Hanna Sahlberg: ”Mitt mål var att bli kines”

Vi känner henne som radions skickliga Kinakorrespondent. Nu debuterar Hanna Sahlberg med boken ”Den osynliga muren: Rapport från mitt misslyckade försök att bli kines”, en skildring av en central ”mikroepok”.

Hanna Sahlberg har ”skrivit i luften” i 20 år, till en början som Sveriges Radios första Kinakorrespondent och numera som Ekots Kinakommentator. Nu sätter hon orden på pränt, och bokdebuterar med Den osynliga muren: Rapport från mitt misslyckade försök att bli kines. För det var det som var ambitionen, redan när hon för första gången åkte till Kina som 20-åring: att bli kines.

– Jag var full av beundran för personer som invandrat till Sverige och lyckats skapa ett liv på en helt annan plats. Det gjorde väldigt djupt intryck på mig, jag tänkte att jag inte skulle vara sämre än dem. Om de kan bli svenskar kan väl jag bli kines?

Hur mycket misslyckades du och hur mycket lyckades du?

– Det känns som en typiskt kinesisk fråga, som när kommunistpartiet säger att Mao Zedong var 70 procent bra och hade 30 procent fel. En god vän sa en gång att jag kanske hade blivit 25 procent kines, ändå.

Det Kina som Hanna Sahlberg kom till i början av 00-talet var inte redo för en utlänning med kinesiska ambitioner, men det hoppades hon skulle ändras. Landet hade nyss gått med i Världshandelsorganisationen, vilket hon såg som ett tecken på ett öppnande mot omvärlden. Förändringens vindar verkade blåsa, och Hanna Sahlberg blev del av en grupp unga journalister som hoppades på, och jobbade för, förändring.

– Vi hade en gemensam vision om att Kina skulle bli friare, öppnare och bättre av att bli genomlyst av journalistik. Men det där fick ju ett ganska abrupt slut i och med Xi Jinpings tillträde.

Hanna Sahlberg fick idén till Den osynliga muren när den sista av hennes kvarvarande kinesiska kollegor gav upp sin journalistkarriär. Som ”den sista journalisten” kände Hanna Sahlberg ett ansvar att berätta om den ”mikroepok” som nu nått sitt slut – en epok i början av 2000-talet när censurens tunga täcke lättats en smula.

Helt lättade censuren dock aldrig, och exakt var den röda linjen gick var alltid något av ett mysterium för Hanna Sahlberg. En ledtråd fick hon från konstnären Tang Zhigang, som ingick i ett konstnärskollektiv vars medlemmar hon umgicks med under sina första år i Kina. Han tjänade stora pengar på tavlor av bebisar som bar militäruniformer eller höll politiska tal. Till varje utställning kom en representant från kulturmyndigheten, och de verkade inte se den förtäckta kritiken.

– Censuren visste kanske inte vad de skulle göra av de där bebisarna, det var nog mindre pinsamt att inte låtsas om dem. Men det fanns en tavla som han inte kunde ställa ut, och det var den med Mao Zedong på. Den som på riktigt visar maktens ansikte.

I konstnärskollektivet fanns även ”Saxmannen”, Mao Xuhui, som bara målade saxar. Han blev den första personen som Hanna Sahlberg intervjuade helt på kinesiska. Under intervjun berättade han att han varit med på demonstrationerna på Himmelska fridens torg 1989, fram till att protesterna slogs ner.

Precis som Hanna Sahlberg gör med sin bok såg han tillbaka på en tid av hopp om ett öppnare samhälle – ett hopp som våldsamt klipptes av. Saxtavlorna blev ett sätt att berätta en annan historia än den officiella.

– Saxmannen och jag gör samma sak. Han skildrade sin epok, och jag skildrar min tid med de unga kinesiska journalisterna.

Ur Vi Läser #3 2023.