Ett nystan kan verka försynt, men innehåller politiskt sprängstoff. Tråden lade grunden för den industriella revolutionen och knyter samman den feministiska kampen.

Sömmersketips brukar det kallas. Termen för när någon förutser ett resultat utan att ha kunskaper i ämnet. Och det fattar man ju, vad kan en sömmerska om fotboll? Ja, vad kan en sömmerska över huvud taget om världen?

Nålen och tråden. Den harmlöses redskap och efterlämningar. En bunt lakan med virkad spets för en tjuga på loppisen. En korsstygnsbonad om att man bör bli vid sin läst eller att det är bättre med ett fat kål med kärlek än en gödd oxe med hat. Gamla tiders moral med gamla tiders metod. Om man inte synar historien, vill säga.

För lika vass som nålen är och lika stark som tråden kan vara – lika tydlig är deras roll som verktyg för protest och förändringsvilja.

– Tråden har förändrat världen. Det säger Anneli Palmsköld, professor i kulturvård vid Göteborgs universitet. Hon forskar om textilier och handarbete då och nu.

På ett övergripande plan har tråden, i bemärkelsen textilproduktionen, varit motor i teknikuppfinning, världshandel och samhällsutveckling. Det var väverierna som lade grunden till den industriella revolutionen och genom tråden har människor fått sin utkomst, allt från renässansens respekterade gobelängbrodörer till de underbetalda sömmerskorna i dagens globala textilproduktion.

På ett annat plan har den varit motkraft, för den enskilda individen och i gemensam kamp för en alternativ ordning.
En tröja som växer fram maska för maska i fotogenlampans ensamma sken där tanken äntligen får vandra fritt. Ett broderimönster, nedärvt sedan generationer, som får en nytolkning med udden riktad mot hushållets översittare. Stjälkstygnen som löper över det blanka röda tyget, det som snart ska bli standar i något av den framväxande arbetarrörelsens många demonstrationståg.

Eller sys det kanske med gul tråd på vit botten? De vita standaren var vanliga i rösträttsrörelsens barndom. Överst på tyget syddes ortsnamnet. Mitt på fanns det stora motivet med Justitia, en uppåtgående sol samt orden ”Jus Suffragii”. Det betyder ”Rätt att rösta”. Längst ner utropet på svenska: ”Rösträtt för kvinnor!”.

Från 1921, det första val där kvinnor fick rösta, finns en bild där de vita standaren tronar på ett podium, broderade budskap från kvinnoföreningar i Karlstad, Kristianstad, Eskilstuna, Stockholm, Ronneby, Luleå och Gävle. Framför alla kvinnor från hela Sverige, längst fram i talarstolen, står Ellen Key. Hantverket har alltid burit på en potentiell laddning, säger Anneli Palmsköld.

– Att hantverka är ingen neutral aktivitet. Det är inbäddat i en massa hierarkier, mellan människor, mellan vem som gör vad och mellan olika tekniker.

Som när det gäller duodji, namnet på samernas slöjd, där det finns ett antal utövare som säljer på marknaderna i Jokkmokk och Røros och där det är avgörande att just samer tillverkar det som finns att köpa.

Eller som när hemslöjdsrörelsen började skriva den svenska slöjdens historia i slutet på 1800-talet. I fokus stod bondekulturen. En handarbetsform som virkning ansågs inte ha tillräckligt stark historia. Man tyckte också att det var fel människor som utövade den.

– Det var inte folket som virkade, tekniken associerades med samtiden och industrialismen och det var fel i sammanhanget.

Trådens protesthistoria har många hållplatser. Genom historien har det varit kvinnors ansvar att förse hushållet med textilier. Under 1800-talet utvecklades idén om könen som varandras motsatser. Samtidigt växte det fram en syn på handarbete som något feminint och därför handarbetade kvinnor men inte män.

Den feministiska rörelsen har lyft fram det textila hantverket som ett sätt att markera kvinnors historia. I dag är maktfrågan självklar för den kulturhistoriskt inriktade forskningen. Stickning, virkning och broderi – alla är de tysta kommunikationsformer som rymmer ett budskap.

– Att man motvilligt tvingats brodera en märktavla fast man varit frustrerad kanske uttrycks i stygnen även om vi inte kan tolka det. Men det var tydligt för de som då var en del av situationen.

Selma Lagerlöf valde pennan framför nålen.

