Ingela Strandberg: ”Alla ­poeter skriver om döden och kärleken”

I dag fyller Ingela Strandberg 80 år. Vi träffar en poet som kom på andra tankar när hennes älskade husdjur gick bort.

 ”När jag var snö gick väldigt snabbt att skriva. Jag hade egentligen börjat skriva på något annat, men så dog katten och då kom det helt nya tankar i huvudet. Döden tänker jag alltid på, jag tror att i stort sett alla ­poeter skriver om döden och kärleken. Men det blev väldigt påtagligt med det här ­försvinnandet. Ena stunden så har man en katt i knät, nästa stund så försvinner han. 

Det var i maj månad, det var valborgsmässotider, så allting var nygrönt och jättevackert och höll på att spricka ut. Jag har en inställning till naturen att den är vacker men att den också ­innehåller mycket grymhet och död. Det har jag egentligen alltid skrivit om. Men nu blev det ännu mer tydligt just den här första majhelgen.

Det är någonting med denna hunger som allt levande har, både människor och djur. En hunger att leva, att uppleva, att vara närvarande. Förstår du vad jag menar? Det är väl det som dikterna ­handlar om också. Katten som går igen i de sista raderna, han går igen som en strykare men han längtar tillbaka till köttet. 

Jag är uppvuxen på ett litet småbruk vid en skog så jag har upplevt både tamdjuren och det vilda livet. Jag var sladdbarn så jag var mycket ensam när jag var liten, och då var det skogen och djuren som gällde. Jag var aldrig rädd för några djur, det är jag fortfarande inte – jo, vildsvin är jag kanske lite rädd för. Jag lever på samma småbruk i dag, och även om jag har bott på andra ställen så är det den plats jag levt mest på. 

Jag har tänkt att jag någon gång skulle skriva en diktsamling om djurhållning och tamboskap men jag får aldrig till det riktigt för det är ett stort och svårt ämne. Men i de senaste diktsamlingarna har jag petat in några dikter som handlar om hur människan tar hand om djuren. Det är förfärligt, tycker jag. Det tyckte jag inte som barn, det var på något sätt naturens grundgång och då var man så inne i detta att det var slakt ibland. Jag fick aldrig vara med vid slakten, de låste in mig. Men jag satt uppe i ett vindsfönster och såg ändå hur det gick till. 

Jag är väldigt dubbel när det gäller naturen. Ända sedan jag var barn har jag upplevt naturen som något som tröstar och ger ro. Den är vacker. Men med åren har jag insett hur förrädisk den här skönheten är. Det är ju så med allt levande, att det är förstörbart. Men jag tycker om ­skogen, för att den ger också ett lugn så länge man vistas där som en sorts naturens turist. Som ­människa tror man att man har makt över naturen, men det har man aldrig. Den är större. Det är svårt att få ett jämlikt förhållande med naturen.”

Berättat för Annina Rabe.

Ur Vi Läser #1 2024.

Läs mer:

Ann Jäderlund: ”Jag tror inte att jag eftersträvar lycka”

Lennart Sjögren: ”Poesin tog hand om mig”