Ukrainska sjukvårdare får vila upp sig i Sverige

Varje år får hundratals ukrainska vårdarbetare en andningspaus i Sverige. Vi följde med dem tillbaka till fronten.

Mykola Zalipa, sjukvårdare i ett av Ukrainas specialförband, kommer snart att dödas i strid. Nu sjunker han och hans vänner ner i badtunnan på Marholmen hotell och spa strax utanför Norrtälje.

De sitter tysta i det varma vattnet. Runtomkring dem är luften kylig och de mörkgröna granarna blir till akvarellfärger av ångan. Barrträden, det blå vattnet och mossan ser likadana ut som hemma i Ukraina. 

Som stridssjukvårdare har de svårt att prata med andra än soldater om sina upplevelser. Det är ändå ingen som skulle förstå vad de sett. 

Även om det varit kul att rida på hästar, surfa på elektriska surfbrädor och prova qigong, är det stillheten efter dagens program som de uppskattar mest.

– De behöver hopp, de behöver drömma om ett normalt liv, säger Lesia Melnychuk, kommunikationsansvarig för Repower, som organiserar veckan.

Idén är att ”ta dem från helvetet och placera dem i en perfekt omgivning, full av kärlek och respekt”.

En bit bort längs stranden vadar den gråhårige läkaren Eugene Gerasimenko ut i det kalla vattnet i tighta blå speedos. För en kort sekund blir han stående. Han arbetade under försvaret av Mariupol och jobbade under Azovstalanläggningen. På sandstranden står hotellets vita tofflor kvar. 

Totalt blev det över tusen operationer under konstant beskjutning innan fler döda än levande omgav honom. Trots det ville han inte evakueras, utan fortsatte att laga armar och ben tills det gamla stålverket föll i ryska händer.

Mykola och Gera är två av ett hundratal deltagare som fått åka till Sverige för en paus från kriget. Efter en vecka börjar känslorna återvända.

– I går tänkte jag på saker som inte hade med kriget att göra. Det var länge sedan, säger Gera. 

De har båda svårt att minnas sina civila liv, som de levde före våren 2022. Gera var barista och jobbade i baren på en restaurang, trots att han redan då var nykterist.

När han kommer upp ur det kalla, spegelblanka vattnet ser man skadorna. Han har aldrig accepterat läkarkollegornas diagnos om att skadorna kan vara dödliga. De har sagt att det vore ”livshotande” om han återvände till fronten för att fortsätta rädda andras liv.

– Jag håller inte med dem, säger han. Jag ska tillbaka.

300 mil, bilvägen, från Norrtälje småspringer överläkaren Vitaly Malanchuk i korridoren och upp för trapporna på specialisttraumasjukhuset i Kramatorsk. Staden ligger i östra Ukraina, så nära fronten att de dag och natt kan höra ryska raketer och robotar. 

Larmet i ett av akutrummen har gått, och de nytvättade händerna har knappt hunnit torka. Nya soldater har kommit in och det är Vitaly som fattar de första livsavgörande besluten. Hänger armar och ben i slamsor är det ofta enkelt. Då är det bara att söva och börja såga. Värst är splitter från drönarna.

– Men de kroppar som kommer in nu är ofta drabbade av en kombination: både splitter och avslitna lemmar.

Bilderna på röntgenplåtarna är fulla med små millimeterstora vita prickar. Splitter nära vitala organ. Domen blir akut operation.

– Drönare, säger han. Det är mycket drönarattacker just nu. Vi håller på att förlora kriget. De döda bara ökar för varje dag. Situationen är desperat och vi behöver mer akut stöd om vi ska klara detta.

På britsarna runt honom ligger sårade soldater som alldeles nyss stod vid fronten. Andra ligger kalla och bleka i rummen intill. Det är ingen som blir skjuten längre. Så var det kanske 2014 och 2015, men nu är det splitter, splitter och splitter.

Just nu tar hans avdelning emot cirka 100 patienter om dagen från frontlinjen, som endast ligger tre mil bort. Men det var länge sedan någon brydde sig om flyglarmen, och rutorna får skallra bäst de vill.