Från rösträttsrörelsens uppvärdering av stickor och garn går en röd tråd via 1970- och 1980-talets våg av feministisk textil revolt – där kvinnliga riksdagsledamöter gjorde ett statement av att sitta och sticka under debatterna i plenum – till 2000-talets craftivism där lyktstolpar förses med virkade politiska budskap och där kvinnor tillverkar rosa pussyhats i protest mot Donald Trumps sexism.

Genom alla år finns också en återkommande spänning i synen på handarbete – den mellan å ena sidan handarbete som något radikalt och å andra sidan något bevarande. Ellen Keys ofta citerade dom är exempel på det sistnämna: ”Förspilld kvinnokraft”.

– I stället för att engagera sig i samhället ägnade man tid åt att sitta för sig själv och sy. Det rimmade illa med ett progressivt ideal. Selma Lagerlöf valde pennan framför nålen. Kravet på kvinnan att ansvara för hushållets textila bestånd gjorde att nålen blev laddad och kunde ses som ett tvång, säger Anneli Palmsköld.

Samtidigt återkommer tanken på handarbete som ett frigörelseprojekt: ”Jag bestämmer själv vad jag vill göra”.

– Handarbetet har använts som ett rum, men inte nödvändigtvis som ett individuellt rum. Det är också en social aktivitet att handarbeta.

Och den kan vara nog så subversiv. När de första folkhögskolorna etablerades riktade de sig enbart till män. På 1870-talet började man ge kurser även till kvinnor. Det var dock inte accepterat att kvinnor deltog i teoretiska studier. För att runda konvenansen hölls föreläsningar medan man handarbetade. Handarbetet har också rymt en protest mot det
moderna samhället. Och det ner på fibernivå.

– Genom att välja eller välja bort vissa material har man visat var man står. Under lång tid var det viktigt att använda ullgarn i stället för syntetgarn som en protest mot det artificiella. I dag skulle många veganer säga att de föredrar polyester.

I vår tid är det lätt att romantisera handarbete, både ur estetiskt, politiskt och psykologiskt perspektiv. Men långt in på 1900-talet fanns en moralisk syn på att man var tvungen att ha händerna i rörelse. I de flesta socialgrupper var det otänkbart att bara sitta stilla utan att göra något.

– I en diskussion om handarbetets kritiska potential är det viktigt att komma ihåg att det historiskt varit i stort sett omöjligt att inte handarbeta alls, säger Anneli Palmsköld.

”Pusshållplats” står det på en virkad fyrkant som plötsligt hänger på Västerbron en solig försommardag i maj. Fyrkanten lånar färg och form från Stockholms lokaltrafik. Längs den framrusande storstadsbilismen har någon velat skapa en kärleksfull frizon.

Några månader senare, i september, kommer en mjuk och ovanlig matta att lämnas över till riksdagen. Den är tillverkad av människor runt om i Sverige, som alla gjort varsin garnboll till vilken man fäst en etikett med en önskan eller uppmaning till politikerna. ”Fantasin till makten” heter projektet.

Ömsint tecken från hemlig avsändare. Ideologisk manifestation med artikulerade krav. Projekten ovan ringar in de ingredienser som utmärker en visserligen bred men ändå specifik kategori inom dagens handarbete. Paraplybeteckningen är ”gerillaslöjd”. Ordet uppfanns av Frida Arnqvist Engström, konstvetare, journalist och workshopledare inom just gerillaslöjd. 2008 startade hon bloggen Kurbits.

– Bloggen var en reaktion. Internet kändes nytt och jag ville göra slöjd googlebart. I dag låter det befängt, men det fanns nästan inget om slöjd på nätet. Därför ville jag berätta om det.

Berättelsen nådde ut, kan man säga. I dag finns ordet gerillaslöjd i Nationalencyklopedin och på HDK, Högskolan för design och konsthantverk i Göteborg, har man en kurs i ämnet för blivande slöjdlärare.

Det som Frida Arnqvist Engström startade blev snart ett nav för framväxten av en svensk aktivistisk handarbetsscen med tentakler ut mot motsvarande rörelser i andra länder. 2003 hade begreppet craftivism myntats av författaren Betsy Greer. Några år senare startades gruppen Knitta Please, och rörelsen Stich ’n bitch grundades i samma veva.

Gemensamt för dem alla, liksom med all den gerillaslöjd som följt i dess spår, är att de tar handarbetet ut i det offentliga rummet.

