Har freden en chans? Så bryter man en våldsspiral

Kriget i Ukraina, bomberna i Gaza, skjutningarna i Sverige. Finns det ett slut på ondskan? Hur gör man för att trappa ner en konflikt? Vi har pratat med dem som lyckats.

Om jag börjar så här: Guernica, Oradour, Babij Jar…

Då vet också minnesgoda Vi-läsare vad som avslutar uppräkningen, nämligen: Hanoi, julen 1972.

Stroferna kommer från Olof Palmes klassiska tal som hölls efter USA:s bombningar under Vietnamkriget. Dåvarande statsministern benämner ett antal historiska massakrer, moraliska nollpunkter där våldet triumferat. 

Listan är avskräckande och ska så vara – talet fick stor betydelse för opinionen. 

Men den har också en form av lockelse. På samma sätt som kriget. 

I en tid som nu, när striderna rasar och den säkerhetspolitiska spänningen stiger, när barn bombas och de kriminella gängen skjuter vilt. Då är det krigslitteraturen som säljer. Senast i raden: Why War? av den brittiske statsvetaren och professorn Christopher Coker. På bio visas Civil War med Kirsten Dunst i huvudrollen, en dystopi som processar dagens hot med hjälp av en tänkt våldsindränkt framtid. 

Fredens lärdomar då? Nedtrappningens triumfer. Vem talar om dem? 

I ett mötesrum i Uppsala sitter den 36-åriga trebarnspappan Loparimoi Peter Mourice. Han är här på besök, det är hans första resa till Europa. Nyss talade han i Sveriges riksdag. 

Loparimoi Peter Mourice kommer från Sydsudan, landet som blev självständigt 2011 efter decennier av krig mot norra Sudan. 

Han var tio år när han, tillsammans med 300 andra barn, flydde hemifrån. I flera dagar och med de inre bilderna av mördade, våldtagna vänner, mammor och syskon gick de till fots över gränsen till Uganda. 

Via flyktingläger, skolgång och statsvetarstudier jobbar han nu som fredsarbetare. 

Det är när folk lär sig vilka rättigheter de har som de kan ställa sina ledare till svars

Det är ett uppdrag med enorma utmaningar. I Sydsudan råder torka och matbrist. Strider pågår mellan regeringstrupper och oppositionella, liksom stamkonflikter med boskapsstöld som vapen. Vägarna är dåliga, transporter våldsutsatta. Alltsammans i ett djupt patriarkalt samhälle där flickor förvägras utbildning och används som betalningsmedel. Det sexuella våldet är utbrett.

Ändå tror han på freden och tvekar inte på frågan om vad som är nyckeln: 

– Lokalsamhället. Våldsspiraler bryts på gräsrotsnivå.

Och hålet som nyckeln ska stoppas i? 

Det stavas kunskap, menar Loparimoi Peter Mourice. 

– Det är när folk lär sig vilka rättigheter de har som de kan ställa sina ledare till svars. De förstår att politikernas uppdrag är att få medborgarna att se sig som ett folk och att makthavare som ställer grupper mot varandra handlar fel. 

I Sydsudan har politikerna länge underblåst regionala konflikter.

Två områden är särskilt avgörande, säger han. Det ena handlar om de unga. Om att låta dem mötas och upptäcka att bara för att man talar olika språk betyder det inte att man måste vara fiender. 

Det andra handlar om kvinnors rättigheter. Våld mot kvinnor är ett lackmustest för synen på våld i stort. I Sydsudan finns en tradition kallad ”blodskompensation”. Om någon mördar en person ur en annan familj eller klan ska offrets släkt kompenseras genom att få ett barn, en flicka, från den mördades familj. 

– Traditionen sitter djupt men håller på att utmanas. Vi har just nu 17 flickor som räddats från utbyte. Successivt sprids inställningen att rättvisa skipas via juridikens instanser, inte genom att man tar lagen i egna händer.

Lyckad våldsnedtrappning handlar inte minst om att ha koll på samhällets informella auktoriteter. Vem lyssnar människor på? 

