New York Times-journalisten Maggie Haberman kallas USA:s främsta Trump-expert. Hon förolämpas offentligt av den förre presidenten, samtidigt som han privat ger henne komplimanger. Vi träffar Haberman hemma i köket i Brooklyn inför att hennes omdiskuterade Trump-bok nu släpps på svenska.

Orkar någon läsa en till bok om Donald Trump? I så fall bör det nog vara Maggie Habermans Confidence Man – berättelsen om Donald Trumps uppgång och Amerikas fall.

Som politisk reporter på New York Times har Haberman snart ägnat sju år åt att bevaka en kontroversiell presidentkandidat, som senare blev president, sedan en bitter ex-president som angrep den amerikanska demokratins hjärta för att nu försöka ta sig tillbaka till Vita Huset igen.

På vägen har Haberman själv blivit både berömd och kontroversiell. Trump har personligen attackerat henne som en ”oprofessionell medelmåtta”, medan hans mest extrema anhängare använt betydligt grövre ord. Även journalistkollegor har ifrågasatt Habermans journalistiska metoder och antytt att hon sparat viktiga scoop till sina böcker, i stället för att redogöra för dem i New York Times.

Vid köksbordet i lägenheten i södra Brooklyn berättar hon om livet som USA:s främsta Trump-expert.

Donald Trump liknar ingen annan president i modern tid. Hur gick du till väga när du planerade den här boken? Jag antar att dina litterära förlagor inte var konventionella presidentbiografier.

– Nej, du har helt rätt. Det är få böcker om andra presidenter som jag kunde använda som inspiration i det här fallet. Min ambition har i stället varit att åstadkomma något i stil med Robert Caros klassiska bok The Power Broker, som handlar om stadsplaneraren Robert Moses, men också om makt och pengar i New York. Jag ville att det skulle vara en sammanhängande berättelse, med en längre narrativ båge än de flesta böcker om Trump, som mest staplar anekdoter efter varandra.

Robert Caros bok är kanske den amerikanska journalistikens mest omtyckta skildring av politisk makt i modern tid. Så hon sätter ribban högt. Men även Haberman har åstadkommit en modern klassiker om makt, politik och kapital i New York. I synnerhet fångar hon den säregna ankdamm som var 1980-talets glamourösa, materialistiska och egocentriska Manhattan, där Trump gjorde sig ett namn som bostadsmäklare.

I dag är Trump så nära förknippad med politisk extremism och den nationalism som är starkast på den amerikanska landsbygden att det är lätt att glömma hans rötter i vänsterliberala New York.

Maggie Habermans ”Confidence man – berättelsen om Donald Trumps uppgång och Amerikas fall” utkommer på Albert Bonniers förlag den första december.

Men Haberman argumenterar övertygande för att det var just New Yorks finansvärld och politiska maktspel som gjorde honom till den han är. Dels för att han definierade sig själv, och fortfarande ser sig själv, i ständig opposition till det han betraktar som New Yorks elit, snobbar som aldrig släppte in honom.

Men även för att det var på Manhattan han träffade sin viktigaste mentor: Roy Cohn; en ökänd jurist som ledde senatorn Joseph McCarthys häxjakt på amerikansk vänster under 1950-talet.

Cohn förevigades bland annat som ett nihilistiskt monster i Tony Kushners pjäs och HBO-film Angels in America, där en bekant beskriver honom som ”ondskans polarstjärna”.

– Roy Cohn var onekligen Trumps viktigaste förebild. Han var en jurist som arbetade mer som en maffiaboss och Trump var hans lärling. Han lärde Trump att vara oerhört aggressiv, både i vardagens relationer men framför allt juridiskt. Han visade Trump att det går att exploatera rättsväsendet som ett slags verktyg för PR, för att bygga ett personligt varumärke.

Vi förstår mellan raderna i Habermans bok att Trump under de formativa åren på Manhattan inte främst präglades av förebilder på Wall Street eller i medievärlden, utan snarare av just Roy Cohns cyniska råd om härskarteknik och dominans, som snarare verkar hämtade från New Yorks kriminella värld och stans mest ökända maffiafamiljer.

– Cohn lärde honom att aldrig erkänna ett nederlag, aldrig erkänna en svaghet. Det här har förstås visat sig väldigt tydligt i Trump på senare år. Det förklarar även Trumps fascination för diktatorer och maktfullkomlighet.

Habermans bok försöker ta itu med en av Trumps mest gåtfulla paradoxer.

En person i boken beskriver honom som på samma gång smartare men också mer inkompetent än hans fiender tror att han är.

Trump verkar å ena sidan ha en förmåga att formulera sig med kirurgisk precision för att undvika juridiska repressalier, för att i nästa stund slänga ur sig impulsivt nonsens som riskerar att sabotera hans egen framtid.

Haberman beskriver ett möte med Theresa May, tidigare brittisk premiärminister, där Trump slänger ur sig rasistiska tirader och till slut får ett raseriutbrott där han skriker till henne: ”Tänk om några djur med tatueringar våldtog din dotter och gjorde henne gravid”.

I nästa ögonblick tycks Trump kapabel att uttrycka sig kusligt kalkylerande.

