Läkaren Fredrik brännskadades som barn – nu räddar han andra

Fredrik Huss opererades 50 gånger efter att han som treåring fastnat i en brinnande bil. Nu är han själv en av Europas kunnigaste brännskadeläkare. Det är till honom som skadade patienter kommer när arbetsplatsolyckorna skjuter i höjden.

Första gången råder Fredrik Huss mig att skriva ett brev till en pappa som vakar över sin son. Två unga inhyrda, längst ner i arbetslivets långa entreprenörsled, har skadats svårt. Johan och Gustaf. Brännskadeläkaren lovar att räcka över brevet till Johans pappa när det är rätt läge. 

Veckan senare svarar Fredrik Huss att det aldrig blev rätt läge. 

Johan har flyttats till en maskin på Ecmo där han får hjälp att andas med konstgjord lunga. Fredrik Huss åker med sitt team fram och tillbaka mellan Brännskadecentrum i Uppsala och Karolinska sjukhuset i Solna för att lägga om såren. Efter sju veckors kamp somnar Johan in, och vid obduktionen är läkarna i chock. De har inte sett en människa så sönderfrätt. Kan man ens jobba i sådana här arbetsmiljöer i Sverige i dag, frågar sig obducenterna. 

Kvar på Brännskadecentrum ligger Gustaf omlindad från topp till tå. Lillebror Viktor, som precis fyllt fem, ropar till mamma och pappa i rummet: 

”Mumien rör sig!” 

Det blir Gustafs pappa jag lär känna vid sjukhusbädden, och Gustaf själv när han vaknar ur sin koma och frågar efter Trocadero. Brännskadeläkaren Fredrik Huss springer ut och in genom slussystemet. Det ska visa sig att både värme och kemikalier orsakat de svåra skadorna och att Johan och Gustaf ringts in till Nordkalk i Luleå på ett livsfarligt jobb som inte riskbedömts. Medan de äldre fastanställda tackade nej åkte unga osäkert anställda vid fem olika entreprenörsfirmor på att göra jobbet. Ett enda andetag avgjorde att Gustaf, 19, fick leva medan Johan, 23, dog. Gustaf lyckades få upp sin t-shirt och andades därför inte in det frätande ångmolnet i lungorna. 

Nu har det gått över ett decennium sedan arbetsplatsolyckan.

– Men vissa patienter glömmer jag aldrig, säger Fredrik Huss.

Och i fjol var det dags igen. En ung kille från Northvolt. Fredrik Huss utgår alltid ifrån att det går vägen. Att patienten ska överleva. Men efter 39 dagar med 92-procentiga brännskador gav 25-åringens kropp upp. Northvolt-arbetaren kom från Grekland och hans mamma hann flyga till Sverige i tid för att vaka över sonen, och ta farväl. Än i dag har hon inte fått svar på vad som egentligen hände. Olyckan utreds av åklagare.

– De allvarligaste kemskadorna kommer i princip bara från industrin, säger Fredrik Huss. 

På Northvolt var det en dammsugare. Ett filter, som började brinna.

– Det blev en explosiv brand. Blodproverna fick oss att fundera på vad det var för miljö han jobbat i. De stämde inte riktigt med en brännskada. Den här dammsugaren måste ha befunnit sig i en miljö med en hel del kemikalier och tungmetaller. 

I slutänden landade Fredrik Huss ändå i att det var värmen som föranledde Northvolt-arbetarens död. Brännskadorna var så omfattande. 

I rasande tempo och med ofullständiga, för mig obegripliga, meningar summerar han de nuvarande patienternas tillstånd i en diktafon som går rakt in i datorns journalsystem. Mobilen ringer och ringer. Det är sjukvårdspersonal från hela landet som vill ha vägledning och råd. Sedan kriget i Ukraina bröt ut tar hans avdelning även emot en och annan patient därifrån. För tillfället vårdar de en soldat som skadats i en drönarattack och en liten flicka som behöver hjälp med ett svårläkt sår. Brännskadecentrum ligger på våning nio, direkt under helikopterplattan, i ett av Akademiska sjukhusets många höghus i utkanten av Uppsala. 

– Missar de landningen så ryker hela vårt våningsplan, har vi fått reda på. Helikopterbränsle är inte att leka med. Då finns det ingen klinik mer, säger Fredrik Huss lakoniskt. 

Han får ofta höra att han uttrycker sig en smula krasst. I flera år har han arbetat aktivt för att bygga upp en nationell hudbank, så att Sverige blir självförsörjande på hud och slipper köpa dyrt från andra länder. När han föreläser för rättsmedicin använder han ord som skörda och tälja. Skörda hud från avlidna. Tälja bort brännskador. För Fredrik Huss, som i större delen av sitt liv varit nära brännskadad hud, är det ingenting konstigt. 

