Hjälp mig att förstå kärlek!

Amanda Romare skildrade hur hon dumpades av halva Malmö. Minna Höggren har skrivit en bok om dejting och vetenskap. När de ses blir det ett samtal om appar, sex och tröst.

Killen som lutade sig fram mot mig i baren luktade spya. Andedräkten vräkte ut över mig.

– Hu e läeget, frågade han, svinfull.

Jag tvekade en sekund. Han var ingen snygging, men det fanns något gulligt i hans suddiga leende. Okej då, tänkte jag. Tio minuter senare hånglade vi och mina smaklökar kände det som luktsinnet redan snappat upp. Kräk. Ändå fortsatte jag kyssas eftersom han var den första killen på mycket länge som hade velat hångla med mig. Efter det skrev jag en bok – Halva Malmö består av killar som dumpat mig – om mitt kassa dejtingliv som en norsk forskare plockade upp med slutsatsen att det stora problemet i min jakt på kärlek var att jag var för kräsen.

”Vad har du för råd till folk därute som kämpar för att hitta någon”, har flera journalister frågat mig under åren. Jag vettetusan, brukar jag tänka. Ha dina vänner nära? Försök att överleva? Hur mycket jag än försöker formulera hoppfulla tips som kan hjälpa andra så vaskar jag alltid fram noll. Tills förra veckan, då ett tjockt paket damp ner i brevlådan. Det var Aftonbladetskribenten Minna Höggrens bok Kärleksgapet som hon nu debuterar med.

Jag skummade igenom förordet. Boken är en djupdykning i kärlek, ett grävande för att förstå varför det är så komplicerat. Först var jag skeptisk. Inte minst eftersom jag var med i TV4 för några år sedan då Kalle Norwald, sexolog och terapeut, i Gift vid första ögonkastet gav rådet till mig att jag bara skulle vara mig själv när jag dejtade. Då skulle det gå bättre, sa han (något jag redan hade gjort hundratals gånger men som inte funkade ett skit). Det fick mig att tappa tron på vetenskapen gällande kärleken.

Jag slog upp Minna Höggrens bok och möttes av kapitlen:

Prolog: The romance gap

Enligt biologin: Ljuset från blinkande tentakler

Enligt neurologin: Beroende av att vara oberoende

Enligt psykologin: The case against anknytningsteorin

Enligt religionen: Det gudformade hålet i hjärtat

Enligt politiken: Och männen i Pajala

Enligt feminismen: Och den defensiva autonomin

Enligt sociologin: Självhjälp för intellektuella

Enligt tekniken: En kyrkogård för dejtingappar

Enligt mig: Kunskap är inte makt

Jag funderade på om biologi på något sätt skulle kunna hjälpa mig att förstå kärlek.

”Naturvetenskapen kan vara både förlegad och rätt töntig om den hamnar i fel händer.”

Det är en mening som Minna skriver tidigt i boken och efter att ha läst några sidor i första kapitlet inser jag till min lättnad och förvåning att det här verkar ha hamnat i rätt händer.

Det är spännande! Och kul, trots att stora delar handlar om kärlek i djurriket. Jag får googla åkersorkar eftersom jag vill se en bild på gnagarna som är så trogna i sina kärleksrelationer att om partnern dör så orkar de knappt leva längre. Jag får reda på att fåglar, främst sångfåglar, inte skiljer sig allt för mycket från oss människor när det gäller kärlek och monogami. Tydligen är det inte ovanligt att skilsmässobarn förekommer bland sångfåglar. Att fyra till fem procent av alla fågelungar lever varannan vecka-liv hos sina föräldrar och att det även förekommer bonusmammor och bonuspappor. Som en varannan vecka-uppfostrad homo sapiens hugger denna fakta tag i mig lika extra mycket. Det gör även ett stycke om hästars sexliv:

”En häst ovanpå en annan, båda två stirrande rakt ut i intet utan några som helst spår av tillfredsställelse eller obehag. Skäms de för att vi tittar? Känner de sig iakttagna? Känner de sig känslomässigt frånkopplade eftersom de har svårt att avgöra om de verkligen vill ha sex just här just nu, med just detta sto? Eller råkade det bara bli så och nu är det för sent att dra sig ur?”

Jag tror detta berör mig så mycket eftersom jag så många gånger själv låtit mig bli påjuckad bakifrån samtidigt som jag stirrar rakt ut i intet.

Varför valde du att skriva om just kärlek? frågar jag Minna när vi ses över en lunch på Vetekatten i Stockholm.

– Det har varit mycket diskussioner om kärlek och dejting de senaste åren som jag inte har tyckt varit särskilt konstruktiva, svarade hon. Ingen verkar nyfiken på den andra sidan utan man står bara och skriker sina åsikter i varsitt hörn. Jag har försökt gå bortom det, och titta på fakta.

Under lunchen återkommer hon till hur viktigt just fakta har varit i arbetet med boken. Att gå till botten med saker.

– Jag har varit så hela mitt liv. Jag vill veta varför saker är som de är. När jag var liten skrev jag dagbok och jag behövde alltid börja med begynnelsen. Dagen då jag föddes och sedan berätta den linjärt därifrån.

Alltså i varje dagbok?

– Nej, för varje dag, svarar hon.

