Kärlek utan Tinder? Christian försöker träffa någon analogt

Jag är en 41-årig man. Rökfri, två barn, frånskild. Jag har testat mindfulness, kryobehandling, skrattyoga och vinterbad. Nu är jag redo att prova kärlek. Jag vill träffa någon som man gjorde förr, före Tinder.

Jag håller på att få munsår. Eller, ”håller på”, det är en förbannad skönskrivning … jag har munsår. När kyrkklockan i Gamla stan slår sex dova slag vill jag bara sjunka genom marken. Vad håller jag på med? Singelkväll för manga- och historieintresserade, på Livrustkammaren i Stockholm. Den stora stenlagda gården öppnar sig som en avrättningsplats. Det finns en massa andra saker jag hellre skulle göra. Precis samtidigt, klockan 18, visar Cinemateket Jim Jarmuschs film Stranger Than Paradise. Jag borde ha suttit där ensam i biomörkret, mumsandes på en rulle Nickel. I stället ska jag gå på en singelkväll för historienördar. Det är inte klokt.

Länge var jag bara frånskild, nu är jag singel. Redo att göra mitt återinträde på den amorösa marknaden. Och ska det över huvud taget bli tal om någon comeback så är det precis den här sortens karaktärsdanande fasor jag måste utsätta mig för. Några dejtingappar tänker jag inte använda mig av. Kalla mig gammaldags, men jag vill ju springa in i min kärlek, som på den gamla goda tiden.

”Var träffades ni?”

”På Tinder.”

Nej, det får aldrig bli min story.

Jag är självmedveten där jag vandrar kullerstensgatorna fram, som om det syns på mig vilken suspekt tillställning jag är på väg till. Överallt unga, vackra människor, som uppenbarligen inte är på väg till en singelkväll på Livrustkammaren. Jag känner mig som på mellanstadiets dansgolv, omgiven av varma vaggande kroppar, ovald, och så ska man se sval och obrydd ut mitt i allt, som att man ändå bara var på väg till kiosken för att köpa en Cuba-cola.

Det har redan börjat när jag kommer dit. Receptionisten på Livrustkammaren visar vägen upp för dunkla stentrappor och pekar i riktning mot en klunga människor som har samlats 50 meter bort, framför ett panorama av glasmontrar. Guiden, en proper och entusiastisk man i 35-årsåldern, berättar ledigt och inlevelsefullt om kungligheters begravningsrustningar och krinolinklänningar. Han är mitt uppe i en anekdot om Gustav III:s franska jaktuniform när jag ansluter till lyssnarskaran.

Jag knäpper upp min rock och anlägger den där minen som visar att jag lyssnar. Det gör jag inte. Medan guiden pladdrar på smygpanorerar jag med blicken. Diskret, givetvis. Belysningen är tack och lov dunkel, så jag kan glo utan risk för att ertappas. Vi är cirka 30 pers. Lejonparten ser ut att vara i min egen ålder, runt 40.

I grund och botten tycker jag om att utsätta mig själv för saker. Eller, låt mig förtydliga: jag gillar inte att utsätta mig för saker. Just därför gör jag det med jämna mellanrum. Det finns ett värde i att besegra initialmotståndet, lämna sin bekvämlighetszon. Genom åren har jag följaktligen provat mindfulness, förfrusit fotsulorna under en kryobehandling på den slovakiska landsbygden, lajvat fånge i ett sovjet-fängelse i Lettland, och blivit vinterbadare. Jag har till och med gått på skrattyoga.

Frågan är om inte det här är värst av allt. Vanligtvis kan jag gömma mig bakom mitt journalistyrke, fälla blicken i anteckningsblocket när stämningen blir för obekväm. Inte i kväll. Det här ska visserligen bli en artikel, men jag är här på riktigt. För att jag vill träffa någon.

Intill varje påpälsad mannekäng finns en teckning där kungligheten tolkats i mangatappning. Jag är inte överdrivet intresserad av regenters gamla paltor, och har aldrig känt något trängande behov av att se deras malätna ekipering tolkas i mangaversion. Men vad gör man inte för att få … Ja, vadå exakt? Ligga? Inbillar jag mig att det gemensamma historieintresset ska resultera i en omedelbar ormgrop?