– Skörda hud är dessutom en medicinsk term. Men jag kan förstå att det kan väcka anstöt, säger han. 

Det ringer och ringer i hans ficka. Den här gången är det hans tonårsbarn som vill ha hjälp med att tanka över musik till kassettband. 

– Jag vet inte varför de ska krångla till det. Att de ens vet vad kassettband är. Det kan i och för sig vara mitt fel. Jag kan ha visat dem min samling hårdrockskassetter.

Innan han avslutar samtalet enas de om att gå på Sweden Rock tillsammans nu när barnen har åldern inne. Hans vita sjukhusskjorta slutar redan vid armbågarna och lämnar den brännskadade huden bar. Ärrvävnaden löper som trädrötter från handryggen och upp längs underarmarna. 

Vi kan inte göra underverk. Är vävnaden bortbränd så är den. Men vi kan förbättra funktionen

Vill du berätta om din egen olycka, frågar jag. 

Fredrik Huss skruvar på sig i snurrstolen.

– Okej, säger han. Vi börjar med tändstickorna.

Han tittar ut genom fönstret, ner på de gula och röda trädkronorna. Uppsala ett stycke bort. På skrivbordet travar med böcker. Den tjockaste har titeln Total Burn Care. 

– Det är mycket möjligt att det är någon form av självterapi. Men inte uttalad i så fall. Jag är bara fascinerad av sår. Sår är coolt.

Tändstickorna låg där i baksätet. Det är femtio år sedan nu – han var tre år – men ljuden och lukterna minns han i detalj. Vad som hände sedan har han fått återberättat för sig. Men när han satt där ensam i baksätet på bilen drabbades han av en nyfikenhet, minns han, och ville prova. Han drog eld på ett par stickor. Utanför pågick sprängningsarbeten och en plötslig smäll fick honom att tappa en av tändstickorna på golvet. Han hade fått lära sig att man ska stampa så slocknar elden. 

– Men den tidens bilklädsel var ju som någon slags jädra fiberpäls, typ plysch, fast hårdare. Golvet började brinna och det spred sig snabbt. Barnlåset på dörrarna var på och jag var inte intelligent nog att klättra fram och kliva ut, berättar Fredrik Huss. 

Det sägs sedan att någon gick förbi och såg att det satt en unge i en brinnande bil, och drog ut Fredrik. Där upphör minnena. Han fick 30-procentiga brännskador på huden och låg kvar länge på sjukhuset, men han trivdes och tyckte människorna som jobbade där var både underhållande och trygga. Sedan den dagen har Fredrik Huss genomgått femtio operationer. När barn brännskadas, berättar han, växer den friska huden medan den skadade stramar. 

En del patienter ser på honom med uppskattning och som en förberedelse, för andra blir hans utseende ett problem. De är fortfarande inne i förnekelsen, förklarar han. 

– Vi kan inte göra underverk. Är vävnaden bortbränd så är den. Men vi kan förbättra funktionen.

Vid svåra brännskador, i synnerhet om det är kemikalier inblandade, som i Gustafs fall, tvingas Fredrik Huss ofta amputera kroppsdelar som vi kan leva utan, som fingerspetsarna, då frätande ämnen äter sig in och kan skapa livshotande infektioner.

– Det är inte mycket kött på de här pinnarna, säger han och spretar med fingrarna i det varma motljuset från hösten som läcker in. 

Uppfinningsrikedomen är stor inom brännskadevården i Sverige. Asfaltsolyckor, som är vanliga, behandlas med smör som mjukar upp de tjocka heta klumparna som kan sitta kvar länge och bränna i huden. Ananas är en annan upptäckt. För att läkarna ska slippa skära för djupt i huden och riskera att skada frisk vävnad används en kräm baserad på ananas. Ja, eller enzymet från ananasrot, förtydligar Fredrik Huss, när han går igenom alla fiffiga naturmetoder. Hårdrocksmusik på låg volym läcker ut från hans dator och verkar lugna ner hans ivriga kropp som rör sig konstant i snurrstolen när han sticker emellan med arbetsuppgifter och telefonsamtal. Redan vid 07:45 möttes vi upp för då drar allt igång. Fredrik Huss hastar mellan ronderna och vi släpps in innan vi ens hunnit skriva under sekretessdokumenten, vilket han åtgärdar i efterhand genom att sticka till mig en plastficka med två utskrivna handlingar – en till mig, en till fotografen – om att inte yppa något om patienterna, om de inte själva ger sitt medgivande. Inför hela personalstyrkan ber han oss presentera vilka vi är och vinkeln på reportaget. 

– Vi har ju precis en såromläggning på en arbetsskadad, han från gjuteriet, påminner en sköterska i dörröppningen och Fredrik Huss flyger upp ur stolen.

