”Jag blev helt golvad av Springsteen”

Efter två år av restriktioner och inställda spelningar väntar en sommar fullspäckad med konserter och turnéer. Vi bad några av Sveriges mest kända artister att berätta om sina starkaste konsertupplevelser – då de själva stått i publiken.

Niklas Strömstedt:

”Den amerikanske artisten James Taylor spelade på Cirkus i Stockholm 2008 med sin turné One man band. Han pratade mycket mellan låtarna och visade bilder. På en låt kom det in en stor mekanisk trummaskin som ackompanjerade och en filmduk visade en kör som hade spelats in hemma hos honom. Det gav mig idén till den turné jag gjorde året efter, 30 år i kärlekens tjänst. Jag förstod att man kunde prata mer än vad som är vanligt på konserter, visa bilder och annat, och att det inte behövdes så många musiker; att det var låtarna och texterna som skulle göra jobbet. Det var ganska kämpigt då under en period när jag inte riktigt visste vad jag skulle göra med min karriär. Samma år hade jag varit med i Melodifestivalen och kommit sist. Nu ville jag hitta tillbaka till scenen, och det var mycket tack vare den konserten som jag hittade rätt. Den var så intim, nära och personlig och satt kvar länge i mig.

En betydligt tidigare upplevelse var när jag ’humpade’ (bar högtalare) på Bruce Springsteens spelning i Konserthuset 1975. Vi skulle bära ut grejerna efteråt och fick se konserten som betalning. Jag visste inte vem han var, men det blev som en käftsmäll att uppleva. Min allra första konsert var Rolling Stones på Kungliga Tennishallen 1967 med pappa (Bo Strömstedt) som Expressen hade skickat dit för att recensera, otroligt nog. Då var jag nio år och bara att se riktiga elgitarrer var ju fantastiskt.”

Lisa Nilsson:

”Just den dagen, den 13 augusti 1982 när jag fyllde tolv år, ville pappa och min styvmor gå till jazzklubben Fasching och lyssna på Monica Zetterlund. Vi hade spelat hennes skivor hemma, jag hade sett henne i revyn Svea Hund med Hasse och Tage på Göta Lejon, och sedan lyssnat sönder den skivan. Det var lite spännande att vi skulle gå dit, jag hade fått en silverring och ny klänning från Indiska och kände mig speciell. Spänningen förstärktes av de vuxnas kommentarer kring den Zetterlundska hälsan, de sa saker som ’får se hur det är med ryggen och sponken’. När vi kom till Fasching var många av föräldrarnas musikervänner där, folk gratulerade mig när jag stolt visade mina presenter.

Då händer detta: Min mamma, som ju hade en barnfri weekend, hade också bestämt sig för att gå till Fasching med min styvfar, men att jag skulle vara där var inte riktigt vad hon hade tänkt sig. Relationen mellan föräldrarna var redan till vardags en smula ansträngd och med denna överraskning blev stämningen minst sagt förtätad. Mamma suckade besviket och gav pappa en blick man inte glömmer – ’var ni tvungna att ta med ungen hit just idag?!’ – sedan vände de på klacken och gick.

Bruset på Fasching tog snart över och jag satt i knät på någon av pappas polare. Monica kom in på scenen och var lite slirig. Stämbanden svajade och man såg inte hennes ögon bakom de tonade glasögonen. Folk kommenterade det, och jag registrerade allt. Men trots att hon inte var som i Svea Hund så var det fantastiskt och hon sjöng flera av låtarna jag hade hört på skiva.

Det var ofta så på den tiden, man hängde med och de vuxna tog inte alltid hänsyn till ens behov, men det här blev en minnesvärd kväll som jag ofta återkommer till. Det är lite dubbelt det här. Den är å ena sidan en påminnelse om att en alltför transparent vuxenvärld är lärorik och ger erfarenheter, det var kul att få vara med mitt i allt, men erfarenheten har troligen även en del i att jag själv ibland underkastar mig mina barns behov nästan väl mycket. Deras trygghet och trivsel går helst före mina behov, jag har gjort stora avkall i mitt artisteri för det. Fasching-minnet blev också en inpräntad varningsklocka, ett statuerande exempel på varför jag aldrig vill supa bort min egen förmåga eller talang sådär. Jag vill aldrig stå på scen slirig, med svajande stämband och mörka glasögon. Jag vill aldrig göra mina kollegor eller någon drömmande tolvåring besviken.

Monica Zetterlund är en ständigt närvarande förebild, hon har präglat mig i såväl fraseringskonst som att vara artist på bred front. Och hur det än blev där på Fasching så gav hon mig ett minne för livet och skapade ett slags rättesnöre om hur jag vill vara både som mamma och sångerska. På det sättet blev det ett av mitt livs mest minnesvärda konsertupplevelser.”

Anne Sofie von Otter:

”Mitt bästa konsertminne måste ändå bli ett där jag själv är med på en kant men kanske bara sjunger en snutt, med den enorma ynnesten att få sitta mitt inne i orkestern och vara omgiven, omstoppad, genljuda, ja vara en del i den stora – eller lilla – orkesterkroppen. Som i Mahlersymfonierna, eller nyligen i mindre format; Schuberts Döden och flickan med stråkkvartett. När jag var yngre hände det ibland att jag sjöng i Bachs Matteuspassionen. Då är man så nära man komma den sjunde himlen, det utomjordiska, musikens livmoder, en positiv extatisk näradöden-upplevelse. Då brukar jag tänka att, ’om jag dör nu, så dör jag lycklig’ – och tackar att jag får finnas till och kan uppleva detta, att känna musikens fruktansvärt starka urkraft. Musiken och naturen är de två saker som kan försätta mig i en annan dimension. Som konsertlyssnare, sittande i publiken, finns risken att jag blir kritisk och bedömande. Men visst har det hänt att jag fallit i trans, hulkande i tårar av en föreställning. Jag minns särskilt en föreställning av Richard Strauss’ Salome i Salzburg. I hans musik och i berättelsen finns en nästan drogliknande påverkan och när ridån går ner med en knall – ganska oväntat – tappar man bokstavligen andan.”

