”Jag är en hustomte på Grand Hôtel”

Livet vändes upp och ner för Niklas Turner Olovzon när hans son var nära att dö. Nu delar han vardagen mellan en by i Dalarna och ett lyxhotell i Stockholm. Skrivandet har blivit ett sätt att bearbeta det som hänt.

Jag gillar kontraster. När jag bodde med familjen i Stockholm fick jag inte tillräckligt med tystnad och ensamhet. Nu är det helt perfekt. Vi bor i en liten by i Dalarna och jag umgås knappt med någon när jag är här. Jag är med barnen, går i skogen och så skriver jag. 

Hälften av tiden tillbringar jag fortfarande i Stockholm. Då gör jag allt som hör storstaden till och ­passar på att träffa så mycket folk som möjligt. Jag bor på Grand Hôtel. Det är en slump att det blev så. Mitt företag har kontor i
samma kvarter och det började som ett skämt att jag skulle bo där, men nu har det gått tre år. Jag har blivit en stammis – ett slags hustomte – och så har det fortsatt. Det är glamouröst och visst känner jag mig lite som en udda fågel när jag är där, men det är spännande också. Jag får mycket inspiration till skrivandet. Jag är som en fluga på väggen. Självklart finns det billigare lösningar, men jag ­gillar friheten med hotell. Vi får se hur länge det varar. 

Min andra bok, Sandslott, utspelar sig till viss del på ett hotell på Koh Lanta i Thailand. Jag ville ­skildra den maktlöshet och hjälplöshet man kan känna om något skulle hända en i ett annat land. Ett hotell är en skyddad bubbla men vad finns bakom den städade fasaden?

Det är svårt med den andra boken som författare. Min första bok, Isberg, blev hajpad. Jag har å andra sidan inga högtflygande planer på att erövra världen. Det enda jag drömmer om är att fortsätta skriva. Det började terapeutiskt för mig. Min son var med om en allvarlig hissolycka. Vi tillbringade en månad på sjukhus och svävade mellan hopp och förtvivlan. Han klarade sig men fick men för livet. Jag fick ta hand om min fru eftersom hon var så traumatiserad. Jag var inte där när olyckan hände. Det väckte mycket skuldkänslor. För mig har skrivandet blivit ett sätt att förstå min egen upplevelse.

Det är säkert en förklaring till att båda mina böcker kretsar kring barn som försvinner. Jag vill ligga närmare verkliga trauman än hittepå-rituella mord. Det blir obehagligt på riktigt om jag kan skildra de rädslor man kan ha som förälder. Vi kanske inte är rädda för mördare egentligen, men att något ska hända de vi älskar.

Ur Vi Läser nr 5, 2024

Läs mer:

Yukiko Duke om höstens bästa böcker: ”Roligaste jag har läst på länge”

Oprah och Witherspoon satte trenden – nu kommer kändisbokklubbarna till Sverige