Kort därpå är han tillbaka och vinkar till oss att följa med. Bilden av en glad Bamse med dunderhonung i högsta hugg sitter på dörren. Rummet påminner inte om någon av de andra sterila salarna med avancerad apparatur. Här är väggarna en saga med tinnar och torn och storögda djur från varmare länder. Det sprakar av färg och fantasi och vi förstår att Brännskadecentrum även måste ha många barn som patienter. På britsen ligger en ung man som fått flytande stål på sin fot. Sköterskorna har skurit bort en stor rektangel från hans lår för att låna hud till den djupa brännskadan i foten. Han grimaserar när de drar loss förbandet för att vira på en ny gasbinda.

– Min andra dag på jobbet, konstaterar Alexander Wedin, som skadades på gjuteriet och nu får åka hit tre dagar i veckan för såromläggning. 

En stor del av morgonen och förmiddagen sitter Fredrik Huss tillsammans med de andra läkarna framför monitorer, som i industrin. Men det är inte maskiner de har minutiös uppsikt över, utan människor som sövts ner. De ligger där på andra sidan fönsterrutorna så att personalen kan övervaka dem dygnet runt. När sköterskorna i heltäckande skyddskläder vänder på patienterna och lägger om såren vinklar de ner persiennerna. Utanför rutorna är det kortärmat som gäller för att kunna sprita armar och händer ordentligt så att inte smittor sprids. Fotografen och jag gör som personalen. Vi spritar och spritar så fort vi ser en flaska på väggen. Och de sitter överallt. Fredrik Huss ger oss klartecken att följa med in till Vitali från Ukraina, med löfte om att inget röra. Efteråt måste vi byta arbetskläder direkt.

– Från katastrofområden har nästan alla patienter multiresistenta bakterier som inte får spridas vidare. Vitali hade en drös olika varianter som alla är tokresistenta, den första patienten i Sverige, tror jag, med den stygga svampen Candida Auris.

De 55-procentiga brännskadorna på huden har läkt. Men Fredrik Huss behåller Vitali på kliniken så länge det finns plats. Ecmo på Karolinska vågar inte ta emot honom, berättar han, på grund av bakterierisken. Så Brännskadecentrum behandlar Vitalis lungor tills han är tillräckligt frisk för att kunna skrivas ut och välja om han vill vända sig till Migrationsverket för att söka asyl eller återvända till Ukraina. Han sitter vid fönstret och tittar ner på ett Sverige som mulnar. Tacksam, säger han, för den vård han får. Sedan en dag tillbaka kan Vitali knappa på sin mobil och gå korta sträckor i korridoren med stöd av gåstol och sjukgymnast. Han är mager med stora blanka ögon som tittar på oss utan att blinka. Vitali nickar och säger ja till att intervjuas. Men han får inte uttala sig för detaljerat om vad som hände i Ukraina. Bara att det var en kamikazedrönare och att han gick in för att rädda sin vän undan sprängladdningen. Då exploderade det. Fredriks läkarkollega är flytande på ryska och översätter. Vitali har inte träffat sin familj sedan han kom till Sverige. 

– De är kvar i Ukraina.

Än så länge har han mest övat upp muskulaturen genom att trampa liggande i sängen med en slags cykel som ingår i rehabiliteringen. Men när sjukgymnasten nu kommer in i rummet säger han ja till att gå fram och tillbaka i korridoren för att återfå rörligheten i benen. 

– En slags arbetsskada det också, viskar Fredrik Huss i slussystemet när vi lämnat Vitali och går till förrådet för att byta arbetskläder. 

Han skakar sorgset på huvudet. Brännskadecentrum finns på två ställen i landet. I Linköping och i Uppsala. Han har jobbat på bägge klinikerna. Det är Linköping som har kontakten med Europa när krigsdrabbade länder behöver hjälp. Finns det plats tar de emot de svårast brännskadade.

Det ringer i fickan. Fredrik Huss stannar till i ännu ett övervakningsrum. Tre datorer, tre läkare och fler ur personalen som ringar in honom där han slagit sig ner vid de digitala journalerna.

– Hur länge kommer hon vara sövd? frågar en underläkare, men Fredrik hinner inte svara för telefonen ringer igen.

– Jag skickar dropparna då, säger Fredrik in i mobilen.

– Sitter rond här så vore bra om du kunde vara lite kortfattad, ber han personen i andra änden.

– Vi fortsätter. Vätskebalansen? frågar Fredrik när han lyckats avsluta samtalet.

– Är det okej att jag sätter in vätskedrivande i tablettform? frågar underläkaren honom.

– Hon behöver inte oxidering längre, säger Fredrik. Koppla ifrån respirator. Jag skriver: ”Koppla ifrån resp. Femton min. Ej natt.”

Han fortsätter:

– Hostkraft.

– EKG utan anmärkning.

– Hon är tubad. Ingen glukos.

– Zink, ska hon ha zink?

