Fenomenet från Frölunda – fyra röster om Håkan Hellström

Snart fyller Håkan Hellström Ullevi fyra gånger på nio dagar. En kvarts miljon åskådare! Vi söker en förklaring till fenomenet och hittar pusselbitar på en intensivvårdsavdelning, hos en Augustprisvinnare, i en vilsen tonåring och i en replokal.

Håkan Hellström brukade alltid sova till elva så Oscar Wallblom väntade med att ringa tills klockan var fem över. Det var den 30 september år 2000 och Oscar läste upp Nöjesguidens recension av Känn ingen sorg för mig Göteborg:

”Det är en av de bästa svenska debuterna någonsin.”

– Herregud, rosslade Håkan, yrvaken.

”Tio sånger som fångar en ung mans förvirrade men målmedvetna sökande efter kärlek, bekräftelse och allsköns kickar”, fortsatte Oscar.

– Herregud, sa Håkan.

”Han vågar låta musiken ta vansinniga krumsprång eftersom ingen talat om för honom att man egentligen inte kan låta som han.”

Några veckor tidigare hade Håkan fått panik, försökt stoppa skivan, bränna upp den. Han ville tillbaka till Broder Daniel, bandet där han först spelat trummor och sedan bas, gömma sig längst bak på scenen, fly in i skuggorna. Det skivbolag som till sist nappat när han skickat ut demokassetter med låtarna hade också börjat ångra sig. Det saknades en hit, menade de. Han borde komplettera albumet med en cover, varför inte en låt av Magnus Uggla?

Oscar läste sista meningen i recensionen:

”Just nu vill jag inte bo i någon annan värld. Aldrig.”

Det blev alldeles tyst och Oscar undrade om Håkan hade lagt på. Så kom den längsta utandning Oscar någonsin hört.

Håkan blickade ut genom fönstret på fjärde våningen, från studentrummets 25 kvadratmeter på Åvägen 6, och alldeles nära, på andra sidan gatan och den stillastående ån, såg han Ullevi.

Det brinner en eld i honom. /Oscar

Det kom en snöstorm från ingenstans och plötsligt är Göteborg inbäddat, tyst och fastfruset. Inga katter springer bort på Gullbergs kaj, inga pojkar och flickor i kärlekslunden, inga lyktor tänds på andra sidan bron.

Det är december 2021, åtta månader kvar till konserterna som skjutits upp tre gånger på grund av pandemin, men nu är fyra utsålda Ullevi inom räckhåll.

– Den där arenan har placerats i stan för att peka finger åt alla. Tro inte att ni ska få komma hit och spela. Den är byggd för Madonna, Springsteen och Stones, för fotbolls-VM och Ingo Johansson, säger Oscar Wallblom, basisten och Håkan Hellströms vapendragare som varit med sedan debuten.

Han öppnar dörren till Tamiami Studios, dit ingen journalist tidigare släppts in, i ett industriområde i Mölndal.

Här repar Håkan och bandet och spelar in nya låtar. Väggarna är tapetserade med guld- och platinaskivor som en tidsresa genom två decenniers segertåg – från indiespelningar på Kåren till arenor med storbildsskärm och fyrverkerier. Här hänger ett inramat svartvitt foto av Mick Jagger och en rökande Ron Wood med tennisracketar, John, Paul, George och Ringo som pappdockor i naturlig storlek, en bok med Iggy Pops samlade låttexter, en karaff tequila. Och så en blommig matta där Håkan tränar danssteg.

I sju tv-säsonger av På spåret spelade Oscar med Augustifamiljen, som delvis består av samma musiker som kompar Håkan, och Oscar kunde på nära håll studera ett hundratal sångare.

– Nästan alla artister som är stora i Sverige medverkade och det var intressant att se hur de förbereder sig och vad som händer när det är live. En sak slog mig som skiljer Håkan från alla andra. Ingen kom i närheten när det gäller att slå på den där extra magin. När han får blicken och är inne i stunden. Då får han en total närvaro.

Så tystnar Oscar några sekunder och rättar sig själv:

– Eller kanske är det tvärtom … Att han inte är närvarande över huvud taget, utan någon helt annanstans, helt inne i sin värld. Det sjuka är att den närvaron eller frånvaron har han varje gång. Jag tror inte att vi gjort ett enda rep utan att han slitit av sig tröjan och tagit ut sig helt. Han kan sjunga Ramlar för trehundratusende gången och det är på liv och död. Det är Håkans styrka. Det brinner en eld i honom och den dagen elden slocknar tror jag att allt det här är över.

Musiker har kommit och gått genom åren. Några av skilsmässorna har blivit bittra. Timo Räisänen, gitarrist till 2004, har kallat Håkan för ”Sveriges största tjuv” och sa för några år sedan att ”Jag vet ingenting om Håkan Hellström i dag mer än att han permanentar sig för 2 000 spänn i månaden.” Daniel Gilbert, gitarristen som gav namn åt Broder Daniel och sedan fick Håkan-låten Hurricane Gilbert uppkallad efter sig, medverkade på alla skivor fram till 2012. Avskedet kom på sms från Håkan: ”Det är dags för en paus.” När Håkan fyllde Ullevi första gången – 2014 – spelade Daniel Gilbert på en flotte i ett träsk på Åland.