För Vitaly är varje ny dag lik den förra, i ett ändlöst utnötningskrig. Varje soldat han räddar kan skickas tillbaka till fronten. Tacksamheten hos de som överlever ger honom kraft att jobba en dag till. Och så en till.

I ett rum finns en steriliseringsmaskin som skänkts av amerikanerna. De vita moderna apparaterna står i skarp kontrast till de skadade kropparna som förstörts på slagfältet. 

– Döden flåsar oss alla i nacken. Sedan kriget började har jag aldrig brytt mig om vad klockan är eller hur länge det är kvar till slutet av arbetsdagen.

Efter den ryska invasionen lämnade han sitt hemsjukhus för att bli chefskirurg på specialistsjukhuset.

– Vi var definitivt inte förberedda, och det erkänner alla, inklusive regeringen. Men detta är inte en kritik mot dem. Det hände bara, och vi var tvungna att försvara oss.

Flera av hans kollegor på sjukhuset har nyligen varit i Sverige. En annan grupp planerar att resa inom kort. Vitaly ser resorna till Sverige som en chans för kollegorna att berätta.

– De kan vittna om fienden. Om Rysslands brutalitet och om skadorna. De som hjälper oss med vapen och mediciner behöver få veta att deras stöd är viktigt för vår seger.

Frågan om psykologer är omdiskuterad bland sjukvårdarna. En del ser det som ett ”straff” att tvingas prata med en psykolog och minns Sovjettidens syn på psykisk ohälsa.

För Vitaly var det en aha-upplevelse när hans amerikanska kollegor redan 2014 började dela med sig av erfarenheterna från Afghanistan och Irak. Han fick kunskap om hur man får patienter att acceptera skadan, tänka framåt, och börja träna med proteserna.

– Jag förstod hur svårt det kommer att bli att komma tillbaka till ett familjeliv. Vi måste börja prata om det redan nu för att inte se samma siffror över självmord och trauma som i USA. 

Vi slåss inte för att erövra någonting, vi ger våra liv för att få leva som människor

Förutom att laga de trasiga kropparna och få soldaterna tillbaka till skyttegravarna vill Vitaly också jobba med ”det moraliska.” Det kommer en tid då de bombade husen har lagats och skyttegravarna fyllts igen med jord. Men fantomsmärtorna hos de som förlorade lemmar kommer finnas kvar. 

– Det kan kännas abstrakt för en skadad soldat med ord som nationens ära, men jag vill att de ska känna sig sedda. De måste orka, för oss alla.

De allra svårast skadade soldaterna kommer han ofta nära, och de brukar öppna upp sig om sina egna liv, problem och rädslan inför att dö. 

– Det är så komplext. Vi lagar dem för att få tillbaka dem i skyttegravarna så snart som möjligt.

Rysslands främsta förhoppning är att vinna genom att det ukrainska samhället bryter ihop. Att förhindra det är också vad det handlar om för sjukhusets personal. Vitaly har själv fått en utmärkelse från president Zelenskyj för sitt arbete och ska i morgon dela ut utmärkelser till andra läkare.

För att orka tänker Vitaly att det andliga måste få en större plats, både i försvaret av nationen och i tankarna på ett Ukraina bortom kriget.

– Mitt i allt måste vi orka ställa oss frågan vad det innebär att vara människa. Det är bibliska frågeställningar, men att vara ärlig mot sig själv innebär också att tillåta sig att både tvivla och drömma. Vi slåss inte för att erövra någonting, vi ger våra liv för att få leva som människor, säger Vitaly innan ännu ett larm går och han måste rusa vidare.

Förutom att han har en läkarexamen är han också finsnickare och har arbetat med förgyllning av ramar till ikonbilder. Men han har också läst teologi. Innan han lämnar rummet tar Vitaly, som alltid, de patienter i hand som ska skrivas ut från hans avdelning.

– Tack för din insats, lycka till, säger han.

Det som från utsidan kan se ut som en stärkande hälsning är för honom, som fembarnsfar, något av det mest smärtsamma.

– Jag ser mina egna barn i deras ögon, och jag vet att nästa gång jag ser dem kan de vara döda.

