Tony Samuelsson släpper sin första roman på tio år. I Kungen av Nostratien får vi följa John som spökskriver en bok åt en litterär gigant som drabbats av en stroke. Det utvecklas till ett thrilleräventyr som utmanar läsaren, skriver Vi:s recensent.

Titel: Kungen av Nostratien
Författare: Tony Samuelsson
Förlag: Wahlström Widstrand

Var kommer språket ifrån? Var i människan uppstår litteraturen? Mer än en författare har beskrivit skrivandeprocessen nästan som en utomkroppslig upplevelse, där språket uppkommer någonstans inifrån utan att man till synes har kontroll över det. Det är runt sådana tankar som Tony Samuelsson spinner sin nya roman. 

John är en inte alltför lyckad författare i yngre medelåldern. Hans drömmar om att bli en stor samtida arbetarförfattare har lagts på hyllan och han jobbar i stället som färdtjänstchaufför. Som barn har han tillbringat mycket tid tillsammans med Ivar Lo-Johansson som var vän till hans mamma. ”Lo” som han rätt och slätt kallas, är en ständigt närvarande figur i Johns medvetande; som en vän och förebild men också som en påminnare om hans egna tillkorta­kommanden. 

Så hör en dag Det stora Förlaget av sig med ett mystiskt uppdrag: Göran Frid, en av landets största samtida författare och förlagets stora kassako, har drabbats av en svårartad stroke och ligger orörlig på sjukhus. Hans kommande roman är så gott som färdig, men i manuset finns ett antal tomrum, som att författaren bara har ”råkat” utelämna vissa stycken. Skulle John kunna tänka sig att mot en rejäl ersättning spökskriva färdigt romanen och fylla i de tomma luckorna? 

Det är upptakten till denna suggestiva berättelse som genast drar in läsaren i sin härva. Den har ett till synes lättare och mer lekfullt anslag än Samuelssons föregående roman, Kafkapaviljongen, men i det lite thrilleraktiga upplägget ligger, inte särskilt dolt, många allvarliga tankar kring litteratur och språk. Och naturligtvis klass, annars vore det inte Tony Samuelsson.

Den bästa sortens litterära ­mysterier är sådana som drar upp läsarens egen tankeverksamhet på högvarv, och det här är precis ett sådant. Ingen vila för hjärncellerna, men det är en ­intellektuell lek som är inkluderande till skillnad från många andra. Teorierna rusar runt i mitt huvud när jag läser. Vad betyder ­egentligen de där tomrummen i Frids halvfärdiga manus? Är det i själva verket ur tomrummen som språket och litteraturen uppstår? I flera partier återkommer berättelsen till litteratur som försvunnit; ur författarens hjärna, rent fysiskt, men också det kanske sorgligaste: ur läsarens minne. Den underliggande insikten om litteraturens förgänglighet ligger hela tiden som ett raster över alltsammans. 

”Det obeskrivbara ska man inte skriva om”, säger Lo till John i en av romanens många återblickar. Och säger att han är ute efter att närma sig den stora gåtan: Varför talar människorna? Hur närmar man sig det rena, oförfalskade språket som bara barnet har? Samma tankar är Göran Frid inne på när han har återkommit efter sin stroke. Kanske har hjärnan någonstans bevarat barnets ursprungliga språkförmåga?

Lite utdraget blir det på slutet. Men Kungen av Nostratien är ett intellektuellt äventyr faktiskt lite i samma tradition som till exempel Eco eller Calvino. Jag slår igen den med en känsla av att något litet i hjärnan har rubbats sedan jag ­började läsa. 

Ur Tidningen Vi #1 2024.

Läs mer:

Elin Anna Labba: ”Till slut hittade jag friheten”

Cecilia Düringer: ”Bildning är inget vaccin mot dumhet”