Lena Willemark:

”Det var mycket musik i Älvdalen när jag växte upp. Tanterna som kulade uppe på fäbodarna och spelmansmusiken, kommunala musikskolan, spelmanslaget, dragspelsklubben, Ekor Anders, eller Radio Luxemburg på radion. För att inte tala om upplevelsen när jag första gången fick höra Tjo Lattjo Yeah med Beatles på grannarnas resegrammofon. Allt det som omgav mig som barn är ju små byggstenar i mitt musikaliska liv. Men det finns ett minne som står ut lite extra. Jag var fyra år och skulle gå på min första ’riktiga’ konsert. Det var sällan gästspel längre ifrån, men just den här kvällen skulle några komma ändå ifrån Stockholm och uppträda i Älvdalsskolans aula. Vi packade in oss hela familjen i vår Saab och körde de 13 kilometerna, och bara det, att vi var hela familjen på väg tillsammans, var speciellt. Jag har en minnesbild av dofter och brunt trä, att jag stod vid biljettbordet till vänster, och att man kunde vinna romerska bågar och kaffe på biljettnumret. Konserten började och på scenen stod Cornelis Vreeswijk, Ann-Louise Hanson och Fred Åkerström. När de sjöng I natt jag drömde blev det allsång i publiken och jag minns känslan i mitt eget bröst, den visan hade jag ju hört. Det var så starkt. Bara upplevelsen att vara på konsert var stor, och hur de stod där. Jag kan fortfarande se dem framför mig, Ann-Louises frisyr, Fred och Cornelis. Det är mycket musik som har påverkat mig på olika sätt men det här var mitt första konsertminne.”

Nils Landgren:

”1984 spelade jag med ett frijazzband i Holland, på jazzfestivalen i Haag. Jag blev oerhört berusad och hittade inte ut ur konsertlokalen sent på kvällen. Det sista jag minns var att jag såg rymdmänniskor, och det visade sig senare vara den franska gruppen Urban Sax; de uppträdde i just den munderingen. Nästa morgon vaknade jag i den stora kongresshallen. Då hade jag sovit över där, och när jag vaknade var min trombon borta. Eftersom jag inte gick ut ur hallen på hela dagen var jag sedan först in i lokalen där Miles Davis skulle spela och kunde ta en plats allra längst fram. Jag hade aldrig sett honom tidigare men tyckte ju väldigt mycket om hans musik och var enormt förväntansfull. Så kom han in på scenen stödd på en käpp och med en vit kaptensmössa på huvudet. Han såg fruktansvärt hipp ut. Han tog upp trumpeten och spelade ett tut, ett enda, och jag bara skrek rakt ut. Jag hade köpt en ny liten kassettbandspelare, som kunde spela in i stereo och jag spelade in hela konserten men det enda som hörs är att jag skriker, hela tiden. Jag tyckte det var så bra. Jag var helt såld. Den konserten betydde jättemycket med intryck som jag tog med mig hem. Hans musik och stil med kläder och allt. När jag kom hem köpte jag stora solglasögon, läderbyxor och satte upp håret i hästsvans. Jag försökte kopiera honom så mycket det gick.”

Orup:

”När jag började spela i band på 70-talet fanns det inte på kartan att lägga ner tid på annat än själva musiken. Att repetera något som hade med själva showen att göra, det tyckte vi var töntigt. De olika band jag spelade med i Huddinge då var inspirerade av punk och new wave, musik som var revolt mot allt tillrättalagt, och det fanns inte i mitt huvud att man skulle repetera ett scenframträdande. En kompis till mig var Springsteen-fan och jag hade väl hört det lite grann, men tyckte inte att det var tillräckligt tufft. Men så kom skivan Darkness on the edge of town, som var lite hårdare, och den gillade jag. Bruce Springsteen skulle spela på både Scandinavium och Isstadion 1981 och jag hängde med min kompis till Göteborg och tänkte att han är väl okej Bruce. Men jag blev helt blev golvad. Dels för att de spelade i tre timmar, men framförallt för alla coola saker de gjorde spontant på scenen. Vad bra kompisar de måste vara, tänkte jag, som kan improvisera fram så mycket skönt samspel med publiken och i bandet. Fyra dagar senare så jag dem på Isstadion, och precis allt var exakt likadant. Alla publikkontakt-grejer och sådant som hände mellan musikerna var inrepeterat i minsta detalj. Då slog det mig att om man övar in något så att det sitter, kan man ju vara helt avslappnad. Det enda liknande jag tidigare hade sett var de som hade danskoreografi på scenen, men här var det ju bara vanliga sköna grejer. Första konserten var bra, men brytpunkten var den andra i Stockholm på Isstadion, när jag förstod att allt var inrepeterat. Det var absolut ingen besvikelse, jag tyckte det var coolt, och insåg att det här måste jag göra själv. Efter det startade vi bandet Ubangi där vi använde oss av det här, så när jag inledde min solokarriär hade jag redan testat, och använt det ett tag. Det var utan tvekan en extremt viktig konsert för mig.”