Hallelujah – så skapades en osannolik klassiker

Hallelujah har blivit en av de flitigast tolkade låtarna av etablerade artister och i talangprogram. Med anledning av en ny dokumentär berättar Johan Norberg den osannolika historien om låten som skivbolaget inte ville ge ut.

Det finns två absoluta sanningar i rockbranschen: Det är omöjligt att slå igenom efter 30, och: Ingen får sin största hit efter 50. Ingen, utom Leonard Cohen. Han lyckades med båda sakerna. I en nysläppt dokumentär – Hallelujah, a journey, a song berättas historien om hans långa karriär med fokus på det som skulle bli hans största framgång som låtskrivare, Hallelujah.

Leonard Cohen började skriva låtar sent, i 30-årsåldern, och även det gör honom till ett unikum i musikvärlden. Han hade gett ut några diktsamlingar, men efter ett första framträdande med en av sina sånger förstod han att en artistkarriär var möjlig. Cohen lämnade Montreal för New York där talangjägarna tog emot med ett misstänksamt: ”Är inte du lite gammal för det här?” Han var då 32 år.

Senare samma år, 1966, spelade Judy Collins in hans låt Suzanne och året efter kom debutalbumet Songs of Leonard Cohen. Livet som poet var definitivt över och han kunde plötsligt försörja sig gott på skivförsäljning och turnéer. I dokumentären berättar producenten John Lissauer om ett samarbete som inleddes 1976:

– Vi sågs och skrev låtar på ett hotellrum i Los Angeles. Sista dagen sa Leonard, ”Jag åker till Hydra (i Grekland) några veckor, jag ringer dig när jag kommer tillbaks”. Sedan hörde jag inte av honom på åtta år. 1984 ringde han: ”Kom till mitt hotellrum så spelar jag upp några låtar”. Han hade en liten synth med inbyggd trummaskin, och först trodde jag han drev med mig, men på den hade han skrivit Dance Me to the End of Love. Sedan spelade han upp Hallelujah, och jag insåg direkt hur bra den var.

När skivan var färdiginspelad hände det oväntade. I ett möte med vd:n för Columbia records, får Leonard Cohen höra: ”Vi vet att du är toppen, men vi vet inte om du är bra.” En kommentar som skulle ge Walter Yetnikoff en särskild plats i musikhistorien, men albumet Various positions (med Hallelujah och Dance Me to the End of Love) släpptes inte i USA. Cohen var förkrossad och i en tv-intervju några år senare, konstaterade han:

– Jobbet är gjort, det är jättebra, oklanderligt, det finns svart på vitt, vare sig det kommer ut eller inte.

Till slut kom skivan ut på ett mindre bolag, Passport records, och gjorde inget större väsen av sig i media. Men efter en tid började Bob Dylan sjunga Hallelujah på sina konserter. Deras ömsesidiga beundran var stor. Ett ofta publicerat citat av Cohen är om ett av deras möten:

– Dylan sa till mig: ”Vad mig anbelangar Leonard, du är nummer ett. Jag är nummer noll”, i betydelsen, som jag uppfattade det då – och jag var inte benägen att argumentera emot – att hans verk var bortom bedömning och mitt verk var rätt bra.

Vid ett annat möte som ska ha ägt rum på ett kafé i Paris uttryckte Dylan hur mycket han gillade Hallelujah. Cohen berättade att det tagit sju år att skriva den och så frågade han hur lång tid det tagit Dylan att skriva sin låt I and I. ”15 minuter” ska Dylan ha svarat.

I dokumentären försöker Cohen besvara den svåra frågan hur låtarna kommer till:

– Det finns folk som skriver låtar i baksätet på en taxi, men mina sånger tar lång tid att fullborda. Jag vet inte hur det går till men jag vet att uthållighet är det viktigaste … den riktiga sången, var den kommer ifrån, det vet ingen, det är en gåva. Den äger man inte. Om jag visste var låtarna kommer ifrån skulle jag åka dit oftare.

På turnéerna i slutet av 1980-talet började Cohen sjunga Hallelujah på sina konserter, och till mångas förvåning, med ny text utan bibliska referenser. ”Det var lätt att använda den bibliska metaforen, tills jag kvävdes av orden, för att de inte var tydliga nog”, menade Cohen när folk undrade vad som hänt med originalet.

