Glassbilen – framgångsmelodi och hatattacker

Alla har sett den. Alla har hört den, kanske lite för många gånger. Nu firar Hemglassbilen 55 år på vägarna.

Varannan måndag kör Emma Carlsson ut ur Göteborg med sin ljusblå Hemglassbil och följer riksväg 40 till Mölnlycke. Här tillbringar hon sedan ungefär sex timmar, och stannar på drygt 70 platser. Tumregeln är en minut körning och tre minuter på varje plats. Men ibland är stoppen betydligt kortare. Som nu, utanför en villa i en återvändsgränd.

– De som bor här är nog inte hemma i dag. Och de handlade flera paket för några veckor sedan. Vi kan hoppa in i bilen igen.

Emma har kört rutten i tre och ett halvt år och kan den som sin egen bakficka.

– Han där kommer köpa ett paket sockerfri glass, kan hon säga inför ett stopp.

Eller:

– Där har föräldrarna redan gett barnen varsin glass så att de inte ska tjata om glassbilen.

Lite känslosamt blir det vid ett flerfamiljshus i Mölnlycke centrum, där en man som kallar sig Andersson handlar ett paket Megahit Mandel och ett paket High Five.

– Det var fint att se honom igen, han har varit sjuk, säger hon och svänger ut på vägen igen.

För 55 år sedan rullade den första Hemglassbilen ut på Sveriges gator. Allt hade börjat med ett lunchmöte mellan Eric Ericsson, som ägde det lilla företaget Kalmar Glassfabrik, och studenten Anders Gavlevik som hade sålt granar och tulpaner direkt vid människors dörrar i flera år. Sommaren 1968 provade de att sälja glass på stranden i Tylösand, och den 23 september samma år åkte Sveriges första glassbil på sin riktiga tur. Affärsidén låg helt i tiden: för första gången i historien hade många nu tillgång till frys hemma.

– Innan dess kunde man hyra frysfack i en lokal, berättar Anders Granath som har arbetat på företaget i 30 år.

– Glass är så temperaturkänsligt, fortsätter han. Redan när temperaturen stiger från 18 till 16 minusgrader börjar de första iskristallerna att smälta. Godast glass får man helt enkelt om den levereras ända hem till dörren och hamnar i frysen med en gång.

Första stoppet blev korsningen Lärkgatan–Koltrastvägen, mitt i ett radhusområde i Täby. I bilen fanns fem unga killar som ringde på radhusens dörrar, tog upp beställningar och hämtade glass ur frysbilen.

– Tidigare var glass något lyxigt som man mest åt på sommaren, och köpte i kiosker. Glassbilen gjorde glass tillgängligt för hushållen på ett nytt sätt, året om. Mellan 1970 och 1980 ökade omsättningen från 2 till 200 miljoner kronor, berättar Anders Granath.

Kalmarglass blev Riksglass, som blev Hemglass. Företaget expanderade till Danmark, Norge och Finland och köptes efter några år av företaget Industrikapital. Sedan 2014 heter ägaren Varsego Sverige AB, och i dag rullar runt 300 Hemglassbilar på Sveriges gator, fördelade på 28 depåer som drivs av olika franchisetagare. Anders Granath skulle egentligen bli franchisetagare på 1990-talet, men hamnade i stället i skottgluggen under det som han refererar till som ”Glasskriget”.

– 80 procent av Hemglass franchisetagare sa upp sina kontrakt och startade ett företag som hette Glassbilen Sverige. De hade likadana blå bilar och samma turlistor som vi, men en annan ljudsignal. Det här pågick i ett och ett halvt år, tills båda företagen insåg att det inte gick bra för någon. Det fanns inte plats för två glassbilsföretag i Sverige, säger Anders Granath.

Glassbilen Sverige och Hemglass fusionerades och Anders Granath uppskattar att 65–70 procent av avhopparna kom tillbaka. Själv blev han försäljningschef på företaget och fick bland annat ansvar för press- och mediefrågor. Han har kommenterat allt från glassnyheter till varför det inte finns någon Hemglassbil i Pajala. Och så, förstås, de återkommande diskussionerna om signaturmelodin.

I Emma Carlssons bil sitter en liten dosa som hon trycker på för att spela den välkända Hemglassmelodin. Inför varje försäljningsstopp spelas melodin minst två-tre gånger. Ingen ska kunna missa att glassbilen är på väg.

– Jag hör den inte längre, även om jag spelar den mer än hundra gånger om dagen. Däremot gillar andra att sjunga den för mig. Ett tag var jag stammis på en krog där bartendern sjöng Hemglassmelodin så fort jag kom in genom dörren, det tyckte han var roligt, säger Emma.

I början hade Hemglassbilarna en enkel vällingklocka som föraren pinglade i när de kom åkande. Den byttes så småningom ut mot en mekanisk signal som påminde om det pipande ljudet från backande lastbilar. 1975 komponerades slutligen den jingel som bilarna spelar än i dag, och som är misstänkt lik det gamla komikerparet Helan och Halvans signaturmelodi, men Anders Granath menar att det inte finns något som helst samband.

– I 47 år har vi spelat melodin för att glädja människor, säger han.

