Ingen konst med AI?

Jonas Petersons surrealistiska och realistiska bilder av äldre människor har delats tio miljoner gånger i sociala medier. Bilderna väcker frågan: Hur mycket är hans eget verk och hur mycket har han AI att tacka för?

Vilka är de egentligen, människorna i fotografen Jonas Petersons bilder? Varifrån kommer dessa coolt poserande och stolt fårade åldringar? Och vart är förresten vi själva på väg, i vår nya hyperteknologiska värld?

Bilderna tillhör en serie döpt till Youth is wasted on the young och har skapats med hjälp av ett verktyg som ingår i ett av den senaste tidens mest omruskande fenomen: artificiell intelligens, AI. Överallt talas det om de nya ”lärda robotarna” som hotar att utradera hela yrkeskategorier (inklusive skribentens …), som kan användas till lurendrejeri och maktmissbruk, men å andra sidan frigöra vår tid från simpla sysslor.

I konstvärlden har användandet av AI redan satt fundamentala faktorer på spel: vem är egentligen skaparen, när det som skapats har kreerats med hjälp av ett datorprogram som klassas som intelligent? Och är det dags att fälla ihop staffliet för gott nu, när en artificiell målning av önskat snitt kan poppa upp på din bildskärm på en minut och dessutom håva in miljoner på auktion?

Göteborgsfödde Jonas Peterson tycks själv förvånad över genomslaget för bilderna ni ser på dessa sidor. Bakom sig har han en hisnande yrkesbana inom reklambranschen med toppjobb i Sverige och Australien. Därefter vidare till USA och en oväntad karriär som fotograf. Och nu alltså: en av entreprenörerna som med hjälp av AI skapar verk som fått hans många följare på sociala medier att dra efter andan och beställa ”prints” att hänga på väggen.

Vi talas vid online – han bor med sin familj i Austin, Texas – och han berättar hur allt började och vad som driver honom.

– Min ingång till allt jag gjort yrkesmässigt har varit en och densamma. Jag började i reklambranschen för att jag tyckte att det som gjordes där saknade själ. Då fick jag höra: Då får du väl göra det bättre själv! Jag sa: Okej, då ska jag försöka göra det. Efter en framgångsrik karriär tappade jag gnistan lite och ville ge mig på något annat och då frågade en kompis: Kan du plåta mitt bröllop, jag vet ju att du kan fotografera? Jag skrattade högt.

Varför då?

– För att bröllopsfotogenren då, runt 2007, hade en så konstig estetik, med par som tittade ut bakom träd och folk som tvingades göra saker de aldrig gör annars. Det slutade med att jag reste över hela världen och plåtade till exempel Klarnas vd Sebastian Siemiatkowskis bröllop i Kenya, mitt på savannen. Sedan var det samma sak med AI, som jag började experimentera med under pandemin: Kan jag använda denna teknik och bidra med andra sorters berättelser, och kanske lite själ och hjärta?

Varför kände du att det behövdes?

– För att 99,9 procent av verken som skapas med AI är rätt dåliga. Folk gör Darth Vader i motljus och liknande.

Hur kommer det sig att du valde att skapa bilder föreställande äldre människor?

– Mamma är 75 år, min frus mormor 98 och varje gång vi träffas inser jag hur skärpta de är. Det är en hyllning till generationerna före mig, till dem som varit med och verkligen åstadkommit saker. Jag har alltid varit intresserad av färg och form och mode, så då gjorde jag den här serien med människor som har kul och inte ser ut som att de håller på att dö bara för att de är gamla.

För mycket fixering på de yngre

Han lade ut bilderna på Facebook och Instagram i slutet av november förra året.

– Då var jag inte beredd på att det skulle ta hus i helvete redan första dagen. Sharon Stone och en massa andra kändisar och tidningar skrev om det. Människor från hela världen hörde av sig och kommenterade. Att det blev sådan respons beror nog på att många känner att människor avfärdas bara för att de är äldre och att det är för mycket fixering på de yngre.

Hur har han kunnat skapa dessa i verkligheten icke existerande människor? Jonas Peterson jämför – ”även om det känns läskigt” – det AI-baserade online-programmet han använder med en mänsklig hjärna. Förklarar att utvecklarna bakom denna AI har satt den att ”träna sig själv” på en ofantlig mängd bilder uppsamlade från Internet: konstverk och fotografier till exempel. Alla dessa bilder är taggade, alltså märkta med vad de föreställer. Utifrån detta skapar AI:n ”mönster och strukturer för att kunna förstå vad som är vad”.

Hans hjärnjämförelse sträcker sig mycket längre än så, men vi stannar där. Och konstaterar att själva styrandet av den obegripligt avancerade AI:n ”egentligen är väldigt okomplicerat”. Det sker helt enkelt via textkommandon som matas in.

– Det kan vara att jag på engelska skriver ”gammal kvinna”, ”lila kappa med rosa blommor”, alla de här grejerna som kan dyka upp i mina bilder. Sedan kokar AI:n liksom ihop allt i en gryta och presenterar därefter visuella förslag. Bilder som jag kan modifiera med nya kommandon. Man kan till och med säga till AI:n vilken typ av kamera man vill simulera. Efter det så jobbar jag vidare i andra typer av bildprogram.

