”Jag har aldrig känt mig så betydelsefull som musiker”

Nu är det 20 år sedan Johan Norberg började skriva om musik i Vi. Det firar Vi med att återpublicera tio av hans mest älskade texter på vi.se. ”Jag har spelat på många begravningar, men aldrig för någon som precis ska dö”, skriver han om avskedskonserten på en palliativ vårdavdelning.

Den här texten publicerades ursprungligen i tidningen Vi #10 2013.

Min kusin ringer och säger det vi väntat på och fasat för. Hans fru Nina har inte många dagar kvar att leva, och nu är det dags att ta farväl. Jag och min hustru hoppar in i bilen för att snabbt ta oss till sjukhuset.

Precis när vi ska åka får jag en ingivelse och springer upp till lägenheten och hämtar gitarren. Jag tänker att nu finns det inte mycket kvar att säga. Jag har redan suttit där i timmar på den palliativa vårdavdelningen och samtalat med henne om allt mellan himmel och jord. Naturligtvis ganska stora frågor om livet och döden – men man mäktar inte prata allvar hur länge som helst, och väder och annat småprat känns futtigt. Till slut blir det ganska tyst, och tystnaden vid den sortens sjuksäng blir mycket tung.

Hela familjen är där och inväntar slutet.

Jag har spelat på många begravningar, men aldrig för någon som precis ska dö, och jag är inte ens säker på att det är en bra idé att ta med gitarren. Vi går in till sal 12 och där ligger en maka och småbarnsmor och tynar bort som en liten fågelunge. Det är orättvist och ont, men nu är vi här och ska försöka göra så gott vi kan. Jag frågar om det är okej att vi spelar och sjunger lite.

Hon skiner upp och viskar – ”underbart!”

Vi sätter oss vid sängen och tar de låtar vi kan som passar, och när den repertoaren är slut struntar vi i sammanhanget och kör allt vi kan komma på. Pop, soul och visor.

Hela familjen är där och inväntar slutet. Hennes föräldrar, bror, make och barn. Sjukhusprästen tittar in och vänner avlöser varann för ett sista avsked. Musiken hjälper oss alla. Den gör att det känns okej att bara sitta där tillsammans utan att prata. Jag har aldrig känt mig så betydelsefull som musiker.

Nästa kväll ringer min kusin igen och berättar att Nina nu är djupt medvetslös, men ser spänd och ängslig ut och han undrar om jag kan komma och spela lite mer. Jag åker dit, sätter mig vid fotändan och improviserar några klanger, och efter någon minut ser vi hur hon slappnar av. ”Fortsätt”, säger han, ”jag tror hon hör musiken.”

Det blir mitt livs längsta solokonsert, och det är tur att jag är jazzmusiker, för repertoaren tar slut, och det blir många timmars improviserande innan jag åker hem.

Morgonen efter får jag veta att hon gått bort under natten.

Naturligtvis spelar och sjunger vi på begravningen några veckor senare, och det känns rättvist och bra att vi gjorde det på sjukhuset också – medan hon ännu var i livet.