Det gör jag inte, men beteckningen ”singelkväll” gör något med stämningen. Vi som är här är öppna för business, så att säga. Villigheten att skylta med den sårbarheten gör mig fördelaktigt inställd till de församlade, den skänker kvällen nerv och pirr. Det känns litegrann som på gymnasiet, när man var så dödskär i någon att man inte uppfattade ett ord av vad läraren svamlade om framme vid katedern.

Efter 40 minuters rundvandring tar guidningen slut. När jag har strosat en stund på egen hand, händerna knäppta bakom ryggen, och har skrockat roat framför slumpvis utvald informationsskylt, visas jag och de andra in till en festlokal, i Livrustkammarens djupaste innandöme. Dunkelt även här, och högt i tak. En svagt unken källardoft. Det luktar strängt och gammalt, som kyrka. Jag känner ett styng av lättnad när jag ser flaskorna med bubbel på det dukklädda bordet. Jag känner ett styng av hat när nämnda flaskor visar sig innehålla alkoholfritt bubbel.

Nosecco, ”liberated from alcohol”.

Vilken fullblodssadist ligger egentligen bakom det här?

Att jag över huvud taget befinner mig här är dejtingcoachen Angela Aholas fel. Jag skrev en artikel om framtidens dejting för några år sedan – Hur kommer vi att träffa varandra i framtiden? – och kom då i kontakt med Angela, en finlandssvensk psykologidoktor som har skrivit en bok om hur hon, i vetenskapens namn, dejtat 100 män, de flesta via Tinder. Angela, som själv är frånskild och kunde relatera till min situation, erbjöd att ta sig an mig kostnadsfritt, som ett välgörenhetsprojekt.

Några månader efter intervjun sågs vi så privat, på ett fik på Södermalm i Stockholm. Angela hade med sig en systemkamera, och en förväntansfull uppsyn. Wohoo, nu skulle vi äntligen greja min Tinder-profil. Kul ju.

Angela hade underskattat min motvilja. Hon trodde antagligen att jag bara var lite motsträvig, att jag egentligen ville övertalas. ”Kom igen nu, Christian!”

Jag förklarade att jag gärna lär mig mer om Tinder; rent sociologiskt är dejtingapparna och människans resulterande beteendeförändring hyperintressant, men aldrig att jag skulle använda en sådan själv. Varför?

Jag tycker inte om den ambivalens Tinder uppmanar till, gräset-är-alltid-grönare-mentaliteten. Tänk att förvandlas till en seriedejtande ghostare som aldrig nöjer sig, en kanske-man som aldrig binder sig, och därigenom upprätthåller illusionen om evigt liv. Jag vill inte bli sådan.

Angela såg perplex ut.

Jag försökte utveckla. Det är inte enbart marknadsaspekten, kärlekens businessifiering, som får mig att förbanna Tinder. Nej, jag anser att hela idén är ett tecken på hybris. Kärlek låter sig inte tämjas på det sätt apparna vill göra gällande. Att finna kärleken via på förhand valda kriterier, att själv bygga sin drömpartner. Välja och välja bort, skräddarsy med önskemål om fysionomi, ålder och personlighetsdrag. För mig känns det lika upphetsande som att köpa en sexdocka.

”Jag kan inte ens tänka mig att träffa någon som kan tänka sig att ha Tinder. Sorry, men så är det. Det låter hårt, jag vet. Men, ja …”

Angela, seriedejtaren, såg lite stött ut. Så jag halade fram mina brasklappar.

Min hållning var säkert onödigt talibansk, erkände jag, särskilt med tanke på att jag inte direkt utforskat apparna. Och handen på hjärtat … Trots mina många och höga hästar så skulle jag antagligen åka dit så det sjöng om det. Fåfängan skulle trumfa över moralen. Bekräftelsen. Jag skulle bli beroende av den. Börja missköta jobb och vardag, svajpa i stället för att svabba golv, och så kan vi ju inte ha det. Jag har ju jobb och två barn att ta hand om.

Alltså måste jag låta bli.

Måste ha något starkt att dricka.

I källarvalvet förses vi med, förutom det alkoholfria bubblet, varsin popcornstrut chips. Därefter är det slut på curlandet. Nu hänvisas vi till varandra. Runda dukklädda bord, som öar i mörkret. En lämplig avstjälpningsplats för de genomskinliga plastglasen. Men vart ska jag själv ta vägen?