Det finns något på samma gång surrealistiskt och realistiskt över Jonas Petersons bilder. Vissa av dem kan föra tankarna till en av den amerikanska konstens mest ikoniska verk: målningen American Gothic av Grant Wood från 1930, där en ickesmilande bonde i snickarbyxor och runda glasögon står med en grepe och sin dotter vid sin sida, blickande rakt mot betraktaren.

– Ja, det där har jag fått höra ibland, men likheten beror på att jag själv gillar att porträttfotografera i den där stilen, ofta rakt framifrån och utan konstigheter. En del frågar: Varför ler de inte, människorna i bildserien? För mig är att le inför kameran ett tecken på osäkerhet. De här människorna är stolta och behöver inte bevisa någonting. Men visst, man kan skriva ”Ge mig något som ser ut som Munch och Skriet” och så får man det. Men jag vill inte vara någon karaokeartist.

Han beskriver sig själv som en regissör i sitt förhållande till AI-programmet.

– AI:n hade inte skapat det här om jag inte hade sagt till den exakt vad den skulle göra. Hela mitt yrkesliv har jag arbetat i grupp med andra. Det är inspirerande, men det kan också vara frustrerande. Här har jag full kontroll, och katten måste inte sova i fyrtio minuter innan tagning som när man gör reklam för kattmat. Sedan kan jag förstå att AI-tekniken är frustrerande för folk som jobbar med illustration, reklamfoto och mycket annat … Men samtidigt kan tekniken skapa nya jobb: nu vill folk köpa de här kläderna som människorna i mina bilder bär och som jag tänkt ut och då måste någon göra dem.

Aha, du tänker starta ett modemärke?

– Haha, nä, men jag skojade faktiskt med en kompis att nu kör vi, och startar butiker i Sydney och New York!

Vad ska man kalla dig då? Är du AI-konstnär?

– Nej, det låter ju otroligt löjligt. Syntograf är visst den senaste titeln. Jag förstår inte riktigt någon av etiketterna. Jag skapar idéer och bilder, konstigare är det inte. Jag har kreerat bilder med olika verktyg i hela mitt liv.

Jonas Petersons entusiasm ligger långt bortom stämningarna i andra delar av den kreativa bildvärlden inför fenomenet AI. Det handlar dels om fruktan för arbetslöshet och dels om faktumet att AI är uppbyggt av det som andra har skapat. En konstnärlig idétjyv i multimegaformat, alltså. Juridiska processer rörande upphovsrätt är redan inledda.

Hur ska då en bildkonstnär navigera i denna nya sköna robotvärld? Eller för den delen en musiker, ett yrke där AI redan börjat mata fram mängder av nya låtar? Just nu bedrivs ett omfattande forskningsprojekt om just detta med bas på KTH i Stockholm.

Projektledaren André Holzapfel berättar att de bland annat ordnat träffar med kreatörer inom yrkena och att dessa ofta, åtminstone så här långt, trots allt ser tekniken snarast som ett verktyg i Jonas Petersons anda. Som en möjlighet att skapa något som ingen tidigare sett. Konstnärerna tycks också trygga i att de ska kunna ”lägga något eget på toppen” av det som presteras med hjälp av AI.

– Det här är egentligen något som gjorts genom hela konsthistorien, säger André Holzapfel. Att skapa konst har alltid inneburit att involvera andra, och att använda AI är på ett sätt att utöka sitt nätverk med ett ytterligare antal kreatörer, alltså de många människorna bakom AI-verktyget man använder. Problemet och skillnaden är bland annat att man inte vet vilka som bidragit med data, om man använder de stora företagens verktyg. Det finns heller ingen annan demokratisk insyn i hur de är uppbyggda och fungerar. Programmen vilar liksom likt stora monster i techbolagens källare.

Vår planet blir obeboelig före dess

När det gäller den allra mörkaste mardrömsvisionen, den att en självgenererande AI-teknik ska löpa amok och att AI-robotarna till sist kommer att vända sig emot oss och ta makten över planeten, är han chockerande krass.

Saken är nämligen den, menar André Holzapfel, som också skrivit en forskningsuppsats om ämnet, att det klimatavtryck som den accelererande teknikanvändningen med dess energiåtgång innebär, kan komma att ordna en undergång före undergången.

– När vi använder de här verktygen hör vi bara klicket från musen, och ser inte teknikens stora påverkan på miljön. De där dystopierna om en artificiell superintelligens som tar över mänskligheten är ett stadium som sannolikt aldrig kommer att uppnås, eftersom vår planet blir obeboelig före dess om vi fortsätter att hela tiden öka takten, säger André Holzapfel.

Brrr … Blev det där en lite väl dyster knorr på en text om teknik och kreativitet? Inga problem. Det är bara att be ditt AI-program att mata fram ett lyckligare slut.

Ur Tidningen Vi #8 2023.