Jag hoppas på en musikalisk börskrasch

Hon rör inte en min under hela filmen – inte ens en antydan till ett leende – men sjunger som ett vulkanutbrott i alla väderstreck och tonarter.

Många tyckte att Aretha Franklin var världens bästa sångerska. Hennes klang och uttryck imponerade på en hel värld, och då, på toppen av sin karriär, ville hon göra en riktig gospelskiva. Den spelades in i en baptistkyrka i utkanten av Los Angeles 1972 och filmaren Sydney Pollack dokumenterade allt, men filmen Amazing Grace släpptes först 2018.

En mer äkta musikdokumentär finns inte. De medverkande verkar inte notera att det är kameror i lokalen, och eftersom alla ställt in sig på skivinspelning är de helt obrydda hur de ser ut, milt uttryckt. Körsångarna hänger i stolarna, trötta efter många inspelningstimmar i den varma kyrkan, och av den enorma kraft som hörs på skivan syns inte ett spår i filmen. Den enda som står upp är Aretha själv, helt orörlig med ett stenansikte och som fastgjuten i marken bakom predikstolen där kyrkans solosångare brukar ha sin plats.

Det har hänt mycket sedan 1972, och att stå helt stilla går inte hem hos tv-producenter i dag. Några inrepeterade steg är alltid ett måste och sjunga kan de, de nya unga artisterna.

Sådana som Beyoncé och Ariana Grande, två av de största på de senaste årens hitlistor, sjunger chockerande bra med allt vad det innebär av inlevelse, tajming och tonsäkerhet.

”Men kan de sätta sig ner vid pianot och riva av en låt utan alla tekniska hjälpmedel?”, kanske du tänker. Jo, det är precis vad de kan.

Förr räckte det med att sjunga, men många av de här tjejerna (det är de som imponerar mest) behärskar ett musikinstrument, rör sig som Sparven från Minsk och har ett röstomfång som skulle få Yma Sumac att rodna, och allt detta samtidigt. För att nå toppen måste de dessutom ha syreupptagningsförmåga nog för avancerad koreografi utan att flåsa i mikrofonen.

På 60-talet räckte det att dansa jenka i Hylands hörna för att skapa sensation, men sedan dess har kraven stegrats för varje år, och uttrycken komprimerats för att få plats i en enda låt.

Det är mycket imponerande, men jag sitter i tv-soffan och önskar att folk kunde stå stilla någon gång, och inte ta i så förbaskat på varje ton.

Jag hoppas på en slags musikalisk börskrasch, att bubblan spricker och alla börjar om från början, och bara sjunger. Fastgjutna i marken, så där som Aretha Franklin. Det vore ganska skönt, tycker jag.

Dokumentären Amazing grace går att se på SVT Play till och med 26 april.