Han fick Abba att öppna sig

De är kända för att sällan ställa upp på intervjuer. Men för musikjournalisten Jan Gradvall har Abba öppnat sig. Nu ger han ut Vemod undercover, en bok om den svenska musikhistoriens största popband.

Varför en bok om Abba?

– Jag kände att det behövdes en bok som berättar om var Abbas låtar kommer ifrån och att den boken ska skrivas av någon som också är från Sverige. Av någon som har gått i samma skogar och hört samma fåglar som de. Jag har jobbat som musikjournalist här i decennier, så jag tänkte att den personen kanske kunde vara jag.

Vad är din personliga relation till bandet?

– Den första LP-skivan jag köpte för egna pengar var Waterloo. Då var jag tio år. Sedan fortsatte jag att följa dem under 1970-talet. Jag gillade Abba och disco parallellt med att jag lyssnade på punk och postpunk. Ett frö till boken såddes 2013, när jag skrev ett reportage om dem i DI Weekend. Den publiceringen var första gången som alla fyra medlemmar gick med på att prata i samma sammanhang sedan 1982.

Vart vände du dig för inspiration till hur boken skulle vara?

– Jag tycker att artistbiografier ofta kan vara ganska tråkiga. Men så visade min förläggare mig Craig Browns bok om The Beatles, One, two, three, four. Den berättar inte historien om bandet i kronologisk ordning, utan istället tecknar Brown en mosaik av massor med berättelser, som alla på något sätt har med The Beatles att göra. Formmässigt blev den boken väldigt viktig för mig. Jag ville ju inte skriva en musikforskningsbok, utan behålla mitt sätt att berätta om popmusik. Det skulle bli min bok om Abba, där jag med något slags helikopterperspektiv försöker skildra den tid och den plats som har format dem.

Ja, vad är det som har format dem, enligt dig?

– Jag tänker att Abba i mångt och mycket speglar utvecklingen i Sverige. De är alla födda runt krigsslutet, kommer från enkla förhållanden i mindre städer, har ingen utbildning, spelade med dansband och turnerade väldigt hårt i folkparkerna på 1960-talet. Att just de fyra tillsammans skulle skriva fantastiska låtar är förstås ett resultat av en mängd tillfälligheter. Men rötterna till soundet finns där, i den svenska folkmusiken som är sprungen ur våra mörka, kalla vintrar och i att Benny lärde sig att skriva låtar på dragspel. Där skapas det där som utländska lyssnare talar om som ”happy sad”, det jag kallar vemod.

Abba är kända för att inte ställa upp i media. Ändå har du intervjuat alla fyra flera gånger de senaste tio åren. Hur kommer det sig att de pratar med just dig?

– Jag tror att det handlar om vad jag frågar om. Jag frågar inte om privatliv, pengar eller skvaller. Det är musiken jag är intresserad av. När man väl sitter med dem och pratar så är de väldigt öppna. Agnetha Fältskog till exempel har ju en Garbo-myt kring sig. Men frågar man henne om låtar och låtskrivande så vill hon jättegärna prata. Hon kan också hur mycket som helst om både ny och gammal musik.

Vad skulle du säga är den största missuppfattningen om Abba?

– Det finns många. Men en sak som jag har försökt lyfta fram är att det aldrig har varit så enkelt som att de är ett band med två låtskrivare och två sångerskor. Agnetha och Frida är tvärtom minst lika involverade i inspelningarna som Björn och Benny. Låtarna skrivs också specifikt för deras röster. Om du lyssnar på Dancing queen till exempel, så ligger den i en tonart som är naturlig för Agnetha. Men Frida måste kämpa för att nå upp dit. På så vis kommer musklerna, soulen, fram i hennes röst. Där, i kombinationen mellan Agnethas nästan laserliknande sopran och Frida som kämpar finns det som vi tycker ”låter Abba”.

Varifrån kommer titeln: Vemod undercover?

– Det var Benny som sa att även de gladaste låtarna har ett vemod i grunden. ”Vi gjorde vemod undercover”, sa han. Jag vet inte om han själv förstod hur bra det var, hur träffsäkert han ringade in Abbas musik. De gör verkligen vemod undercover.