Trudelutten är unik. Den var det första svenska ljudet som blev varumärkesskyddat hos Patent- och registreringsverket, och i dag finns bara fem andra ljud som fått samma status. Ett av dem ägs av Svensk Filmindustri, ett annat av Polarbröd. Men den är också unik eftersom det inte är några andra bilar, förutom utryckningsfordon, som spelar melodier. Den är dessutom en riktig vattendelare: är den ett glatt inslag i vardagen, eller störande oljud? 2008 landade ett brev hos dåvarande hälsoministern och konsumentministern. Det kom från professor Bo Sjöberg på Sahlgrenska akademin, som ville se ett förbud mot melodin: dels eftersom den kunde bidra till barnfetma, dels för att ”skräpmelodin” i sig kunde bidra till ohälsa.

Frågan ställdes på sin spets 2014. Byggmästaren och ishockeyprofilen Percy Nilsson i skånska Höllviken hade under en längre tid klagat på ljudet, och fått Hemglass att sluta spela melodin på ”hans” gata. När det ändå hände vid ett tillfälle gick han ut och skar sönder bilens däck med en borrmaskin. Han dömdes till 100 dagsböter för skadegörelse och fick betala för glassen som inte blev såld den dagen. Året därpå tröttnade en man i Lund på ljudet och kastade ägg på glassbilen. ”Jag hörde ingenting av nyheterna när de satte i gång med sitt eviga plingande”, sa han till Expressen. Även han fick betala böter.

– Frågan om vår melodi har varit uppe i flera olika instanser och det är helt lagligt att använda den. Det krävs inget särskilt tillstånd. Titta på studenterna som åker runt och tutar på sina studentflak, de behöver inte heller något särskilt tillstånd för ljudet. Däremot behövs det tillstånd om man ska sända ut ett reklambudskap med ord, till exempel ”Hemglass har den godaste glassen”, säger Anders Granath.

Exakt hur stor andel av befolkningen som stör sig på ljudet går inte att säga – men Facebookgruppen Hemglass sluta tuta har i skrivande stund 1 700 medlemmar.

– Vi får några samtal eller mejl ibland och då brukar vi vara tillmötesgående. Vi kan dra ner volymen till exempel. Men av tusen klagomål skulle jag säga att ett handlar om melodin – övriga 999 handlar om att bilen inte kom, eller att den inte lät tillräckligt mycket, säger Anders Granath.

Dels en fast lön, dels en provision på det hon säljer.

I Mölnlycke ligger Emma Carlsson lite efter i schemat. Det får hon minsann höra av en kund som handlar fyra stora paket glass för totalt nästan tusen kronor.

– Du är sen, fräser han. Jag har bråttom!

Emma tar det med ro.

– Han är jättesnäll, han har bara den jargongen, säger hon efteråt. Ibland blir man lite sen men de flesta tar inte illa upp. Numera kan man följa glassbilen i appen så man inte behöver stå ute och vänta.

Som försäljare på Hemglass har Emma dels en fast lön, dels en provision på det hon säljer. Hon är en erkänt skicklig säljare och ansvarar för säljutbildningen som alla nyanställda i Göteborg får. Hon visar kunderna säsongens nyheter, ger frysväskor till alla som handlar för mer än 400 kronor och delar ut paket med Hemglassplåster till barnfamiljerna. Hon är också noga med att lära sig stammisarnas namn, inte minst barnens.

– Jag älskar verkligen mitt jobb, särskilt att träffa alla barnen, säger hon. Jag har alltid velat jobba med barn, men inte som förskollärare eller så. Sedan jobbar man kanske inte med detta för alltid. Det är svårt att kombinera med att ha en egen familj eftersom man jobbar varenda kväll.

Under de 55 år som har gått sedan Hemglass startade sin verksamhet har svenskarnas sätt att handla förändrats i grunden. Vanliga mataffärer har flera meter långa glassdiskar. Matvaror går att beställa hem till dörren – om man bor i de större städerna, åtminstone. Det är också ett faktum att vi blir allt mer rastlösa – den som är sugen på glass vill ha det nu, och inte om tolv dagar när glassbilen kommer. Men varken Emma Carlsson eller Anders Granath ser att dessa tendenser påverkar försäljningen negativt. Förra året landade försäljningen på 450 miljoner kronor.

– Visst, vi är vana vid att få det vi vill med en gång, säger Anders Granath. Och den som är sugen på glass i dag går förstås till mataffären och handlar. Men hur kul är den där frysdisken?

Emma är inne på samma spår.

– Det ska alltid vara kul att handla i glassbilen. Man ska få en liten gåva, barnen får en guldpeng att byta in mot en isglass nästa gång bilen kommer. Visst, jag säljer glass, men det jag framför allt säljer är en upplevelse.

Eftermiddagen börjar övergå i kväll. Emma Carlsson är hyfsat nöjd med dagen så här långt: på 30 stopp har hon haft 20 kunder och sålt drygt 40 paket glass. Hon kan följa sin försäljningsstatistik på en ipad i bilen, och just nu ligger hon tvåa i sitt distrikt. Hon stannar i en korsning där två mammor och deras barn står och väntar.

– Vi har ett nytt kök, ropar sjuårige Leon när Emma stigit ut ur bilen.

– Vad spännande, svarar Emma.

Medan mammorna betalar berättar Leon att hans favorit är melonglass. Lukas, å sin sida, föredrar ”båtglass”.

Handlar ni här varje gång glassbilen kommer?

– Nej, svarar Leon lite tvekande. Inte varje gång. Vi handlade inte någon glass igår!