Här är de nya arbetarförfattarna

Arbetarlitteraturen sägs vara Sveriges stora bidrag till världslitteraturen. Men det var väl Ivar Lo och hans likar på 30-talet – genren är väl död? Inte alls. Nu sköljer tredje vågens arbetarskildringar över oss. Och den är argare än någonsin.

Dagen efter konfirmationen, nyss 14 år fyllda, började min gammelmorfar sitt ”verkstadsliv”. Jobbat hade han förstås gjort tidigare. Folkskolans sista årskurser inskränkte sig till sex veckors undervisning per år. Resten av tiden var han tvungen att leta påhugg hos traktens bönder. För en utfattig niobarnsfamilj behövdes varje extra öre. Men den första och kylslagna torsdagen i juli 1902 anställdes han alltså på en fabrik i hemstaden Vara.

Man ska inte låta sig förledas av ordet ”fabrik”. Arbetsstyrkan uppgick till ett drygt dussin män, byggnaden var av stockar och bräder, där Västgötaslätten syntes genom gliporna och snön blåste in vintertid. Någon uppvärmning fanns inte. På fötterna hade man träskor, men sommarmånaderna fick ”egna skinnet slitas”. 14-åringen sattes att handveva en av svarvarna. Arbetsdagen började 06.30 och slutade 19, lönen var 4,5 öre per timme (23 kronor i dagens penningvärde).

När han tillsammans med några av de andra bildade fackförening fick de gå på dagen.

Det var utifrån sådana här livsförhållanden som de första arbetarromanerna skrevs. Vilken som verkligen var den första är en definitionsfråga. Men om man menar en roman skriven av arbetare och om arbetare, så blir det Maria Sandels Vid svältgränsen som utkom 1908. I den mer patriarkala historieskrivningen brukar Martin Kochs Ellen från 1911 utgöra startpunkten. I alla händelser inleds nu vad som har kommit att kallas Sveriges stora bidrag till världslitteraturen.

Vissa kanske främst förknippar arbetarlitteraturen med Ivar Lo-Johanssons 1900-tal. Men i sin nya och läsvärda bok Arbetarlitteraturens återkomst argumenterar Rasmus Landström för att den aldrig har varit så levande och bred som nu. De senaste decennierna har traditionen berikats med allt från bästsäljande folkhemsromaner – som Susanna Alakoskis Svinalängorna – till experimentell poesi, exempelvis Emil Boss Acceleration, utgiven på en kvittorulle som all lågavlönad kassapersonal kan relatera till.

Efter en tynande tillvaro i slutet av förra århundradet tycktes arbetarlitteraturens era vara över. Men så blev det alltså inte. Varför detta uppsving nu?

För att närma oss ett svar får vi ta omvägen via traditionens långa historia.

Inledningsvis var det inte arbetare som läste arbetarförfattarnas romaner. Det var först med Folket i bilds billighetsutgåvor på 1940-talet som de nådde ut brett. I stället var det borgerskapet som tog de unga autodidakterna till sitt hjärta. Och berättelserna lånade också struktur och dramaturgi från den klassiska borgerliga bildningsromanen – en ung person, oftast en man, kommer via viktiga sammanträffanden till insikt om sig själv och sin roll i samhället. Litteraturvetaren Beata Agrell skriver i sin Klassperspektiv i svensk arbetarprosa under 1900-talet:

”De skrev i stor utsträckning självbiografiska romaner, som ofta handlade om den enskildes klassresa, det vill säga varierade den klassiska bildningsromanens mönster. […] Klassperspektivet kvarstod, men var i många fall subjektivt och individualistiskt orienterat, det vill säga inriktat på individens personliga upplevelse av att vara underklass och hens klassresa uppåt.”

I det svenska snabbt växande välståndet var det en berättelse många kunde känna igen sig i. Samma år som klassiska arbetarskildringar som Moa Martinsons Kyrkbröllop och Rudolf Värnlunds Man bygger ett hus flyttade mina gammelmorföräldrar till en nybyggd HSB-lägenhet – ”två rum och kök och alla bekvämligheter”. Hans barfotaliv, där det inte alltid hade funnits mat ens på julafton, låg bara några decennier bort. Samtidigt var det osannolikt avlägset.

Romanerna i den här första vågen av arbetarlitteratur präglades följaktligen av optimism: ”Från mörkret stiga vi mot ljuset, / från intet allt vi vilja bli” som det heter i Internationalens första strof. De uttryckte också ett arbetarideal som delvis formats tillsammans med nykterhetsrörelsen: Hel och ren. Nykter. Hederlig och plikttrogen.

Den stolthet som fanns i arbetaridentiteten bestod i den andra vågen av arbetarlitteratur, som sammanföll med 68-rörelsen och 1970-talets radikala reformer av arbetsrätten. Sara Lidmans gruvarbetare stod rakryggade och Sven Lindqvists uppmaning att erövra den egna historien – ”gräv där du står” – riktades till arbetare som hade andra drömmar än ett eget kontor med portfölj och skrivbord.