Jag undrar om hon inte är rädd för att gräva för mycket. Att man avmystifierar kärlek om man får för mycket konkret fakta? Jag frågar för att jag känner mig rädd själv. Att hon i sitt grävande ska hitta något som förklarar varför jag blev så dissad när jag letade efter den rätta. ”Du är helt enkelt för ful. Eller jobbig”. I kapitlet Enligt tekniken läser jag att det är på grund av det som dejtingapparna får skarp kritik, att man för första gången i mänsklighetens historia kan få så tydlig data på vad som funkar och inte och det är skrämmande.

– Jo kanske, svarar Minna och tänker efter, men att inte veta, ger inte det dubbelt lidande? Att må dåligt och inte fatta varför…

Hon citerar sig själv från boken. ”Kunskap behöver inte alltid generera makt. Särskilt inte kunskapen om kärlek, den kan vara något annat. Den kan vara tröst.”

Och jag förstår (lite motvilligt) vad hon menar. Under Enligt neurologin läste jag nämligen något som jag nog aldrig kommer att glömma. Att det finns forskning som säger att det är enklare att komma över ett kokainmissbruk än en person som man varit romantiskt involverad med! Jag kände att jag nästan började gråta när jag kom till det stycket, att jag vill visa upp boken för alla ex jag har dejtat som tyckt att jag varit för på. Det är det här jag går igenom!

Det finns dock två andra kapitel som jag finner mer tröstande i boken, kapitel där jag verkligen känner att man kan hitta svaren för att besegra ensamhet. Det är Enligt Politiken och Enligt Religionen. Sida upp och sida ner läser jag om tvåsamhetens utveckling, om klass, om kapitalism. Om hur politiska beslut har påverkat vår relation till kärlek genom rätten till abort, föräldraförsäkring, särbeskattning, jämställdhetslagen och slopandet av att homosexualitet skulle betraktas som en sjukdom. Det låter styltigt, nästan som om det inte alls har med kärlek att göra, ändå lägger den grunden för kärleken. Skulle vi lagstifta om sex timmars arbetsdag så skulle det finnas mer tid för att bli kär. Skulle politikerna satsa rejält med pengar på AI-verktyg som gjorde apparna fria från bedragare och som kunde hjälpa oss formulera schyssta ”tack men nej tack”-meddelande skulle vi kanske bli en lyckligare befolkning. Kärleksgapet får mig att vilja vandra till riksdagen och hugga tag i socialminister Jakob Forssmed och säga att det för bövelen inte kan vara jag som sitter i intervjuer och försöker komma på svar kring hur fler ska lyckas hitta kärleken. Det ska ju vara du!

På demokraternas konvent i USA nu i augusti kunde jag läsa att den demokratiske vicepresidentkandidaten Tim Walz sagt att politiken inte ska lägga sig i vad som händer i sovrummet. Det kan jag hålla med om men kanske behöver vi lite hjälp på traven för att ta oss just till sovrummet och få en så bra upplevelse som möjligt.

Jag frågar Minna vilket ämne hon tycker var svårast att skriva om.

– Biologin och neurologin. Kanske psykologin? Den var jag i alla fall mest rädd för, det är så lätt att fastna i teorier om anknytningsproblem.

Jag frågar vad hon menar. 

– Det blir lätt så att man vill hitta roten till människors misslyckande på dejtingmarkanden i deras barndom eller tidigare relationer. Men det är ju inte enda anledningen till att folk mår piss. Men vi har en övertro på att psykologi och terapi ska rädda oss ifrån allt ont. 

Jag berättar att jag var rädd för allt. Biologin som skulle säga något om mitt utseende. Neurologin som skulle säga något om min galenskap. Feminismen att jag var svag. Jag var orolig att jag skulle sitta och känna mig äcklig för att jag en gång hånglat med en kille med spya i munnen.

– Det ligger mycket skam i människans förhållande till kärlek, säger Minna.

Jag tänker på ett stycke från Enligt sociologin där just det blir väldigt tydligt. Det står att de flesta i en normal dejtingsituation inte känner rädsla för att bli mördade eller att bli med barn, vilket kanske hade varit en berättigad farhåga. Istället är det rädslan för att bli klängig som är störst. Och det stämmer ju, i alla fall utifrån min erfarenhet, och det kan ju göra en galen? Samtidigt känner jag mig mindre galen efter att ha läst Kärleksgapet. Jag tror kanske inte mina tunga dejtingår helt berodde på att jag var för ful, eller för på. Jag är kanske inte så konstig som jag känt mig. Jag nämner detta för Minna efter att vi båda druckit upp våra kaffe och jag kollat mig i mobilkameran för att försäkra mig om att jag inte har några kaffestreck runt munnen som jag alltid råkar få när jag har jobbmöten.

Minna citerar professorn Emma Audas efter ett samtal de har i boken:
”Våra liv är ofta ganska jobbiga och det är inte vårt fel. Men istället för att inse det blir vi olyckliga och får ångest över att vi inte kan härbärgera lidandet.”

Hon berättar hur hon efter det samtalet smakade på orden ”härbärgera lidandet” och fylldes av ett lugn. I boken reflekterar hon så här:

”Att inte acceptera eller förminska lidandet, utan bara härbärgera det. Jag tänker på Jesus på korset, en sann förebild. Törnekronan på, fan vad han härbärgerade ändå. Själv kan vi knappt härbärgera en dålig dag utan att vilja gå ut och springa sig blodig i munnen, eller en dålig dejt utan att fördöma den moderna kärleken.”

Läs mer:

Kärlek utan Tinder? Christian försöker träffa någon analogt

Eva Illouz om kärlek och modernitet