Gardell tillbaka med historisk roman

Fyra romaner och en memoar, så ser recensionsurvalet av oktoberutgivningen ut. Mest omdiskuterad är kanske Jonas Gardells bok Ett lyckligare år.

  • 9 min
  • 19 okt 2021

Jonas Gardell, Kerstin Strandberg, Tom Malmquist, Jonas Brun, Sandra Lillebø. // Foto: Thron Ullberg / Moa Karlberg / Appendix Fotografi / Sara Mac Key / Helge Skodvin

Gardell tillbaka med historisk roman
Redaktionen Vi

Lyssna på artikeln

Fyra romaner och en memoar, så ser recensionsurvalet av oktoberutgivningen ut. Mest omdiskuterad är kanske Jonas Gardells bok Ett lyckligare år.

Ett lyckligare år

Roman
Jonas Gardell
Norstedts

I år är det 50 år sedan den första demonstrationen för homosexuellas rättigheter hölls i Sverige. En liten grupp på 16 personer, ledda av Ronny från Örebro, vandrade längs gatorna i ett folktomt Stockholm – på midsommardagen.

Litet var det, kanske såg det löjligt ut, ingen brydde sig. Men det var första gången, och numera är det hundratusentals på gatorna när det är Pride-parad.

Det är även 50 år sedan Pontus Wikners förseglade självbekännelser öppnades. Wikner var en svensk filosof med en svår hemlighet. Samtidigt som han blev familjefar, professor, en samhällets stöttepelare, förälskade han sig i andra män. Det existerade inte ens något språk för hans känslor. Begreppet ”homosexuell” fanns inte, bara nedsättande ord som enbart syftade på förbjudna sexuella praktiker. Hans inre strider och lidande är kända för oss genom hans efterlämnade dagböcker, som inte fick öppnas förrän 1971, långt efter att alla i hans närmaste familj hade avlidit.

I sin nya dokumentära roman knyter Jonas Gardell ihop 1800-talets våndor inför sexualiteten med 1900-talets genombrott för gayrörelsen. Boken innehåller även rent folkbildande, essäistiska inslag som förklarar framväxten av den moderna gayrörelsen under slutet av 1800-talet. Förklaringen av hur tanken om homosexualitet som en sjukdom i själva verket kom inifrån rörelsen, som ett argument för att läggningen inte borde vara straffbar, är bara en av flera viktiga pusselbitar.

Utan att förfalla till anakronistiskt fördömande skriver Gardell både skönlitterärt och essäistiskt om en annan tids tänkande – och han är en lysande pedagog.

Recenserad av Torbjörn Elensky

Hon minns inte

Memoar
Jonas Brun
Albert Bonniers

Döden kommer först. Baklänges rör sig sedan Jonas Brun till tiden då modern, hon som i bokens början är död, fick sin alzheimer-diagnos. Memoaren är full av omkväden; varje kapitel börjar med ett ”hon minns inte”, följt av ännu ett exempel på allt det som demensen bestulit henne på. Konsertminnen, hur man hanterar smörasken, vem den unga mannen som besöker henne på boendet egentligen är. Allt drar den med sig i sin framfart, alzheimers sjukdom.

På många vis påminner Hon minns inte om Anna-Karin Palms Jag skriver över ditt ansikte, men Brun håller sig närmare intill sjukdomen och sjukdomsåren. Det är en tät, intensiv, nästan klaustrofobisk berättelse, men genom att vända på kronologin för inte Jonas Brun läsaren successivt fram mot det obönhörliga slutet. I stället tillåter han modern, i och med sitt eget minnesarbete, att bit för bit växa fram igen; få konturerna av det som en gång var hon återigen ifyllda.

Det måste vara något av det vackraste som ett barn kan ge en förlorad förälder och, faktiskt, också som en författare kan ge en läsare.

Recenserad av Therese Eriksson

Sakernas tillstånd

Roman
Sandra Lillebø
Översättning: Ninni Holmqvist
Weyler

Norska Sandra Lillebø har skrivit en kort och tät berättelse om när det blir svårt för ett barn att älska sin mor, men också om hur svårt det är att sluta älska henne. Berättaren är författare, modern är schizofren, något som växer fram gradvis. Det är en ständig kamp mot sjukdomen och fattigdomen, där vanföreställningarna relativiseras av dottern. Det är en iskall skildring av en huvudperson som mals sönder i omsorgen om modern, skriven med varsamt klinisk hand. Ämnet pejlar neuroser och psykoser, stilen är balanserat besinningsfull.

Det är Lillebøs första roman efter två diktsamlingar, och det är tveklöst skapat ur en hejdlös nödvändighet. Även om man placerar den i det norska facket ”verklighetslitteratur” blir det ett typexempel på när det privata ämnet görs allmängiltigt. Ofta stabiliseras den förtvivlade texten i tunga sanningar, i aforismer om gränslös kärlek av lika hög halt som dem Hjalmar Söderberg skrev för drygt hundra år sedan. Det är med andra ord en formsäker och formidabel roman.

Recenserad av Björn Kohlström

Döda löv

Roman
Tom Malmquist
Albert Bonniers

En berättelse om en desillusionerad rockstjärna som återvänder från New York till sitt hem i en västsvensk, ölproducerande avkrok känns först som ett riskabelt romanbygge. Stereotyper kring såväl byoriginal som sex, drugs & rock’n’roll tornar upp sig när den fyrtioåriga Nils rullar in i uppväxtens By i sin lånade elbil, efter ett kvartssekels frånvaro.

Men sedan händer något. Med stor skicklighet bygger Tom Malmquist upp ett stökigt men ljuvligt universum av uråldriga hundar, gamla kärlekar och ostämda pianon, av träsk och gruvor och vildhumleskogar, av all den materiella och emotionella skrot som den mänskliga existensen kan samla på sig.

Under några kaotiska dygn glider Nils runt bland gamla bekanta och fogar samman fragmenten av sig själv och den By han har övergivit men ändå fortsatt bära inom sig. Trots det korta formatet är Döda löv en märkligt rik och tät bok, sensoriskt och språkligt mättad, där kärleken till musiken, naturen och de brustna drömmarna skimrar i varje ackord.

Recenserad av Jens Liljestrand

Liten historia – stor kyss

Roman
Kerstin Strandberg
Albert Bonniers

I Skura ut från 2018 deklarerade Kerstin Strandberg att detta var hennes sista bok. Lyckligtvis bröt hon sitt löfte. Liten historia – stor kyss är en kärlekshistoria som handlar om det unga paret Vanja och Nils. I förhandstexterna refereras till den tyske författaren Hans Falladas Hur ska det gå för Pinnebergs? och här finns tveklöst beröringspunkter, såväl till innehåll som till berättarton. Vanjas och Nils förhållande är lika komplicerat som Pinnebergs, men platsen och tiden är en annan: nu befinner vi oss i 1950-talets svenska folkhem, långt ifrån förkrigstidens depression. Det är inte de yttre omständigheterna som orsakar kaos för Vanja och Nils utan deras olika personligheter: den känslostyrda och impulsiva Vanja, vars drömmar och tvivel hotar att förgöra henne, och den försiktige och självuppoffrande Nils, som ständigt fasar för att misslyckas. Ändå klarar de, mirakulöst nog, att finna ett slags jämvikt.

Strandberg berättar med en blandning av ömsinthet och nykter distans – och en underbar lågmäld humor – om en kärlek vind och skev och slitstark.

Recenserad av Oline Stig

Fler utvalda artiklar