Silverfärgade ljusstakar av plast sprider ett mjukt sken kring bordsytan. Jag hamnar med två tjejer, som av allt att döma känner varandra sedan tidigare. Och en lång man som av allt att döma är för historieintresserad för sitt eget bästa. Skjorta instoppad i chinos. Glasögon. Hästsvans.

Jag läppjar på det ljumna bubblet som smakar magsyra.

Vid nästa bord hamnar jag med en kvinna i svart urringad klänning. Eller, ”hamnar med”, jag söker mig aktivt dit. Hennes småburleska goth-utseende kan absolut anses vara ”min typ”. Vad det nu innebär att ha en typ, det är till intet förpliktigande, säger absolut ingenting.

Goth-kvinnan ser ut att vara i min ålder, hennes sidekick är några år yngre, mer tjej. De verkar prata om dejting. Skönt! Något behov av att ventilera utställningen har jag inte, men jag är genuint nyfiken på dejting. Hur gör man om man inte vill använda Tinder? Finns det en motståndsrörelse? Deras ­diskussion är livlig, så jag blir passivt stående längre än önskvärt, hovrandes som en voyeur i skuggorna.

”Finns det mycket sånt här där ute,” hasplar jag ur mig när en tystnad äntligen infinner sig.

”Alltså dejtingaktiviteter där man gör något,” förtydligar jag.

”Så att det inte behöver bli så himla stelt.”

Men det är stelt.

Guiden från Livrustkammaren poppar upp då och då, likt en barmhärtig samarit, och flikar sömlöst in såväl skojiga som lärda anekdoter. Det är vilsamt, en nådestund då vi andra kan återgå till passivt ­lyssnande och betraktande, men så vips, blir vi lämnade ensamma igen. Och källarmästerskapet i obekväm stämning återupptas.

Efter ytterligare 20 minuters obekvämt irrande mellan borden backar jag ut ur lokalen. Djupt lättad sällar jag mig till turisterna i Gamla stan.

Jag måste ha luft.

Jag måste ha något starkt att dricka.

Jag måste lägga ned det här experimentet.

Jag söker vidare i det analoga dejtingutbudet. Får puls när jag upptäcker eventet ”Singelskoj på sundet”, en ”tura” mellan min uppväxtstad Helsingborg och Helsingör. Men jag kommer inte loss, har barnen den helgen.

Varför håller jag ens på med det här? Mina förutsättningar är objektivt sett usla. Begagnat gods. Frånskild, högkänslig, med bestämda åsikter om hur livet ska levas. Jag borde förstås göra det enda resonabla: slå mig ihop med någon frånskild förälder, för att leva ut mina dagar i ett resonemangsäktenskap. Men så fan heller!

Jag har ingen lust att suboptimera.

Det får bli vinprovning i stället, ett event arrangerat av Match.com. På ett apart hotell i utkanten av Solna. Så apart att det förefaller oemotståndligt. Människan är sällan mer patetisk än när hon snurrar på ett vinglas, gärna med kännarmin. ”Mmm, känner du hinten av tändsticka, och vad är det som kommer på slutet där, en ton av … lakritspipa.”

Men så hittar jag något ännu bättre: speeddejting!

Det är en ödets ironi att jag hamnar i brådska inför speeddejtingen. Min vana trogen hade jag tänkt åka hem, duscha och byta om. Jag är egentligen inte superfåfäng, men definitivt en humörspelare. Känner jag mig ”off”, så är inget roligt. Då presterar jag sämre vad det än gäller. Blir nervös och självmedveten. Således byter jag alltid om innan jag ska iväg på något. Jag är svag för nystarter.

Eftersom jag inte hinner med en sådan får min dagsoutfit duga. Fransiga jeansshorts som jag själv tillverkat genom att klippa av ett par utrangerade blåjeans, svarta boots och en Nirvana-t-shirt, också den svart och nedsolkad av svett.

Det ser inte ut som att jag ska på speed-dejting. Det ser ut som att jag ska på Roskildefestivalen 1992.

Jag älskar Nirvana och Roskilde, det är inte det, min obekvämhet handlar om ålder. Kvinnorna kommer att tro att jag har någon ålderskris, att jag vill framstå som ”ung och happening”. Jag kan ju inte ens med välvilja kategoriseras som ”ung och happening” längre. Pinsamt då att jag ser ut som en 23-årig festivalbesökare. Eller, så här: jag ser ut som en 41-åring som försöker se ut som en 23-årig festivalbesökare.