Åskan gick i natt och antennen föll ner. Nu finns ingen fungerande kommunikation med ledningen. Strax norr om sjukhuset, ännu närmare fronten, vid staden Lyman, har sjukvårdarna som nyligen var i Sverige upprättat en stabiliseringspunkt. 

– Ryssarna har fullständigt slagit sönder oss. Alla har dragit sig tillbaka från frontlinjen, det är bara vi sjukvårdare kvar tillsammans med några granatkastare och en stridsvagn. Gillar du socker? frågar Roman, lika fokuserad på det varma teet som på kriget.

De kalla blå sjöarna. Det är så han minns dem. Även om vattnet aldrig var helt blått. Han skrattar åt bastun och nakenbadandet. Det känns så avlägset.

Roman berättar att de tillbaka i Ukraina försökt fortsätta med stärkande aktiviteter. De har börjat bada, precis som de gjorde i Sverige. 

Det som i medier, i tekniska termer, beskrivs som drönarkriget är för Roman sönderslitna kroppar.

– Ja, ja, drönarna är sorgliga. En av dem träffade min kollega, allt från midjan ner, benen, hela ljumsken. Allt sönderslitet.

Roman är cynisk, men också irriterad på att alla, inklusive han själv, bara klagar.

– Alla klagar, inget finns. Vi har ingen ammunition längre. Vi har kommit till den punkten. Ammunitionen är slut! Klagar vi säger de att vi skjuter för mycket. 

Listan över problem kan göras lång.

– Av 100 personer finns det 20 kvar här nu. Flera av dem är skadade. Men han med skallskadan är på väg att återhämta sig. En annan är sydd, så nu får han ledigt i 30 dagar. 

Värre är att en av soldaterna har börjat missbruka metamfetamin och cannabis. En tidigare chef satte nyligen eld på ett av husen när han blandade ihop bensindunkarna med något annat.

– En av de manliga sjuksköterskorna är alltid full. En annan patient som kom in hade tagit metadon, toppat det med konjak och fallit i koma. Han fick kramper och började kvävas, men vi fick igång honom igen.

Mot Romans ben stryker sig katten Mysan.

– Mysan, var har du varit hela dagen? Hon är inte den enda katten. Här finns en från Mykolaiv, Cherson och en från Bachmut. En katt från varje stad vi varit i.

På operationsbordet inne i ett av husen har Artem Honcharov precis vaknat upp ur narkosen. Han blev tvångsrekryterad till armén i februari i år. Planen var att söka ett jobb som gruvarbetare i Donbass-regionen, men när han kom till intervjun sa rekryteraren att han skulle in i armén. En drönare slog ut honom när han evakuerade soldater.

Enligt en av kirurgerna, Dennis, har situationen i området aldrig varit så här svår.

I början minns han, var allt enklare. Alla var enade, som en stor organism.

– Alla arbetade för armén och segern, alla försökte hjälpa till, alla donerade något. Du kände verkligen kraften hos det ukrainska folket då. Nu har många glömt bort kriget.

Han tror att de som bor i de västra delarna av landet läser någon artikel då och då.

– De läser nyheter där någon säger att allt är bra, att Ukraina vinner, och då säger de: Okej, om vi vinner behöver vi inte donera, vi behöver inte hjälpa till, vi behöver inte gå med i armén eller förbereda oss för krig. Allt är okej, bara vänta…

Men det han ser omkring sig talar ett annat språk.

– Ryssland kommer närmare, vi stoppar dem, men det kostar liv. Både soldater och civila. Så ja, vi förlorar våra territorier och vi kan inte förlora detta krig. Folk måste förstå det. Vi behöver fler människor, fler vapen, mer motivation.

En av de sjukvårdare som var med på resan till Sverige, Mykola Zalipa, ligger i en nygrävd grav prydd med en ukrainsk flagga. Han omkom under en specialoperation med ett av Ukrainas elitförband. Trots riskerna är det enligt Dennis viktigare än någonsin att som sjukvårdare vara där soldaterna är.

– När soldaterna ser läkare bredvid sig vid fronten vågar de mer. De förstår att någon finns där för att rädda just deras liv. 

Ur Tidningen Vi #9 2024.

Läs mer:

Så hamnade ryska och ukrainska exilförfattare på Österlen

Denise, 15: ”Föräldrar begraver sina barn”