Vill du frysa, bära tungt och kontrolleras av underrättelsetjänsten var 24:e timme? Sök då till Hemvärnet, som ställer trenden om krympande föreningsliv på huvudet.

”Det var helt otroligt. Vi gick där, 50 man, tvärsöver Södermalm med vapen och hjälmar och kamouflagekläder och folk vinkade och filmade med mobilerna och var jätteintresserade och glada”, berättar journalisten P.M. Nilsson, fortfarande förundrad mer än ett år efter den stora försvarsövningen Aurora. Han blev hemvärnsman vid 47 års ålder.

Bara en grupp vände bort huvudet den där dagen i Stockholm. Kvinnor 60 plus.

– Jag tänkte att det var de gamla fredsrörelsemänniskorna. Jag kan förstå dem, säger P.M. Nilsson.

Men sitt eget beslut hade han noga tänkt igenom.

– När krig förs av värnpliktsarméer är det ofta väldigt många soldater som dör. Om man då tycker som jag – att vi behöver ett starkt försvar, men att det ska bygga på frivillighet – ja, då är hemvärnet svaret, organisatoriskt och moraliskt, säger han.

Fast déjà vun till 14 månaders värnplikt i kustartilleriet nästan trettio år tidigare var plågsam.

– Jag hade otroligt starka flyktkänslor först. Samma lakan och filtar, materielen luktade precis som på 80-talet. Jag anmälde mig till kursen för kulspruteskyttar, man får en svart, hemsk AK4, en hemsk gasmask …

Men han stannade, fascinerad av att förstå hur en armé fungerar.

– Vi utbildades av Livgardets yrkesbefäl. Det var mycket ambitiöst, hög kvalitet, supereffektivt. Det går inte att jämföra med min värnpliktstid, när 50 000 motvilliga tonåringar skulle sysselsättas i ett helt år.

Här någonstans börjar hemvärnsman Nilssons berättelse glida ihop med en större bild som handlar om politisk förändring. Om hur landet med jättestor yta tillfälligt satte punkt för flera sekler av ryssrädsla, bytte syn på säkerhetspolitiken och beslutade att Sverige kunde försvaras i Mali. Värnplikten slopades, bredd byttes mot spets, de gamla regementsstäderna fick sig varsin civil myndighet och hemvärnet betraktades som en hop kufar. Vadmalsgubbar som rökte pipa och frossade i böcker om andra världskriget, det var bilden – som var fel redan då eftersom hemvärnet, under allmänhetens radar, alltid hade spelat en viktig roll för försvaret.

Sedan hände något. 2014 berättade författaren Bengt Ohlsson i ett stort reportage i DN hur han hade kört 90 mil från Bokmässan i Göteborg till hemvärnskursen i skogen och regnet i Jämtland, vilket var att byta världar. Men någon måste faktiskt vara beredd att skjuta för att försvara landet som vill behålla sina bokmässor och vinminglande intellektuella. Någon måste. Varför inte Bengt Ohlsson?

Reportaget var ett tecken i tiden. Hemvärnet borde ju precis som annat föreningsliv i västvärlden ha förtvinat, i stället började det öka.

2017 tillkom 296 nya hemvärnssoldater. Året efter mer än dubbelt så många. Och siffran för 2019 landar på över tusen.

Just nu är det så många som ­söker att vi knappt ­hinner med.


Det här är människor som först har ansökt skriftligt, sedan genomgått två timmars grillning där de har fått berätta om allt. Relationer, ekonomi, konflikter, sitt psyke, sina alkoholvanor, rubbet. Ilska mot offentliga personer? Sympatier för extremistiska rörelser? Syn på homosexuella? Allt ska upp på bordet.

– Vi kan inte ha folk med odemokratiska värderingar, säger Peter, som av säkerhetsskäl inte vill uppge sitt efternamn.

Han är en av dem som genomför intervjuerna under ett hembesök.

– Vi jobbar så fort vi kan, men just nu är det så många som söker att vi knappt hinner med.

På plats kan han också se vad som står i bokhyllorna och om antalet skor i hallen verkar stämma. Om intervjun går bra slussas ansökan vidare till Säpo och den militära underrättelsetjänsten MUST. Och sedan till kommunen ”för att kolla att man inte har någon infekterad vårdnadstvist igång”.

MUST kontrollerar registren över försvarsanställda var 24:e timme. Helt plötsligt kanske brorsan till en hemvärnssoldat grips för kriminalitet. Sådana relationer behöver försvarsmakten känna till.

– Vi är väldigt noga. Jag är väldigt noga. Det här är alltför viktigt och alltför farligt för att man inte ska vara noga, vi hanterar ju vapen. Och vi utgör hälften av försvaret, säger Peter.

– Förr tyckte folk att det var töntigt med hemvärnet. Nu får man ryggdunkningar. Det är en helt annan inställning.

På Försvarsmaktens högkvarter sitter överste Roger Nilsson. Han är chef för rikshemvärnsavdelningen som analyserar utvecklingen, och han kan se att det är svåra samhällskriser som ökar intresset för hemvärnet.

– Efter terrorattacken på Drottninggatan tog många kontakt med oss. I fjol var det bränderna. Många vill göra en insats, säger han.

Vad har motiverat årets ökning? Ett aggressivt Ryssland? Gängkriminaliteten? Öppen fråga.

Alla blir förstås inte kulspruteskyttar som P.M. Nilsson i sitt insatskompani, de flesta tränas för skydd och bevakning. Av E18. Arlanda. Gävle hamn. Och så vidare. Hemvärnet kan vara igång inom sex timmar, helst bara två.

– Vi har tillgång till civila sportflygplan och kan flytta oss till Norrland på några timmar om det behövs, berättar en hemvärnsman i Roslagsbataljonen.

Komna hit har alla läsare förstått att artikeln inte handlar om gemytligt föreningsliv i största allmänhet. Det är heller ingen slump att överste Roger Nilsson och ”Peter” gärna pratar med en journalist om hemvärnet, även om de är försiktiga med vad de berättar. Hur otroligt det än kan låta så läser Putin Tidningen Vi. Ja, kanske inte just han, men någon håller förstås reda på varenda bokstav som skrivs om det svenska försvaret. Om hemvärnet växer och blir allt mer professionellt, trots att det bemannas av civilister som egentligen är it-tekniker eller sotare, om attityderna i Sverige har förändrats så att män i grön uniform väcker förtjusning på gatorna, ja då är det viktig information.

Liksom det är viktigt för Putin att veta vad svaret blir när skribenten, kvinna, 54 år gammal, frågar om verkligen vem som helst, till exempel en sån som hon, kan göra nytta i hemvärnet.

– Jovisst, säger Peter utan att låta överförtjust.

– Vi har massor av sjukvårdare som söker sig till oss. Vi skulle kunna ha bataljoner med bara sjukvårdare. Det är bra. Men vi behöver skyttesoldater. Vi behöver dem som har gjort lumpen. Som redan har fått en viss utbildning. Annars blir startsträckan för lång.