Göran Tunström flydde ut genom ett fönster

Har Karl-Bertil Jonssons pappa verkligen närt en kommunist vid sin barm? Vad hände med Kalle Ankas maskingevär? Och varför flydde Göran Tunström ut genom ett fönster när han skulle skriva manus till julkalendern? Anna Charlotta Gunnarson ger oss sanningen om tre julklassiker. Första delen: Julkalendrarna och Granskningsnämnden.

Julkalendern (i radio sedan 1957, i tv sedan 1960)

I december varje år rustar Granskningsnämnden för den stora ruschen. Enligt gammal god sed rasar vi över att julkalendern är alltför religiös eller icke-religiös, obegriplig, ockult, politisk, tramsig, vulgär och så vidare. Saknas det dessutom snö börjar många vuxna gråta. Lugnare var det under premiäråren, då fanns det inte mycket till klagomål att hänga i julgranen. Tvärtom. När radiokalendern startade 1957 fick barn i korta avsnitt berätta om vardagsbestyr, med ett tilltal så tillrättalagt att dagens ungar skulle ta sovmorgon. Småttingarna fick dessutom själva klistra på utklippta bilder på varje tom lucka. Men ändå! Fenomenet var nytt och spännande och med tiden skulle följetongen utvecklas till en del av vårt moderna kulturarv. Endast den med stenhjärta önskar sig en jul utan kalender i radio och tv.

Inspirationen kom från den populära adventskalender som började säljas 1934 till förmån för flickscouterna och beskrevs som ”en stadig pappskiva med illustrationer i fyrfärgstryck”. Konstnären Aina Stenberg Masolle satte standarden med målade tomtenissar, i färd med att baka, frakta paket och bygga snölykta. När idén i slutet av 50-talet överfördes till ljudligt format startade Sveriges Radio sändningarna den första advent, men eftersom denna söndag ibland råkade infalla i november kunde den tidigaste luckan ha nummer 0. Då tv hakade på 1960 användes länge samma grundberättelse som i radion, detta år var Titteliture huvudperson, en gullig filur i tomtekostym. Nuförtiden må reaktionära individer chockeras av bibliotekens sagostunder med dragqueens, dock infiltrerades folket redan då med queera ideal; Titteliture uppfattades av många som en pojke, men spelades av en flicka.

Under 1960-talet blev svensk barnkultur världsledande. Astrid Lindgren, Gullan Bornemark, Maria Gripe och Lennart Hellsing hade banat väg för frihetliga tankar, nu fick vi också skivklassiker som Blommig falukorv och Goda’ Goda’, där lek och allvar rymdes i en modern musikalisk kontext, medan tv-thrillern Kullamannen skrämde slag på tittarna. Även kalendern gick från att vara äppelkäck till äventyrlig. Den uppfostrande tonen blåste bort 1967, i samma stund som en fejande fru med förkläde skapade magi i rutan. Hon blev liten som en tesked! I radiovarianten hördes författaren Alf Prøysen själv läsa med norsksvensk klang, men det var specialeffekterna i tv som tog kalenderberättandet till en ny nivå, ackompanjerade av Birgitta Anderssons västgötahumor. 2,5 miljoner tittare såg Teskedsgumman när det begav sig, med åren har långt fler nåtts då den har repriserats ett antal gånger, precis som den besläktade klassikern Herkules Jonssons storverk från 1969. Tio år senare virvlade sagan Trolltider in i vardagsrummen och älskades av den yngre delen av publiken. De övernaturliga inslagen upprörde emellertid känsliga själar. Fantasy hörde inte hemma i tider av frid och barnatro, menade de, utan att ifrågasätta hur någon som genom ett trollslag kan dela ett hav i två eller utfordra femtusen personer med en handfull bröd och fiskar.

Det kyrkliga anslaget började tonas ner redan 1971, när Adventskalendern ändrade namn till det mer profana Julkalendern. Att författaren Göran Tunström detta år låg bakom den enormt kritiserade kalendern är emellertid relativt gömt i snö. Historien Broster, broster utformades som ett flummigt julevangelium, men innehöll så många pekpinnar om miljöförstöring, konsumtion, sex och familjepolitik och så lite vinterkänsla att tittarstormen var oundviklig. Vid det laget var Tunström sedan länge bortkopplad från projektet. Han hade visserligen med glädje åtagit sig att skapa de 24 avsnitten, men när han insåg vilket mastodontarbete som väntade bestämde han sig för att hoppa av. Då låste regissören Lars Lennart Forsberg in Tunström i sin villa, med uppmaningen att skriva klart, varpå författaren rymde genom ett fönster och Forsberg på egen hand fick avsluta det hela. Tilltaget resulterade i en mischmaschkalender som få barn begrep och desto fler vuxna avskydde.

Personligen blir jag sällan så upprörd som när fel bild dyker upp bakom luckan i papperskalendern. Om avsnittet har skildrat en vindlande skridskofärd i polarväder och teckningen föreställer en noppig mössa utan koppling till handlingen, ja då är det jag som hör av mig till Granskningsnämnden. Och kom för fan ihåg snön nästa gång!