I Sydsudan har kyrkan en stark ställning, förklarar Loparimoi Peter Mourice, vars arbetsgivare är Community Development Support Service (CDSS), en partnerorganisation till Act Svenska kyrkan. 

– Människor har ingen tilltro till de sekulära organisationerna, de ses som en utlöpare av regeringen. 

Kyrkans ställning bygger på att den är ett av få sammanhang där krigströtta människor kan känna hopp, menar Loparimoi Peter Mourice. 

Och den som känner hopp tror också på att det finns vägar framåt. Vilket i sin tur är nödvändigt för att få människor med på tåget. 

Därmed är Loparimoi Peter Mourice tillbaka där han började. Hos gräsrötterna.

Han berättar om fredsorganisationen som ordnade dialogmöte med ett antal kommittéer som ansågs ha lokalkännedom. Mötet verkade lyckat. 

Dagen efter miste två personer livet. Arrangören frågade byborna hur det kunde ske. 

– ”Freden var inte vår, den var er”, svarade de. ”Vi bjöds inte in till mötet, ingen frågade oss om hur vi ser på våldet och dess orsaker.”

Numera är tanken på delaktighet självklar, säger han. Och ryktet sprider sig om vad som händer när den sociala sammanhållningen stärks.

– De har börjat klaga i närliggande byar där vi ännu inte har någon verksamhet: ”Varför kommer ni inte till oss?”

Det är en vanföreställning. Fred byggs nerifrån och upp

Hur kommer kriget i Ukraina att sluta? Förr eller senare väntar förhandlingsbordet. Detsamma gäller Gaza och Mellanöstern, där diplomatiska ansträngningar pågår för att stoppa Israels bombningar och för att undvika storskaligt krig.

Så är vi vana att tänka oss freden. Mäktiga män (och kvinnor) på rad mitt emot varandra. Ledare som skakar hand efter underskrivet avtal. FN-arbetare som flygs in för återuppbyggnad.

Alla delar behövs för att stoppa våldsspiralen – regeringssamtal, överenskommelser och hjälp utifrån.

Men fredens frontlinje, den går inte där.

Det menar Séverine Autesserre, prisbelönt författare och professor i statsvetenskap vid Columbia University. En auktoritet när det kommer till försoningsarbete i konfliktområden och sedan krigsutbrotten i Ukraina och Gaza flitigt intervjuad av nyhetsmedier på hemmaplan och utomlands.

Séverine Autesserres analys bygger på egna erfarenheter. I många år arbetade hon inom vad hon kallar ”Peace Inc.”, det vill säga det maskineri av insatser som världens samlade diplomati och hjälporganisationer traditionellt utgör. 

Mycket som gjordes var bra, menar hon. Ändå såg hon insatserna misslyckas gång på gång. Våldsspiralen bröts inte. Varför? 

Därför att stora delar av ”fredsindustrin” bygger på idén om att fred sipprar neråt. Det är en vanföreställning, säger Séverine Autesserre. Fred byggs nerifrån och upp. 

I sin senaste bok, The Frontlines of Peace från 2021, analyserar hon exempel från länder som Colombia, Nordirland, Somaliland, Kongo, Palestina – och USA.

Hon beskriver hjälparbetarnas liv, en bubbla långt från lokalbornas vardag och villkor. Tid att skaffa djupkunskap om länderna saknas. Fördomar om lokalbefolkningen är utbredda. Efter några månader i en konflikthärd drar de internationella tjänstemännen vidare och en ny grupp flygs in.

Som nyutbildad var Séverine Autesserre tränad i att se landets elit som orsak till konflikten, insatser utifrån som lösning på våldet och diplomati som enda gångbara metoden. 

Successivt förstod hon att lokalbefolkningen är avgörande, både för att stoppa våldsspiralen och för att förstå de spänningar som finns:

”De människor som fredsindustrin försöker rädda med sina färdigformulerade program är i själva verket de som har de kunskaper och den motivation som krävs för att få slut på de dödliga konflikterna.”

