusvistelse. Jag var fascinerad av att han samtidigt med striderna i skyttegravarna hade haft flera fotografiska utställningar både i Kiev och utomlands. Han hade till och med nyligen utgivit en fotobok. När mitt tåg efter två dygns resa via Warszawa och Kiev rullade in i Kramatorsk ett par mil från östfronten ville jag träffa honom igen.

På Lviv Croissants, hans favoritkafé, drack vi milkshakes och cappuccino och åt croissanter med lyxiga fyllningar. För första gången i Ukraina drack jag varken öl eller vodka eftersom det råder alkoholförbud längs hela frontlinjen.

En dag följde jag med honom till en artilleriställning nära fronten och träffade soldaterna, som betjänade den självgående haubitsen som stod kamouflerad i en skogsdunge. Men annars hängde vi mest på kaféerna, gick promenader runt i staden och pratade. Hans berättelser från striderna tog andan ur mig. 

– Den viktigaste egenskapen för en stormtrooper är inte att kunna skjuta bra, berättade han, det är i stället att inte vara rädd och kunna resa sig upp igen efter att man har tvingats kasta sig ned. Många klarar inte det och får flyttas till annan tjänst. 

Jag lyssnade på hans berättelser och förstod att han var av den sorten som reste sig upp igen. En gång hade han under en stormning tittat upp över kanten på ett fox hole och fått ögonkontakt med en rysk krypskytt 20 meter bort. Dmytro hann precis ducka så kulan träffade honom i hjälmen i stället för i ögat. Han förflyttade sig några meter innan han tittade upp igen, men då var skytten borta. Under reträtten träffades Dmytro av splitter i hjälmens andra tinning. Kevlarmaterialet i hjälmen krängde ut även på denna sida av huvudet. 

– Det såg ut som om jag hade en jävla mössa på mig under hjälmen.

Det var en av hittills sju gånger han hade varit nära att dö. 

– Jag har skrivit ner alla till den bok jag hoppas ge ut när allt är över, säger han.

 Under dagarna gick jag annars mest runt som jag brukar göra, från morgon till kväll, för att uppleva det dagliga livet och försöka fånga mina intryck på bild. Och det som mest av allt slog mig var det lugn som rådde trots närheten till fronten och de dagliga rapporterna om de ryska styrkornas framryckningar inte långt därifrån. När flyglarmet gick, och det gjorde det många gånger om dagen, fortsatte alla med det de höll på med, ingen sprang iväg till något av alla uppställda betongskjul. 

– Det är ingen mening ändå, vi är så nära fronten, så när larmet går har bomberna redan exploderat, fick jag höra. 

En dag träffade jag Marija, en ung kvinna som liksom min äldsta dotter närmade sig 30, och vi hade just satt oss på ett fik när det small i närheten. Jag har aldrig hört en så kraftig smäll förut och vi ryckte till båda två. Först någon minut senare började flyglarmet att tjuta.

Marija var från Bachmut och när jag sprang på henne första gången slogs jag av hennes intensitet. Hon var som sprängfylld av vilja. Jag förstod sedan att den var driven av ilska. Hon berättade om flykten från sin hemstad och att hon senare, utifrån vad ryssar lagt upp på nätet, förstått att inget fanns kvar av hennes barndomshem. Hon och föräldrarna följde tidigt myndigheternas uppmaning att evakuera och trodde att de skulle komma tillbaka efter ett par veckor, så de tog inte med sig något utöver de nödvändigaste dokumenten. Inga fotoalbum, inget för att bevara sina minnen. 

– Jag kommer aldrig att kunna visa mina barn och barnbarn var vi kommer ifrån eller vilka våra äldre släktingar var, alla ställen som jag har älskat. Ryssarna tog vår historia och nu vill de ta vår framtid. 

Jag frågade hur hon klarade av det. 

– Rage, hate and donate, var hennes korta svar. Raseri, hat och donationer. 

– Vi måste alla göra mer, sa hon, och berättade att hon höll på att utbilda sig till sjukvårdare. 

– Jag är för svag för att bära all militärutrustning ändå.

Vi pratade om livet i staden och min förundran över att jag – trots att alla kände till vad som hänt med städer som Bachmut, och att ryssarnas taktik alldeles tydligt var att lägga allt i grus och aska – ändå hade träffat några personer som dragit mig åt sidan för att berätta ”sanningen”. En sanning som handlade om att pensionerna var usla, att Zelenskyj var en clown, inte en riktig president, och att han höll på att sälja ut Ukraina till amerikanerna. Sådana uttalanden kunde kompletteras av ett påstående om att det inte spelade någon roll vilken flagga som vajade från stadshuset. 

– Sovjetnostalgiker, kallade Dmytro dem. De framhärdar trots att de måste veta att det inte kommer att finnas några byggnader kvar att hänga flaggor på om ryssarna kommer hit, sa han.

– Jag vill slå dem i ansiktet, sa Marija, få dem att vakna! 