Å, nej. Jag är ju dessutom nyklippt! Tänk om någon tänker att jag gjort mig fin bara för det här. Jag känner mig som Roland, den bortkomne kärlekstörstande ungkarlen i Killinggängets klassiker Torsk på Tallinn.

Vad ska mitt livs kärlek tänka om hon ser mig så här? För tänk om hon sitter där i kväll? Det vore ett fint sätt att träffas ändå, att bonda över gemensamt Tinder-hat. Jag älskar surpuppor. Det kanske finns en sådan där i kväll. En själsfrände med förkärlek för ålderdomliga uttryck. En h8er.

Klart som korvspad att det inte gör!

Om det mot förmodan finns en vettig kvinna där, så beror det på att hon har usel självkänsla.

Ingen kan väl ta det här på allvar?

En annan farhåga: jag kommer inte få tillfälle att göra sådana iakttagelser. Om jag känner mig själv rätt så kommer jag att skoja och pladdra på, för att släta över eventuellt obehaglig stämning. Hur ska jag ens kunna bli intresserad, om jag inte får chansen att lära känna den som sitter mittemot?

Min journalistiska yrkesskada, att ställa öppnande frågor, riskerar också att ligga mig i fatet. Risken är att jag framstår som mer intresserad än vad jag faktiskt är. Jag får ge akt på mig själv, annars kan det här sluta illa.

Jag stryker omkring utanför entrén som någon trenchcoatklädd snuskgubbe utanför en porrbutik. Jag är tidig, inte för att jag är ivrig, men för att jag vill förstå vad jag har gett mig in på.

Daniel Sanchez Åsenblom som driver Speed8 beskriver upplägget som ”avslappnat”.

– Vi uppmanar folk att vila Tinder-tummen, försöker att ta tillbaka det gamla sättet att träffas. Många av de som kommer hit är trötta på Tinder, de vill träffa någon på riktigt.

Speed8 har funnits i tio år och anordnar regelbundet singelevents och fester, inte sällan med teman som ”Episkt 90-talsparty”, eller ”Back to the 80’s”.

– Vi hade mer kärleksprofil från början, i dag är det mer lättsamt, förklarar Daniel.

Jag pratar med honom medan han strör ut små häften på borden där vi ska sitta. Förutom anteckningsutrymme – vi uppmanas att skriva ned stödord, för att kunna lyckas skilja våra olika dejter åt – så innehåller trycksakerna förslag på icebreakers:

”Om du fick välja en sak, vad skulle du ta med dig till en öde ö?”

”Tidigt i säng eller nattmänniska?”

”Har du någon dålig vana (gör skidbackar i osten etc)?”

Allting talar emot det här. Vilket paradoxalt nog talar för speeddejting. Ingen kan väl ta det här på allvar? Detta simpla faktum borgar för en avslappnad stämning. Vi kan alla enas om det absurda i situationen. Dessutom befinner vi oss på en bar; i priset ingår en dryckesbiljett per deltagare. Jag växlar in min mot ett glas vitt, just som kvällens deltagare vallas in i lokalen.

Utstrålningen varierar från incel till sval och urban. Jag går fram till två kvinnor som ser avspända ut. De har aldrig gjort något liknande, erkänner de villigt. Den ene, luttrad Tinder-veteran, är främst här som moraliskt stöd åt sin väninna, en grönögd kvinna med ett bohemskt och svårmodigt utseende jag inte hade väntat mig att möta på ett speeddejtingevent.

Hon behöver komma in i matchen igen efter sin skilsmässoinducerade kärlekstorka, får jag förklarat för mig. Samma här, säger jag.

Tillsammans inspekterar vi resten av klientelet. Först roat, det är något visst med fullvuxna män som står och trycker, med en liten Coca Cola i handen, sedan skamset. Jag får en klump i halsen när jag ser en finklädd man, troligtvis indier, uppenbart nervös, hälsa artigt på alla han träffar. Medan jag behandlar kvällen som en kuriositet, så finns det människor här som hoppas på riktigt. Min, ja, inte ironiska men garderade inställning får mig att känna mig lumpen, som en wallraffare.