Boken är en berättelse om alla de fall där man lärt sig att arbeta just så. Det handlar om att föra alla inblandade parter samman och låta var och en få utveckla sin analys om konflikten – lokala politiker, militära ledare, soldater, kvinnogrupper, mödrar, fäder, offer och förövare.

Det som utomstående ser som banalt, det är det som hindrar våldet från att bryta ut

Samtalen får ta tid. Långsamt börjar deltagarna utforska i stället för att anklaga. Lokala arméförband tappar i legitimitet eftersom dialogens form gör det tydligt att de inte skyddar medborgarnas intressen. Bondeföreningar startar rundabordssamtal och återskapar förtroendet mellan byar som legat i konflikt. 

Våldsbekämpning kräver resurser. Men inte de miljardbelopp som slussas in i de traditionella FN-operationerna, skriver Séverine Autesserre. Däremot pengar till mikrolån som ger arbetstillfällen och som gör att unga pojkar kan tjäna egna pengar på andra sätt än att ansluta sig till gerillan.

Antivåldskampen ska också ske medan strider pågår. Det förhindrar de värsta utbrotten, menar hon och vill utmana idén om fredsbyggande som något som kommer först när kriget är över.

Demokrati då? Nog är det en avgörande faktor för kampen mot våld? Nja, säger Séverine Autesserre. Visst finns det ett samband mellan statsskick och stabilitet. Men hon menar samtidigt att världens diplomater och hjälporganisationer lider av en fixering när det gäller fria val.

När länder rör sig från diktatur till demokrati är risken för våld i själva verket ofta som störst. Att forcera fram statsbildning kan snarare trigga maktkamp och öka de sociala spänningarna. 

Det är som läsare lätt att associera till filosofen Hannah Arendt, som med begreppet ”den banala ondskan” skapade en term för hur våldets mekanismer, i motsats till vad vi gärna vill tro, varken är monstruösa eller obegripliga. De ligger inbäddade i de små handlingarna, i det till synes triviala.

På samma sätt fungerar icke-våldet. Det är när etniciteter möts i samma schackklubb som spiralen bryts. När flickor spelar fotboll med barn från en rivaliserande grupp och när folk delar marknadsplats, sjukhus och skola med människor de lärt sig hata. 

Som Séverine Autesserre skriver: ”Det som utomstående ser som banalt, det är det som hindrar våldet från att bryta ut.”

Det är långt mellan Sveriges förorter och FN-insatsernas bombade byar. Men våldsspiralerna här och där har många likheter. Av de 30 länder som har de högsta mordtalen i världen är bara hälften i krig. USA, Frankrike och Sverige – alla är de nationer där gängkriminaliteten skapat svarta rubriker. 

Samma bekämpningsmetoder används också ofta. Socialarbetare samarbetar med polis, rättsinstans och säkerhetstjänst enligt den uppifrån-och-ner-princip som råder i internationella konfliktområden. Experter och tjänstemän implementerar strategier på marken. 

Resultat: En ökad känsla av alienation bland etniska minoriteter, vilket triggar ännu mer våld. 

Nu handlar det allt oftare om minderåriga. Om barn. Inför den verkligheten står de flesta handfallna

Sarah Dolah är kunskapsområdesansvarig på Fryshuset i Stockholm. I många år har hon arbetat med att utveckla metoder för konflikthantering och medling. En av dem kallas DPC, som står för Dialogue for Peaceful Change. 

– Första gången jag kom i kontakt med metoden var på Nordirland, den togs fram under inbördeskriget där, säger hon.

Metoden går ut på att förstå hur människor dras in i konflikt och att lära sig hur man tar sig ur den. Uppdraget är att ge utomstående medlare verktyg. 

Verktyg nummer ett? Att inte komma med en lösning.

– Medlaren ska skapa förutsättningar för att de parter som befinner sig i konflikt kan börja lyssna på varandras berättelse och förhoppningsvis börja se på varandra med större empati, säger Sarah Dolah.