I samtal med Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj för tre år sedan tycktes Trump försöka utpressa Ukraina att leverera skadlig information om Joe Biden i utbyte mot bistånd, men Trump valde sina ord med sådan exakthet att det var svårt att binda honom till något brott.

– Det är en av de mest vitala paradoxerna med Trump; han kan vara väldigt osammanhängande och impulsiv när jag intervjuat honom, till synes slänga ur sig ogenomtänkta kommentarer. Samtidigt har han en otrolig instinkt för just de formuleringar och ordval han måste undvika för att slippa juridiska repressalier. Han är oförmögen att tänka långsiktigt och strategiskt, men han är väldigt bra på att välja exakt rätt ord i ett specifikt ögonblick. Jag tror att det också var något han lärde sig av Cohn, hur man kan slingra sig ur de krångligaste situationerna om man väljer rätt ord, säger Haberman.

Frågan är om det räcker för att rädda Trump från alla de rättsfall han nu står inför.

Tidigare i år avslöjade Haberman att Trump som president försökt spola ner hemliga dokument i toaletten. Hon hade själv bildbevisen, där Trump omisskännliga handstil syns på små sönderrivna papperslappar i toalettvattnet. Bilderna visade ett så klumpigt försök att undvika att se skyldig ut att det mest påminde om virala videor där hundar försöker förneka att de rivit sönder en kudde.

Håller Trumps alla fiffel och oegentligheter på att hinna ikapp honom nu?

Haberman tror det.

Den 16 november lanserade Trump sin presidentkampanj, trots att han utpekats som syndabock för Republikanernas motgångar i kongressvalet i USA. New York Times visade bland annat hur Trump fungerat som ett sänke i ett tjugotal viktiga delstatsval för partiet.

Hur kom det sig att Trump var så ivrig att lansera sin kampanj? Enligt Haberman beror det delvis på att han genom att kandidera till president hoppas minska risken för åtal i de fyra olika rättsprocesser som nu pågår mot honom.

Vilket fall är han mest rädd för?

– Det som handlar om stölden av hemligstämplade dokument. Både Trump och personer nära honom kan åtalas för det. Det är det fall som oroar honom mest och som har störst chans att äventyra hans framtid.

Habermans bok är späckad av avslöjanden där Trump ofta verkar tumma på lagens gränser. Men hennes scoop orsakade även en rad kontroverser i samband med bokens lansering i USA tidigare i år.

Donald Trump vid ett kampanjmöte i Phoenix, USA 2016. // Foto: Gage Skidmore

Bland annat fick Haberman veta att Trump inte hade några planer på att acceptera nederlaget i presidentvalet 2020. Källor nära Trump berättade för henne att presidenten sagt att han ”aldrig kommer att lämna” Vita Huset. Många journalistkollegor blev upprörda när detta scoop uppdagades i september, som en del av PR-kampanjen för Habermans bok.

Borde hon inte ha rapporterat detta i New York Times så fort hon fick veta det, i stället för att behålla avslöjandet till boken?

– Böcker tar tid att skriva. Det tar tid att försöka få bekräftat från olika källor att något hänt. Jag började inte renskriva boken förrän i februari 2021. Mitt mål är alltid att få ut nyheter så fort jag kan, men i det här fallet tog det helt enkelt tid att bekräfta det.

Efter att ha följt Trump under de fyra åren som president höll de två kontakt även efter att han, till slut, lämnade Vita Huset. Trump har varvat offentliga förolämpningar av Haberman med privata komplimanger. Han har bland annat sagt att han älskar att prata med henne och beskrev även relationen som ”terapi”.

Därför är det psykologiska porträttet av Trump i boken också djupare och mer nyanserat än vi förväntar oss av Trump-biografier, som annars kan bli ganska monotona, med otaliga anekdoter där en förbannad despot går runt och skäller ut folk, sida upp och sida ner.

Vid sidan av Trumps brorsdotter Mary Trump, som skrev en brutal bok om Trump baserad på egna vittnesmål från uppväxten och familjens berättelser, hör Habermans bok till en av få som faktiskt berikar vår förståelse av USA:s mest extrema president.

I Confidence Man framstår Trump, precis som i brorsdotterns bok, till slut som en ensam och olycklig man som trots all berömmelse och alla pengar lever ett ganska kärlekslöst liv. Han avslöjades vara otrogen när hans fru var gravid. Hans nuvarande fru Melania Trump insisterade på ett omfattande prenup, ett juridiskt kontrakt, inför äktenskapet, då hon inte verkade lita på honom. Hans egen släkt verkar avsky honom. De flesta som inte befinner sig i en direkt beroendeställning till Trump verkar frispråkigt beskriva hur mycket de föraktar honom.

Ändå, säger Haberman, drivs han mer än något annat av viljan att bli omtyckt.

– Jag vill inte förneka att han är besatt av pengar. Han tycker verkligen om pengar. Och mycket av det han gör handlar om att få ännu mer pengar. Men jag tror att berömmelsens drog är det som verkligen driver honom. Det mest betydelsefulla för honom är att höra när andra ger honom beröm.

Vad kommer att bli hans viktigaste politiska arv i USA?

– Mest konkret är det Högsta domstolen. Han förändrade HD radikalt som institution. Men i ett större perspektiv är hans viktigaste roll i amerikansk historia att han banat väg för en ny sorts extremism.