Jag bestämmer mig för att bruka allvar. Men hur går det till?

Tjejerna blir anvisade varsitt bord, där de förblir stationära, medan vi män hoppar runt. Tre minuter med varje dejt, var och en försedd med ett nummer. Mot slutet av kvällen förväntas vi ringa in det eller de nummer vi kan tänka oss att träffa igen. Konferencieren hamrar in att vi alla är här för att ha roligt, för att vila ”Tinder-tummen”. Så slår han i en gonggong, och det hela är igång.

Jag hamnar mitt emot en tjej med axellångt blont hår, några år yngre. Mycket riktigt inleder hon med att kommentera min Nirvana-tröja. ”Så du gillar musik?” Jag blir ställd, vad svarar man på det? ”Ja. Jo. Det får man säga.” ”Fyllde han inte år nyligen, sångaren?” Menar hon att Kurt Cobain, som sköt sig i huvudet 1994, skulle ha fyllt år nyligen? Jag svarar undvikande: ”Jo, det gjorde han kanske.”

Tystnaden som följer. Värdefulla sekunder tickar bort. Tre minuter är inte länge. Jag hinner fråga henne vilken sorts musik hon gillar – får svaret ”allätare” – men inte så mycket mer. Sedan ljuder gonggongen. Ljudet får mig att tänka på min barndom, när Gunde Svan beordrade ”Sumo” att slå i gonggongen, i TV4:s fredagsunderhållning Fångarna på fortet. Men det kanske inte är läge att bli associativ.

Vi skrattar, och på samma ställen.

Vissa samtal är regelrätta förhör: Har jag barn? Kan jag tänka mig att ha? Hur länge har jag varit singel? Vad söker jag? Vilket stjärntecken är jag? Vem är jag?

Jag svarar sanningsenligt och efter förmåga. Den frågvisa taktiken har säkert sina fördelar, men eftersom jag själv inte hinner ställa några frågor blir det svårt att göra sig en bild av utfrågaren.

De samtal som går bäst tar spjärn i en anekdot eller en observation, och tillåts irra fritt och ledigt. Man får reda på mycket om en person genom att larva sig tillsammans. Det är som med jammande musiker, det märks fort huruvida det finns kemi eller inte. I regel gör det inte det. Jag har trevligt. Många av de jag pratar med är öppna och vänliga.

Men attraherad känner jag mig inte. Knappast de heller. Några av mina dejter signalerar tydligt att de är ute efter något annat, underförstått: en okomplicerad och träningsintresserad typ. Tre minuter kan vara lång tid när det råder en uppenbar gnistbrist.

Den näst sista kandidaten är kvinnan med de gröna ögonen. Hon har en introvert framtoning, burrigt hår och ett skratt som är uppfriskande grabb-bullrigt. Hon berättar att hon är skådespelare. Pratar om pjäsen hon håller på att repetera, fast på ett självförminskade sätt. Möjligen har mina föregångare inte kunnat handskas med informationen. Jag ställer frågor som är initierade, utan att vara skrytiga. Jag vill visa att jag minsann sett en och annan pjäs i mitt liv. För första gången infinner sig ett glupskt flow. Vetgirigheten känns ömsesidig. Vi skrattar, och på samma ställen. Vi klickar.

Det betyder inte nödvändigtvis att man frågar chans på varandra direkt efteråt, men hon kan i alla fall inte avfärdas. Konferencieren måste säga till oss på skarpen: ”Så hörrni, det är dags att röra på påkarna.”

Jag och sista dejten spelar av våra tre minuter som en uppgjord fotbollsmatch.

Låter tiden rinna ut. ”Du borde gå och ta ett glas vin med min kompis,” säger hon när jag är på väg att glida av barpallen.

När konferencieren förklarar att ödets stund är kommen, det är dags att fylla i vilka vi vill träffa igen, går jag fram till kvinnan med ögonen och påminner henne vilket nummer som är mitt. Tydligen har hennes kompis redan skvallrat att jag är intresserad, för hennes inbjudan är självsäker.

”Du blir med på ett glas va?”