– Vi ska göra wake up på henne!

– Vi behöver opanmäla.

– Fortfarande massivt inflammerad.

– Infarten får sitta ett tag till.

– Gott mod.

– Fick panikattack häromdagen. Trauma från krig.

– Han vill duscha. Det kan han absolut få göra, om det funkar med slangarna.

– Vikten kan inte stämma. 69? Väg igen! Klent med proteinintaget.

– Planen framåt?

– Dra sonden? Det är dags. Let’s do it.

– Och proteinpulver. Glassmilkshake? Då kan vi gömma proteinpulvret.

– Vätskar märkligt. Nästan så det luktar lite temperatur.

– Kissat extremt exakt under natten. 62,5. 62,5. 62,5.

– Ny omläggning.

En kollega kommenterar:

– Fredrik, du vet att du är tvångsledig nu i två dagar?

– Men jag behövs här.

Och så kan du vara totalt sönderkokt inuti.Vi kallar el för the grand masquerader

När alla ronder är över frågar jag hur han brukar göra med lunchen. Fredrik Huss rycker på axlarna och trycker ut en tredje kopp kaffe från maskinen i personalrummet.

 – Det duger bra, säger han och viftar med oss ut i den långa korridoren igen, på väg till nästa patient.

Man som på grund av bristande känsel kört för hårt med hårtork. Brand på husbåt. Besvärlig operation, i en sal nära hudbanken. Fredrik Huss öppnar kylskåpsdörren fylld med en mängd små provrör där hud lagras i glykos.

– 50 000 kvadratcentimeter kvar i lager, konstaterar han och skyndar vidare ut mot hissarna.

Nu ska han till Biva, barnens intensivvårdsavdelning. Vi förstår att han ska träffa flickan från Ukraina och ge personalen råd för att på bästa sätt läka hennes sår. I hissarna på väg tillbaka kommer han på att vi har missat de kanske vanligaste arbetsskadorna, de lömska elolyckorna. Utsidan har ingenting med hur det ser ut på insidan att göra, förklarar han. Ström tar den lättaste vägen, där det är minst motstånd.

– På utsidan kan det synas bara som en liten fläck i handflatan och på fotsulan, där strömmen gick in och ut. Det är allt du ser. Och så kan du vara totalt sönderkokt inuti. Blodkärl skadas och hjärtrytmen störs. Vi kallar el för the grand masquerader, berättar Fredrik Huss. 

Hissolyckan i Sundbyberg då fem människor dog, frågar fotografen, var han på något sätt inkopplad? Men det var ingen som brännskadades. Så nej. Däremot säger olyckan något om hur arbetslivet är organiserat i dag och vilka som lever farligast på jobbet. Vi pratar om det tillbaka i personalrummet, stående, medan han gör två knäckemackor med kaviar och ost. Det är framför allt unga osäkert anställda nere i kedjorna av entreprenörsfirmor och bemanningsbolag liksom utländsk arbetskraft, som inte är i position att ifrågasätta sin arbetsmiljö eller vågar påpeka brister, som riskerar livet. Hissolyckan i Sundbyberg är ett typexempel på hur villkoren skiljer sig åt. Fem döda från fyra olika länder. En av de omkomna var svensk, men inte direktanställd, utan en ung inhyrd kille vars arbetsgivare efteråt starkt ifrågasatte säkerheten på bygget. Medan de fastanställda från Sverige betraktade hissen som farlig och ogärna åkte med den hade byggjobbarna från Ukraina, Ryssland och Afghanistan liksom den unga inhyrda svensken inte mycket val för att hinna det de var satta att göra. Med skottkärror tog de den slarvigt säkrade hissen. Det blev deras död. Fredrik Huss äter de bägge knäckebröden framför datorn tillbaka på sitt rum, tackar för påminnelsen om lunchen. Han lägger sig inte i varför olyckorna sker. Hans uppdrag är att rädda de liv som går att rädda, men han har läst i tidningen att både dödsolyckan på Northvolt och hissolyckan utreds. Han borstar bort knäckebrödssmulorna från sina vita byxor och frågar om jag vet hur det har gått för Gustaf. Jag svarar att han har sina hojar och vänner i Luleå, och att han länge åkte runt och föreläste i industrin.

– Gustaf förebyggde nog döden på jobbet under åren han föreläste, säger jag och Fredrik Huss nickar.

Året då Johan dog och Gustaf fick men för livet omkom rekordmånga på svenska arbetsplatser. Sedan gick dödsolyckorna ner. För att 2023, året då hissolyckan inträffade, öka igen, till samma nivå. 63 människor som aldrig kom hem från jobbet.

Ur Tidningen Vi #10 2024.

Läs mer:

VIP-Sverige? Välfärdens nya modell

Ukrainska sjukvårdare får vila upp sig i Sverige