Hemma hos Johan Norberg – med en ledsen Sven-Bertil Taube

Nu är det 20 år sedan Johan Norberg började skriva om musik i Vi. Det firar Vi med att återpublicera tio av hans mest älskade texter på vi.se. ”Nu ska du och jag, Sven-Bertil, sätta oss på balkongen och dricka en kopp kaffe”, skriver han om inspelningen med Sven-Bertil Taube.

Den här texten publicerades ursprungligen hösten 2008 i Tidningen Vi.

Jag producerade en skiva med Sven-Bertil Taube, ett album som fick namnet – Alderville Road. Det mesta spelades in hemma hos honom i London, men en dag i juli 2007 kom han hem till mig på Södermalm i Stockholm för en kompletterande inspelning. Han ringde på dörren punktligt klockan 10, precis som vi kommit överens om, och medan jag hjälpte honom av med jackan hälsade vår hund Melker överlyckligt som bara labradorer kan, som om det vore hans allra bästa, sedan länge saknade vän.

Jag visade hur vi skulle sitta, Sven-Bertil i en stol vid soffbordet och jag med gitarren framför bokhyllorna. Det är inte svårare än så med en enkel inspelningsutrustning, och så länge grannen inte drar i gång med slagborren finns det inget som hindrar att man gör hela skivinspelningar i vardagsrummet.

Det var ingen bra dag för Sven-Bertil. Han var så oändligt, ända in i hjärteroten ledsen. Det hade inte hänt något speciellt, det var bara en av de där dagarna när allt kommer över en. Jag visste inte riktigt hur jag kunde hjälpa, men försökte med lite psykologi från Västerbotten och sa: ”Nu ska du och jag, Sven-Bertil, sätta oss på balkongen och dricka en kopp kaffe.”

Krigets grymhet och kvinnans sorg

Vi satt där i solen och han berättade om saker han var ledsen för. Jag berättade saker som jag också var ledsen för och så tystnade vi och satt och grunnade en stund på allt elände. Han tillhörde generationen som ”rycker upp sig” när sorgen är förlamande, så plötsligt sa han: ”Nej, jag får sluta klaga. Jag har så mycket att vara tacksam för!” Och vi gick in och slog på bandspelaren för att spela in Everts visa Målaren och Maria Pia. I tredje tagningen fick vi bryta när hunden Melker gått från trivsamt snusande till högljutt gubbsnarkande och jag stängde in honom i sovrummet med ett tuggben. Vi fortsatte och valde till slut ut en tagning vi var nöjda med.

Sven-Bertil var orimligt njugg mot sin egen sånginsats under hela inspelningen, men när vi lyssnade på resultatet hörde han själv att det var bra. Han låter visan berätta om krigets grymhet och kvinnans sorg och håller sig själv klädsamt i bakgrunden. Med en bra text i händerna vänds Sven-Bertils uppgivenhet till knivskarp koncentration och hans sångröst är inget annat än lysande.

När vi är klara hämtar han jackan, säger hej och går mot – sovrumsdörren. Jag vet att han ser dåligt och tror att han inte hittar ut, men då säger han: ”Hunden, jag måste säga hejdå till Melker.”