Medan de andra dejtarna köar vid baren, för att stärka sig inför det mingel som vidtar, försvinner vi ut genom hotellentrén. Himlen är ett rosa lock av moln, kvällen ljummen och blommig. Jag svettas ymnigt. Inte för att jag är nervös, snarare lättad över att allt är över. Håret vid tinningarna är sådär svettstripigt som det blir efter att man har idrottat. Ändå känns det bra, som en seger. Vi gjorde upp vid sidan. Det är ett långfinger till systemet, till mellanmannen. Som att sälja en lägenhet utan att blanda in mäklare.

Vi slår oss ned på en fullsatt servering i närheten. Pratar. Inte i tre minuter. I närmare tre timmar. Hon känns öppen, men vaksam. Vi talar om våra skilsmässoerfarenheter, vi säger luttrade saker om kärlek. Det är fint att öppna förlåten. Kanske är vi båda mest lättade över att få prata med någon av samma sort, utan att behöva babbla på Kalle Anka-snabbt? Samtalet har karaktären av debrief.

Kan jag tänka mig att träffa henne igen? O, ja! Men just därför kommer jag inte att göra det. Att kunna tänka sig att träffa någon – nej, det får inte vara så romans spirar.

När jag och Angela träffas nästa gång, för lunch på det vietnamesiska stället, pladdrar jag på om mina upplevelser. Säker som jag är på att det är jag som har mest att berätta. Jag berättar om kvinnan med de gröna ögonen; och hur gött det kändes att träffa någon på sina villkor, utan Tinder. Samtidigt känner jag mig ofri, även om jag inte använder appen så förhåller jag mig ständigt till den. Mitt behov av att ventilera är så stort att det dröjer innan jag märker.

Det är något med Angela. Hon är alltid piffad och energisk, men i dag … det är något med hennes uppenbarelse. Vi är halvvägs igenom våra rykande nudelsoppor när hon förtroligt framåtlutad berättar.

Angela hade rest till Köpenhamn en helg för jobbmöten. Efter landning på Kastrup erbjöd sig en man att lyfta ned hennes resväska. Lång och mörk, några år yngre. De började småprata. Gentlemannen skulle ut och äta med sin kollega, berättade han. Angela fick gärna haka på. Om hon ändå var i stan ensam, och inte hade något särskilt för sig. Så ledde, som det heter, en sak till en annan.

Nu har de dejtat i några veckor. ”Så det kan bli precis som du ville,” säger jag. Jag kramar om henne ordentligt innan vi skiljs åt. Det var längesedan jag var så glad för någon annans skull.

Gårdagskänslan dröjer kvar i mig.

Fyra dagar senare träffar jag en kompis på en pub i stan för att se en fotbollsmatch. Resultatet blir inte som vi hoppats, ändå bestämmer vi oss för en fortsättning.

Jag är på bra humör. Taggad, flörtig. Vi hamnar på hårdrocksbaren Anchor. Jag fuldansar, får feeling, dricker shots. En tjej börjar prata med mig vid baren, eftersom hon hör att jag är från ”skaaaauuuuune”. Det är hög volym, barsorl och hårdrock, så vi tvingas luta oss fram mot varandra och skrika in i varandras öron. Efter att vi har pratat ett tag försvinner hon plötsligt, för att kort därefter återvända med en annan tjej. Vår matchmaker förklarar att vi borde prata med varandra och avlägsnar sig sedan hastigt.

Hon har långt blont hår, obestämbara smala ögon, med stänk av grönt i pupillerna, och en svårimponerad framtoning som väcker något i mig. Vi svamlar och tramsar, en associationspingis som för oss ut på dansgolvet, och så småningom via taxi, hem till mig. Morgonen därpå är hon kvar. Jag brygger kaffe åt oss, gör mig beredd att sjasa iväg henne med någon vit lögn. Jag kan ju inte ta första bästa, tänker jag. Det går bara inte! Den här rekryteringen är alltför känslig. Nålsögat som ska passeras är trångt och oförlåtande, uppdraget som stundar på andra sidan passagen är eventuellt på livstid. Men gårdagskänslan dröjer kvar i mig. Jag vill att hon ska stanna, jag inser det. Och kan hon inte stanna så vill jag, nej, jag måste faktiskt träffa henne igen. Så jag frågar, utan att ens behöva ta mod till mig.

”Du, kan inte vi gå ut och käka något på lördag?”Fotnot: StängChristian Daun är fortfarande kär.

Ur Tidningen Vi #7 2023.