De följande decennierna innebar emellertid en skymningstid för arbetarlitteraturen. 1980-talets aktieklippande individualism åtföljdes av en intellektuellt präglad litteratursyn, mer intresserad av teori än epik. En lågavlönad tjänstesektor, med en stor andel kvinnor, ersatte manliga industriarbetare i blåställ. De tongivande arbetarförfattarna hade blivit gamla. De förmådde inte teckna sin samtid, utan blickade i stället nostalgiskt bakåt.

Inte heller 1990-talet erbjöd någon ljusning. Det var ett årtionde för asociala romanpersoner som i Sisela Lindbloms Lisa för själen och ”dirty realism” i hårt åtskruvade noveller av Hans Gunnarsson och Ninni Holmqvist.

Men mitt i den vågdalen kunde den väntande brottsjön anas. Arbetarförfattare som Aino Trosell och Åke Smedberg flyttade sina litterära världar till kriminalromaner. Episka romaner i arbetarklassmiljö, som Elsie Johanssons Glasfåglarna och Kjell Johanssons Huset vid Flon, fick stort genomslag.

Optimismen är ersatt med ­vanmakt.

De följdes sedan på andra sidan millennieskiftet av hyllade folkhemsromaner, som Torbjörn Flygts Underdog och Åsa Linderborgs Mig äger ingen. Tillsammans med Alakoskis Svinalängorna utspelar de sig i början av 1970-talet, med ett barn som huvudperson. I hem präglade av låga inkomster och missbruk, växer de upp i det klassamhälle som officiellt har reformerats bort. Till dem kan också Lo Kauppis debut Bergsprängardottern som exploderade och Eija Hetekivi Olssons Ingenbarnsland räknas. Även i dem har folkhemmet svikit sina barn.

Den här tredje vågens arbetarlitteratur skiljer sig dock på flera avgörande punkter från föregångarna. Optimismen är ersatt med vanmakt. Industrijobben är borta. Huvudpersonerna sliter i vårdsektorn, som i Sara Beischers Jag ska egentligen inte jobba här. I den rättslösa skuggekonomin som Kristian Lundberg skriver om i Yarden. Som vikarier eller projektanställda på själsdödande kontor, som i Elise Karlssons Linjen, där alla anställda är utbytbara.

Bristen på fasta anställningar och långsiktighet försvårar fackligt engagemang. I prekariatets tidevarv finns sällan någon solidaritet, alla är ensamma. De osäkra arbetsförhållanden som en gång i tiden fick min gammelmorfar sparkad har återkommit i ny form.

Det är därför inte så konstigt att samtidens arbetarlitteratur också kan rymma ett explicit klasshat. Den mångfaldigt prisade poeten Johan Jönson har i sin lyrik återkommande låtit en manlig marginaliserad röst formulera våldsfantasier, riktade mot överklass och tv-personligheter.

Samma destruktiva maskulinitet återkommer i flera av Henrik Bromanders romaner.

Men den viktigaste skillnaden mot tidigare är att de kvinnliga författarna har fått sitt rättmätiga utrymme. Litteraturhistorikerna behandlade länge de tidiga kvinnliga arbetarförfattarna styvmoderligt. De sågs inte som en del av ett större sammanhang, utan när de var nydanande blev de reducerade till särlingar. Pionjärer som Maria Sandel, men också ikoner som Moa Martinson, marginaliserades även av sina manliga samtida.

Nu är flertalet arbetarförfattare kvinnor – Anneli Jordahl, Jenny Wrangborg, Vibeke Olsson med flera.

Men åter till frågan, varför denna renässans för arbetarlitteraturen under 2000-talet?

I sin bok föreslår Rasmus Landström att arbetarklassen, liksom vid de två tidigare uppsvingen, återigen står i centrum för den politiska diskussionen – osäkra arbetsvillkor, ungdomsarbetslöshet, arbetarväljare som går till populistpartier och så vidare. Men även att klassamhället ånyo har blivit tydligt, när inkomstskillnaderna och kapitalkoncentrationen ökar.

Men som litteraturvetaren Magnus Nilsson påpekar i en kommentar: så ser det ut även i andra länder, utan att det har satt samma avtryck på litteraturen.

Nilsson föreslår ytterligare en förklaring, i just den långa tradition som har tecknats här. Arbetarlitteraturen har nästan sedan begynnelsen haft en uppskattad särställning i Sverige. Därmed finns det föregångare att anknyta till. Eller revoltera emot.

I dagarna utkommer Johan Jönssons nya diktverk Proponeisis på hisnande 2 272 sidor, senare i vår Andreas Lundbergs Gerontion, en roman i vårdmiljö, och Elsie Johanssons Bladet från munnen – inget tyder alltså på att den nuvarande vågen är på väg att brytas.