Upprinnelsen för det som skulle bli låtens enorma framgång runt om i världen inleddes 1991 när John Cale på ett hyllningsalbum till Cohen sjöng Hallelujah. Cale strök de lite mer privata verserna om Cohen själv, och tog med raderna med sexuella anspelningar blandat med de nyskrivna mer ”sekulära”. Men, de flesta nämner Jeff Buckleys version som den första de hörde. Buckleys debutalbum släpptes i augusti 1994, och hans tolkning av låten skulle komma att anses som oöverträffad. Hans känsliga röst och eleganta gitarrspel lyfte den till höjder där både religion och sexualitet uttrycktes helt öppet. Jeff själv var tveksam: ”Jag hoppas han (Cohen) aldrig hör min version, det låter som en pojke som sjunger.” Att Jeff Buckley dog i en drunkningsolycka i maj 1997, 30 år gammal, gjorde inte låten mindre mytisk.

Den ansågs inte bra nog för den amerikanska marknaden.

Första gången Hallelujah användes i film, var i den dataanimerade berättelsen om träsktrollet Shrek. Man använde John Cales version men klippte bort de ”fräcka” textraderna, och låten spreds på ett sätt som bara en stor Hollywoodproduktion kan. Nu var den helt rumsren i sin nedkortade form, vilket blev det riktigt stora genombrottet för Hallelujah. Låten började då framföras i ett oändligt antal varianter i tv-sända talangjakter av typen Idol runt om i världen. Ibland som en tung powerrock-ballad eller i soul- eller discoversion.

Cohen kommenterade senare den enorma framgången med ett lakoniskt:

– Det är lite ironiskt eftersom den inte ansågs bra nog för den amerikanska marknaden, så en mild känsla av hämndlystnad dök upp i mitt hjärta. Jag var glad att låten användes men folk borde sluta sjunga den ett tag.

Så hur är det då med de olika versionerna av Hallelujah? Den första som Cohen själv spelade in (som skivbolaget inte ville ge ut) innehåller starka religiösa och sexuella referenser, som inte riktigt passar i alla rum, och för alla sångare. Han började efter en tid sjunga en mer sekulär text, och verser fanns det ju gott om att välja bland. Uppgifterna går isär, men någonstans mellan 80 och 150 olika varianter ska han ha skrivit under de sju år han filade på låten.

När sången kom till Sverige älskades den av alla artister, från Ulf Lundell till Christer Sjögren, och även då gled tolkningarna åt olika håll. Några begränsningar från Cohens svenska förlag verkar inte ha funnits. Halvslarviga översättningar och ofta helt egna texter har godkänts. Låtskrivaren Ulf Schagerström var tidigt ute med en text som i huvudsak kretsar kring snö, stjärnor och änglaspel. Jag tror inte att han ägnade sju år åt att skriva raderna: ”Nu sover stad, nu sover land, och överallt står snön i brand, i natt kan inget kväva eller kuva. Och stjärnorna de blänker matt på himlen som en hemlig skatt i det tysta hörs ett dämpat hallelujah.”

Hallelujah döptes om till Decembernatt och sjöngs in av Peter Jöback och Christer Sjögren. I Py Bäckmans version är det inte heller en översättning, snarare en ny text, som passade fint i inspelningar av Molly Sandén och pojkbandstrion E.M.D. Här finns inte ett spår av religion eller erotik och sången inleds med det trivsamma: ”Det finns en sång som säger allt. Som värmer när det blåser kallt.” Ulf Lundell har också skrivit helt egna verser, som känns personligt hållna med Lundellsk smärta: ”Vi satte våra liv i pant, och en dans på passionens svindelbrant.” Han lyckas dessutom rimma ”min lilla duva” med ”hallelujah” utan att det känns fel. Mikael Wiehe är faktiskt den ende som i sin översättning följt Cohens berättelse. Han har med såväl gud som David och meningen ”Hon band dig vid din egen stol”, som definitivt inte var med i Shreks eller Christer Sjögrens version.

Leonard Cohen hade länge dragits med depressioner och ett alltför vidlyftigt alkoholintag och flyttade 1993 till ett zenkloster i södra Kalifornien. Efter sex år åkte han tillbaks till Los Angeles bara för att upptäcka att hans manager stulit alla besparingar.

– Man är ingen ungdom när man är 70. Jag står inför ålderns brant, och en brådskande inbjudan att slutföra mitt arbete finns i mitt liv, och är viktigare än den ekonomiska nödvändigheten. Att de sammanfaller är bara en slump, sammanfattade Cohen sin situation.

Han var tvungen att börja jobba igen. Det var första turnén på 14 år, och vid 74 års ålder var han osäker på hur det skulle tas emot, så han började i en liten konsertlokal, men succén var omedelbar, och stor. Efter en fem år lång världsturné och 379 shower, återvände Leonard till Los Angeles. Hans sista album You want it darker släpptes 21 oktober 2016. Leonard Cohen dog i sitt hem den 7 november 2016.