”Jag blev förtrollad av Moa Martinson”

I en ny bok utforskar litteraturprofessor Ebba Witt-Brattström författaräktenskapet mellan Moa och Harry Martinson. ”Det går inte att tänka sig den ena utan den andra”, säger hon.

  • 8 min
  • 4 mar 2024

Montage. Från vänster: Harry Martinson, 1955, Moa Martinson, 1950, Ebba Witt-Brattström. // Foto: Lennart af Petersens/Stockholms stadsmuseum, KW Gullers/Nordiska museet, Marie Klingspor.

”Jag blev förtrollad av Moa Martinson”
Tomas Dur Fläckman

Lyssna på artikeln

I en ny bok utforskar litteraturprofessor Ebba Witt-Brattström författaräktenskapet mellan Moa och Harry Martinson. ”Det går inte att tänka sig den ena utan den andra”, säger hon.

När Harry Martinson mötte Helga Johansson 1927 var han en ung och sliten luffare utan riktning i livet. Hon – som senare kom att heta Moa Martinson – var 14 år äldre, mor till fem barn (varav två avlidna) och änka efter en man som begått självmord med dynamit. Harry bad om att få bo på Moas torp ett tag för att få lugn och ro och för att få ordning på några lösa litterära tankar har bar på. Hon var redan etablerad skribent i flera tidningar och hade även skrivit en roman, dock ej utgiven.

Snart blev det het kärlek på torpet i sörmländska Sorunda. Åren 1929–41 var de gifta, ett äktenskap med passion, slitningar och otrohet, men och med ett ständigt pågående litterärt samarbete och samtal som resulterade i storverk som Nässlorna blomma och Mor gifter sig, för att bara nämna ett par.

I sin nya bok Vi drabbade samman med våra ödens hela bredd vill litteraturprofessor Ebba Witt-Brattström titta närmare på den där konstnärliga pingpong-matchen. Hon konstaterar att det var ett givande och tagande från båda håll, men att Moas roll av eftervärlden osynliggjorts, dels av Harry, efter skilsmässan, men också av litteraturforskningen.

– Skapande par fascinerar mig. Men man kan inte utradera, förminska och förlöjliga den ena parten i ett konstnärsäktenskap, säger hon.

Författarparet Martinson är ju ett av Sveriges mest omskrivna. Vad nytt finns att berätta?

– Jag vet inte om paret Martinson är så omskrivet direkt, åtminstone inte ur ett litterärt perspektiv. Jag tycker att det är först med Johan Svedjedals Harry Martinson-biografi Min egen elds kurir från 2023 som Moa förs in i Harrys historia på allvar.

Vilka källor har du haft?

– Förutom det vanliga: brev, författarbiografier, memoarer, tidningsartiklar och annat har jag haft tillgång till en del oanvänt material som fortfarande finns på Moas torp och som förvaltas av hennes familj.

Du menar att litteraturvetenskapen konsekvent har upphöjt Harry och sänkt Moa, ofta i strid med enkelt verifierbara fakta?

– Ja, och det är medvetet. Men det var inte bara Moa som fick känna på det. Litteraturvetenskapen var länge en manlig domän, och det var regel att förminska kvinnliga författarskap, med några få undantag, som Edith Södergran. Men till och med Karin Boye kunde kallas ”lilla Karin Boye” av manliga kolleger. Tack och lov har det blivit ändring på den saken.

Du disputerade redan 1988 på Moa Martinsons författarskap. På den tiden var ju Moas namn inte så hett, direkt. Hur hittade du henne?

– Jag var med i Grupp 8 på 70-talet och vi hade läsecirklar där vi grävde i litteraturhistorien efter kvinnoklassiker. Det ”fanns” ju bara en handfull på den tiden, Simone de Beauvoir, Betty Friedan och några till. När vi hittade Moa Martinson blev jag som förtrollad. Hon berättade kvinnornas historia i arbetarrörelsens barndom!

Hur togs din avhandling emot?

– Jag märkte snart och till min förvåning att detta var ett mycket känsligt område. Jag var en ung forskare som ville göra något åt litteraturhistoriens vattentäta skott mellan Harry, som ansågs vara ”finlitteratur”, och Moa, som var ”folklitteratur”. Men att nämna Harry och Moa i samma mening var som en no-go-zone. Kultursverige var kluvet i ett Moa- och ett Harryläger, det var helt absurt. På mina föredrag ute i landet kom det bara Moa-fans. De hatade Harry, kallade honom klassförrädare.

I din bok berättar du att din handledare, professor Kjell Espmark, inte hade läst en rad av Moa Martinson när du började arbetet.

– Ja, och då hade han ändå skrivit boken Harry Martinson hittar sitt språk – utan att ha förstått Moas roll. Men när jag skulle disputera hade han läst i kapp och utbrast till och med ”Moa är en ny Homeros!”

Man blir förfärad av att läsa om hur giganter som Artur Lundkvist och Ivar Lo-Johansson gjorde allt för att misskreditera Moa, både som person och författare. Varför gjorde de så?

– Dels var det nog fråga om litterär rivalitet. Moa skrev om unikt kvinnliga erfarenheter, vilket ansågs vara dålig smak. Men hon sålde väldigt bra, och det upplevdes förstås som ett hot. Sedan var ju den litterära 30-talsmodernismen misogyn till sin natur. Kvinnor skulle helst vara unga huldror som gick omkring nakna och var till hands. Och på ett samhälleligt plan stärktes kvinnornas ställning på en rad områden under denna tid, vilket vissa män hade svårt att hantera.

Moa och Harry Martinson i trädgården utanför torpet i Sorunda, 1934.
Moa och Harry Martinson i trädgården utanför torpet i Sorunda, 1934. // Foto: Kungliga biblioteket 

Både Moa och Harry for ju väldigt illa i det gamla Bondesverige, ändå försvarade de det livet och kritiserade modernismen. Hur kan det komma sig? 

– Ja, där var de ense. Jag tror att de såg ett folkförakt hos modernismen. Även om livet på landet var enkelt och ofta hårt, ville både Moa och Harry försvara den livsformen. De fann en glädje i att leva så, och kände sig plötsligt stämplade som ”fel”, även av författarkollegor. Sedan måste man ju komma ihåg att båda hade sin litterära nisch i just Fattigsverige.

Vilket är ditt ärende med boken om Moa och Harry?

– Jag vill säga att man från en litterär utgångspunkt faktiskt inte kan tänka sig den ena utan den andra. De fanns ett samband dem emellan ända in i döden, vilket jag tycker är väldigt fascinerande. Författarpar kan ju fortsätta att prata med varandra, i sina böcker, även om förhållandet tar slut.

Hur tror du att boken kommer att tas emot?

– Jag är glatt förväntansfull. Det ska bli kul att se om ämnet Moa och Harry fortfarande är lika laddat. Kanske rasslar det till på något äldreboende när gamla Harry-beundrare får sina cirklar rubbade. Haha!


Fotnot: Vi drabbade samman med våra ödens hela bredd utkommer 4 mars på Historiska Media.

Fler utvalda artiklar