Utmärkande för konflikter är att de kan eskalera snabbt. När människor känner sig hotade har de bara en sak i fokus: att skydda sig själva. Den tänkande delen av hjärnan sätts åt sidan.

– Då är det inte så värdefullt att ha konstruktiv dialog. Det enda som funkar då är spänningssänkande insatser, som kan köpa tid. Först när hotnivån sänkts kan man börja lyssna, och det är först i det skedet som Fryshusets medlare kan gå in.

Sarah Dolah ser de svenska gängkriminella som ett slags gerillagrupper. Med den liknelsen är det svårt att känna hopp. Det handlar om individer som är helt inställda på att det bara finns en väg ut och att den är våldsam. Risken för att dö ingår i kalkylen. 

Dessutom handlar det nu allt oftare om minderåriga. Om barn. Inför den verkligheten står de flesta ännu handfallna, säger Sarah Dolah. Det gäller även henne själv.

Men även bland gängen finns det dem som ser att det är väldigt kostsamt att hamna i krig med någon annan, menar hon.

– Man vill inte alltid våld. 

I den luckan kan oberoende medlare komma in; Fryshusets medarbetare representerar varken polis eller andra myndigheter. 

Bland dem som utbildas i dialogmetod finns de unga själva. Som i fallet från en av Fryshusets tidigare mötesplatser i Skåne. En grupp etniskt svenska killar brukade komma till verksamheten, där de fick meka med bilar. Till mötesplatsen kom också ett antal pojkar med invandrarbakgrund. Spänningarna mellan de båda grupperna var stora.

I en termin fick tre unga från varje grupp genomgå dialogutbildning. De träffades och åkte på läger ihop. De blev trygga tillsammans och kunde analysera orsaken till konflikterna. Därefter fick de planera aktiviteter där de båda grupperna träffades över gränserna. 

– Processen skapade hållbara relationer och påverkade hela lokalsamhället, säger Sarah Dolah.

Sedan en tid utbildar Fryshuset något som kallas ”credible messengers” (på svenska ”trovärdiga budbärare”). Budbärarna har hjälpt till att främja fredliga lösningar på konflikter i bland annat Järva i Stockholm. Målet är att få metoden erkänd av Brottsförebyggande rådet. 

– I Sverige har vi litat på att det offentliga ska sköta alla insatser för att skapa trygga samhällen. Tanken är god, men eftersom tilltron till myndigheter är så låg i utanförskapsområden betyder det att om socialen och polisen ska göra allt så når vi inte fram.

Sarah Dolah jämför med den internationella scenen. Vid fredsförhandlingar och rundabordssamtal är det i dag givet att ge civilsamhället en plats, säger hon. 

– Om man tittar på svensk kontext är det ganska sällan man ställer frågan till lokalsamhället: Hur ser ni på det här problemet och vad tror ni är bästa metoden för att lösa det?

Hur skapas fred? I en tid då hela Europas säkerhetsordning står på spel har frågan i sig blivit laddad. Att bara ställa den anses vara ett ställningstagande. 

Men även den som tror på dialogen som princip förstår att det finns något som kallas krigslogik, och att det finns faser då den kan vara nödvändig. 

Och även den som argumenterar för stärkta militära förmågor förstår att fredens logik är den enda långsiktigt rimliga, och att den stavas jämlikhet, rättvisa, dialog och tillit. 

Sarah Dolah har ett svar till dem som menar att det är naivt att prata om fredsbyggande.

– Det naiva är att inte intressera sig för hur man skapar fredligare samhällen, det naiva är att tro att det vi gör nu ska leda till fred. Att bygga hållbara relationer och motståndskraftiga samhällen är svårt och komplext och tar tid. Därför väljer man det som på ytan ger snabba resultat – stängda gränser och fler vapen. 

Ur Tidningen Vi #10 2024.

Läs mer:

Ukrainska sjukvårdare får vila upp sig i Sverige

Svenska freds: ”Vi stämmer inte in i krigshetsen”