– I början skedde det av en slump, för att man bodde trångt i New York. Folk började sticka på tunnelbanan och samlas på caféer med sina handarbeten, säger Frida Arnqvist Engström.

Då mötte det kraftigt motstånd.

– När stora mängder kvinnor samlas blir det obehagligt för många män. ”De ska inte sitta här och sticka”, liksom. Reaktionen användes som politiskt argument. Craftivism bygger på det, att man vill använda handarbetet till något och inte sitta tyst med en stickning i knät så som man kanske föreställer sig att tidigare generationers kvinnor gjort.

2006 kom de första garngraffitigrupperna till Sverige. Plötsligt kunde man se broderade budskap i stan, virkade taggar – en term lånad från graffitin – på räcken, lyktstolpar och staket.

– Gerillaslöjd är icke-förstörande. Det är något som plockas ner och försvinner. Det rymmer allt från en enkel garngraffiti-tag till den utagerande craftivismen med sitt starka budskap och sina kopplingar till miljörörelsen och politiskt artikulerade kretsar. I stället för att skriva på DN Debatt tar man till broderi eller stickning för att uttrycka sig.

Den hantverksmässiga kvaliteten skiftar. Gerillaslöjd tillverkas av både glada amatörer som just lärt sig räta och aviga maskor, och av drivna konstnärer och slöjdare med gediget yrkeskunnande. Givetvis är nätet en viktig arena. Dels som mötesplats, med mängder av forum. Dels som vittnesbörd. Ett virkat statement på stan sitter sällan uppe länge. För att dokumentera vad man har gjort och vad man har velat säga läggs bilder upp för följarna på Facebook och Instagram.

Vi hade alla en mamma som färgade garn
i skogen.

För tre år sedan startade Frida Arnqvist Engström och Maria Yvell – gerillaslöjdaren bakom virkadygnetrunt.se – Gerillaslöjdsfestivalen. I oktober 2016 kom över 700 personer från hela landet till Folkets hus i Bagarmossen utanför Stockholm.

Under en helg diskuterades praktik och ideologi. Var taggar man bäst? Hur ska man få modet att sätta upp det man brinner för? Vad säger man om folk kommenterar?

– Jag fick skriva intyg till slöjdlärare som var med. De kom för att de såg det som fortbildning, berättar Frida Arnqvist Engström.

Festivalen har blivit en plattform för nya aktioner. Förra året taggade man in en bro i Borås med hjälp av nätverket. 1 200 virkade, stickade, broderade och textiltryckta rutor skickades in av människor från hela Norden. Ihopsydda blev bidragen 48 meter.

Sedan de första craftivisterna väckte rubriker runt millennieskiftet har mycket hänt. Vissa uttryck har blivit mainstream och i var och varannan inredningsbutik kan man numera hitta korsstygnsbroderier som vill ge fingret åt världen genom att travestera äldre tiders deviser. Bonader med texten ”Thou shall not take shit” eller ”Har man slagit yxan i båten får man ro som fan”.

– Det finns ingen aktivism i att brodera ”Din mamma jobbar inte här”. Men man ska inte underskatta tilltalet och dess genomslagskraft. Bonaden är något väldigt svenskt, alla förstår sammanhanget och det var ett effektfullt uttryck att kapa.
Många av dem som är aktiva gerillaslöjdare i dag började med att brodera ”Helvetes jävla skit” på 1990-talet, säger Frida Arnqvist Engström.

– När man tittar på gerillaslöjden i dag rymmer den otroligt politiska budskap. Jag kan nästan bli förbannad på hur lite uppmärksammat det är, det är som att man inte ser bortom stygnen.

Allt som rör en samhällsmedborgare i dag angår hantverksaktivismen, menar hon. Metoo. Klimatet. Rasism. De stora politiska frågorna bearbetas inom gerillaslöjden.

Kan tråden förändra världen?
– Engagemang kan förändra världen. Och engagemang är vad gerillaslöjden bygger på. Att ha en övertygelse. Varje gång jag handarbetar förändrar jag någonting – mig själv, min kompis eller världen utifrån att jag fysiskt går ut och sätter upp det jag gjort.

Även synen på historien förändras. Genom garngraffitin vill man hedra sin mormor och tidigare generationers kvinnor och deras insatser. Kunskap som är både nedärvd och bortglömd. Det tar inte lång tid för den som för första gången sätter sig med nål och tråd att slås av all den kompetens och tid som finns nedlagd i ett gammalt broderi. Många av de aktiva är döttrar (och söner) till kvinnor ur 1970-talets feministrörelse. Andra starka inspirationskällor är Do it yourself-rörelsen, DIY, liksom punken.

