”Jag började ju inte spela för att bli bekräftad”

Det finns en speciell sorts publik som ligger mig varmt om hjärtat, och det är den lilla skara människor som lägger märke till oss som står i bakgrunden och kompar, sjunger kör, trummar eller tutar i blåsinstrument.

Den som vill känna sig sedd och bekräftad ska inte välja att bli frilansmusiker i tv eller på turné. Det finns inget annat yrke där man är så osynlig och skoningslöst utbytbar i omvärldens ögon. Sådana som Tomas Ledin eller Veronica Maggio skulle kunna byta ut hela sitt band mellan första och andra låten under en konsert och ingen skulle märka någon skillnad. Ja, okej då, någon enstaka som själv är musiker, kanske en uppmärksam granne till Annika som spelar trumpet i orkestern för Allsång på Skansen och så min bonussvärmor Malin i Karlstad, men i övrigt struntar folk i vad som pågår bakom den som sjunger.

Ingen normalt sammansatt person vill ju bli igenkänd och granskad.

Det ligger helt i linje med hur dagstidningarna recenserar popkonserter; man lägger totalt fokus på artisten och retuscherar bort allt annat med en historierevisionism som får Stalins folkkommissarier för inrikesaffärer att framstå som harhjärtade veklingar. Jag menar inte att musikers namn behöver nämnas, men tycker att det finns en rapporteringsplikt i en recension – att åtminstone berätta att det fanns musiker på scenen. Som det är nu spelar det ingen roll om stjärnan dundrar in med storband och stråkar, utifrån recensionerna skulle man kunna tro att Beyoncé eller Laleh gjort en soloföreställning med barpall och akustisk gitarr. Musiker nämns aldrig.

Trots det finns det några få genuint musikintresserade människor som lägger märke till oss i kulisserna, och de rycker ibland ut till vårt försvar; det är enormt orättvist att orkestern inte syns mer i tv-programmen Let’s Dance eller Så mycket bättre.

Men de kan ta det lugnt. De flesta av oss tycker att det är alldeles lagom på det här viset. Vi kompmusiker skulle med fog kunna låna det valspråk som Marcus Wallenberg Sr antog som serafimerriddare: ”Esse non videri” (att verka, inte bara synas vara). Ingen normalt sammansatt person vill ju bli igenkänd och granskad på väg till förskolan eller vid glidmedelhyllan på apoteket. Att någon enstaka gång få ett uppskattande ord däremot, från Annikas granne, eller Malin i Karlstad, det är bara trevligt, just eftersom det händer så sällan.

Jag började ju inte spela för att bli bekräftad, då hade jag blivit artist i stället, och det är en helt annan grej.

Ur Tidningen Vi 2023 #10.