Själv hade hon under många år bearbetat sina föräldrar, som tillhörde en generation uppväxta i Sovjetunionen. De hade som alla andra fått veta hur världen hängde ihop och hade ingen rätt att ifrågasätta någonting, de fick lov att tro på den officiella sanningen. 2014, när separatisterna drog igång sina kampanjer i Donbass, hade hon börjat diskutera med dem på allvar. ”Jamen det var ju bra på Sovjettiden”, hade de sagt. ”Exakt vad var bra?” hade Marija frågat, och långsamt, genom många diskussioner, hade hon provocerat dem till att ifrågasätta sina liv. Hon förstod att det var svårt för dem, någonstans inom sig begrep de att deras värld måste förstöras. Smärtsamt, men nödvändigt, menade hon. Det hade suttit långt inne, men hennes ihärdighet hade slutligen burit frukt. ”Du har öppnat våra ögon!” erkände de till sist. 

När separatisterna i början av upproret tog över makten i Bachmut, hade Marija levt farligt. Hennes vänner och föräldrar försökte varna henne och bad henne ligga lågt. Folk blev gripna och torterade, vissa försvann för alltid, men hon lyckades hålla sig undan, och hon beskrev lättnaden när ukrainska armén slutligen drev ut separatisterna efter några månader. 

– Att leva under ockupation är det värsta. Det vill jag inte uppleva igen.

När hon och föräldrarna tvingades lämna Bachmut inför det stundande ryska angreppet våren 2022, jobbade hon som lärare och fick avsluta skolåret med att distansundervisa sina elever som spridits över hela Ukraina.

 Jag gick på gatorna i Kramatorsk mellan kvarvarande invånare och utstationerade soldater, passerade utbombade skolor och överväxta lekparker. Jag åkte till stranden vid Vejsovosjön i Slovjansk och träffade soldater som tog en ledig dag från fronten. Jag var i den sargade staden Izium, som återtagits av ukrainska armén hösten 2022, liksom byn Bohorodychne, som i princip lagts i ruiner när striderna drog över kullarna därikring. Vid det ena brofästet av den sprängda bron väntade några av de få invånare som återvänt på att ett par grannar skulle komma tillbaka med mat från det närmaste större samhället på andra sidan floden. Jag tog minibussen till Kostiantynivka varifrån jag hörde mullret från fronten i Tjasiv Jar medan jag i skuggan av ett mullbärsträd pratade med den gamle sjömannen Valerij. Och jag var i spökstaden Lyman, där rörmokaren Andrej varnade mig för inkommande glidbomber, och där soldaten Dima kelade med katten Lisa efter att ha hälsat på sin fru Aljona, som flyttat med honom från Charkiv och i brist på bättre nu sålde dagligvaror i en liten butik i ett annars sönderskjutet hus. Överallt kände jag närheten till kriget och ändå förblev det overkligt.

 Varje kväll hann jag hem till lägenheten jag hyrde precis innan utegångsförbudet började klockan 21. Och inte länge efter plingade dagens hälsning från min nya väninna Tatiana till i telefonen. Jag hade träffat henne på stationen i Warszawa innan vi båda skulle ta nattåget till Kiev. Jag bar hennes gigantiska väska nerför några trappor och sedan satt vi i flera timmar och pratade. Hon bodde sedan 26 år i Kanada, dit hon kommit efter att hennes son flyttat hemifrån och hon ville påbörja ett eget liv. Men hon åkte hem till Kiev två gånger om året, några månader i stöten. Kriget stoppade henne inte. Något av det hon längtade efter var att få gå på operan och teatern i Kiev. Så den ena kvällen fick jag en liten mobilfilm från uppförandet av Puccinis Tosca, nästa kväll en från Verdis La traviata, sedan en musikal på en operetteater, därefter ett uppförande av den ukrainska operadivan Monastyrska, en konsert här, en teaterpjäs där. Hon var begeistrad. Samtidigt var hon mycket medveten om att det rika kulturlivet i Kiev tryggades av de som satte livet på spel längs fronten, och hon var dem djupt tacksam. 

– Här i Kramatorsk finns inget kulturliv alls, påpekade Dmytro. 

Han är från Kiev, men hade knappt varit där sedan han stationerats i Donbass. Hans mamma agerade kurir och åkte till och från museer och gallerier med hans bilder, och varje gång han sålde en, donerade han pengarna till sin brigads drönartrupp. En av utställningarna, som just visats i Kiev, var serien Hoverla, fotograferad i området kring Ukrainas högsta berg, Hoverla i Karpaterna, och byggd som en parafras på den kända serien träsnitt, Trettiosex vyer av berget Fuji, som den japanske konstnären Katsushika Hokusai gjorde för snart 200 år sedan. Det var samma serie som just publicerats som bok och som jag nyligen köpt från det italienska förlaget. Bilderna andades en annan fridfull tid, innan krig och förstörelse, och jag upplevde starkt att publiceringen nu speglade hans förhoppningar om vad hans och de andra soldaternas insatser vid fronten skulle leda till. 

Läs mer:

När kommer ”Segertåget” att gå i Ukraina?

Så hamnade ryska och ukrainska exilförfattare på Österlen