– Vi hade alla en mamma som färgade garn i skogen. Man vill göra själv, det finns en sådan kraft i det!

Med tråd kan man visa empati.

Kvinnor har hävdat sig sedan urminnes tider och på alla platser. I skånska yllebroderier har egna tankar sytts in. I berättelserna om Shetlandsöarna återges hur varje fiskarfamilj hade sitt eget mönster för tröjorna som stickades, som besvärjelse mot havets krafter inför makens, pappans eller sonens förestående färd.

Under Pinochet-regimen i 1970-talets Chile skapade landets kvinnor en broderiform,arpilleras, där de berättar om grymheter de lidit under diktaturen. En teknik som i dag förs vidare av kvinnor i Brasilien, i protest mot könsförtryck och övergrepp som följer med storföretagens dammbyggen. Och för den som förstår bildspråket är var och varannan afghansk matta full av budskap om livets villkor.

En särskild uttrycksform är all den slöjd som tillverkats av de intagna på institutioner. Broderier från fängelser, sjukhem och mentalsjukhus, som visar hur handarbetet kan vara både protestmedel för den desperate och vila för den förtvivlade.

Anneli Palmsköld tycker att man ska vara försiktig med att uttala sig om den så kallade sjukhusslöjden. Det finns en etisk fråga i botten som handlar om att det rör patienter i den gamla, bitvis skoningslösa mentalsjukvården, och som uttryckte sig genom slöjd och hantverk.

– Vi kan inte veta vad som rörde sig inom dem och varför de uttryckte sig som de gjorde. Det vi med säkerhet vet är att de inte var friska och stabila människor. Samtidigt är det helt klart att det finns aspekter av sjukhusslöjden som knyter an till den diskussion vi har i dag när det gäller handarbetet som läkande. Jag har stött på många människor som handarbetar för att få ner stresshormonerna.

Lika viktig som tråden är i livet, lika viktig kan den vara vid dess slut. I ett projekt för några år sedan tillverkade textilkonstnären Birgitta Nordström svepfiltar för dödfödda barn. Hon upptäckte att det saknades ett värdigt sätt att svepa in de döda barnen. I samarbete med barnmorskor kom filtarna till.

– Detta kan ses som en lågmäld protest mot vår samtida oförmåga att hantera svåra livssituationer.

För några år sedan blev Frida Arnqvist Engström inbjuden att besöka ett skyddat boende för kvinnor som blivit utsatta för hedersrelaterat våld. Hon skulle berätta om gerillaslöjd. Inför mötet kände hon sig tveksam; inte kan man tala om politiska protester och om att rädda världen inför människor vars privata liv är i spillror.

Hon visade sina bilder och presenterade tankarna bakom att använda hantverket för att uttrycka sig. Stämningen blev laddad och berörande, berättar Frida Arnqvist Engström. Kvinnorna bestämde sig för att göra en egen gerillataggning.
Ett halvår senare fick Frida Arnqvist Engström ett mejl: ”På torsdag finns vi i Björns trädgård”.

– De hade stickat fåglar. Varje fågel representerade ett av deras barn. I svensk statistik försvinner barnen ur längderna när man blir flyttad till ett boende, de kunde till exempel inte gå i skolan. Kvinnorna ville protestera mot det.

Fåglarna hängde i träden i två, tre veckor. Frida Arnqvist Engström återvände till parken flera gånger innan de försvann.

När är tråden på liv och död? Sällan i vår del av världen. Det är mat och kärlek som räddar liv, inte garnet, konstaterar Frida Arnqvist Engström. Men garnet kan uttrycka omsorg och på så vis ge nödvändigt hopp åt den som är på väg att ge upp.

I projektet Stitch for Syria 2016 uppmanades deltagarna att brodera ett mönster som sattes ihop till en bonad. Bonaden hängdes sedan i centret dit kvinnor som lemlästats av kriget kom för att få vård och behandling. Genom broderierna ville man visa de förtvivlade kvinnorna att hela världen tänker på dem.

Som Frida Arnqvist Engström säger:

– Med tråd kan man visa empati. Och empati kan vara på liv och död.

Kristina Lindh är frilansjournalist och skriver regelbundet för Tidningen Vi. Hon har ett förflutet som sömmerska och har bland annat jobbat som pärlbrodös i London.