– Bandpsykologi är intressant, säger Oscar och reflekterar över två musikdokumentärer: Get Back med Beatles och Letter to you med Bruce Springsteen. Springsteen och hans eviga följeslagare E Street Band är hierarkiskt. Alla väntar på vad The Boss ska säga, skrattar artigt när han skämtar. I Get Back blir George Harrison alltmer frustrerad när John Lennon och Paul McCartney inte nappar på de låtar han skrivit.

– En del bandmedlemmar har nog haft en ambition om att få igenom sina egna idéer och blivit frustrerade när de inte lyckats. Håkan lyssnar på allas tankar, även de som man direkt fattar att det här kommer aldrig att funka. Han har sista ordet, men är själva antitesen till Springsteen. Ingen kan anklaga Håkan för att vara bossig och peka med hela handen. Han pekar inte alls, och det kan ju också bli lite problematiskt ibland.

Oscar minns hur han rekryterades till bandet mitt i inspelningen av debutskivan. Håkan hade hälsat via ombud att basisten de hade inte visade något engagemang, han bara satt på en stol. Håkan ville ha någon som rörde på sig. Oscar hade kopierat en minidisc med det som skulle bli genombrottet och som cirkulerade i en liten krets i Göteborg, så han kunde redan låtarna utan och innan. Han älskade dem.

– Jag lånade en bas av en kompis och kom till lokalen i Fryshuset vid Röda Sten. De repade En vän med en bil och Håkan var superspeedad, blicken flackade, jag fick inte kontakt med honom. Vi hälsade inte ens på varandra och de slutade inte spela, så jag hoppade liksom bara in mitt i låten. Det enda jag hade i huvudet var att jag måste röra mig så mycket som möjligt. Det var som en freakshow. Efter den kvällen blev det tyst. Bakvägen råkade jag höra att de skulle spela in skivan i en studio och jag tänkte att jag åker väl dit. Jag vet fortfarande inte om jag var välkommen eller om jag trängde mig på. Håkan är inte så tydlig. Det är nog en del av hans personlighet, och kanske en styrka som håller omgivningen på tårna, så att vi inte tar våra positioner för givna. Som börs-vd tror jag att han skulle få det svårt, säger Oscar och tillägger:

– Jag tycker om struktur och har ett kontrollbehov. Det krockar lite med den här rock’n’roll-inställningen att inget behöver skrivas ner, att man har allt i huvudet. Men nu har Håkan köpt en whiteboard. Det var inte hans initiativ.

I flera år var jag arg på Håkan. /Linnéa

Linnéa Rudling berättade på fredagssamlingen på förskolan att hon skulle gå på konsert på Liseberg. Håkan Hellström. Håkan vem? Entusiasmen bland kompisarna var begränsad.

Hon var bara fem år och satt på pappa Calles axlar. När trummorna piskade igång Ramlar, blåssektionen följde efter som en smäll på käften och uppviglade till dans, dans, dans, tryckte folkmassan på bakifrån; det var som om 20 000 ramlade dåliga gatan fram och pappa drogs med i folkhavet. Linnéas storasyster klämdes längre fram, närmare scenen, och paniken spred sig, folk svimmade till höger och vänster.

– Jag har förstått i efterhand att det här utlöste min första ångestattack. I flera år var jag arg på Håkan. Jag tyckte att det var hans fel att jag mådde så dåligt. Varje gång jag hörde en låt med honom på radio stängde jag av, berättar hon.

Långsamt hittade Linnéa tillbaka. Hon vågade fortfarande inte gå på konsert, men i stället för att stänga av radion började hon vrida upp volymen. Hon köpte hans nya skivor, klädde sig som Håkan, köpte vinröda Dr. Martens-skor, tajta jeans, hängslen och vitt linne; häcklarna på skolan fick säga vad de ville. Linnéa hade mönstrat på Håkan-skeppet och där fanns gemenskap och trygghet, en bonusfamilj.

En dag i november 2010 upphörde tiden som hon kände den. Linnéa hämtades ur klassrummet under en lektion i svenska på Oxledsskolan i Sävedalen. Det förklarades för henne att pappa hade fallit ihop på jobbet. Brusten kroppspulsåder. Det var bråttom. Plötsligt befann hon sig på intensivvårdsavdelningen på Sahlgrenska, pappa i respirator och hon uppmanades att ta avsked.

– Då fick jag en låt av Håkan i huvudet. Jag vet inte var den kom ifrån, för jag brukade inte lyssna på Det är så jag säger det, men nu var det som om orden fick betydelse. Jag sa till min syster att jag vill spela den låten på pappas begravning.

Två veckor senare tog hon med sig en cd-skiva med Håkans version till Örgryte gamla kyrka för säkerhets skull. Linnéa visste inte om hon skulle klara det. Hon satte sig vid pianot och försökte fokusera på alla timmar hon övat på Kulturskolan i Partille, och inte blicka ut över den fullsatta kyrkan, men när hon ändå råkade göra det, och mötte ögonen och näsdukarna, så vinkade hon till sig sin storasyster som kom och satte sig på golvet intill henne. Sedan tog Linnéa ett djupt andetag.

”För du är det finaste jag vet
När allt annat här är falskt och fel
Och jag går bara ner mig
För det är så jag säger det.”

Tolv år har passerat och ibland, när något stort har hänt, vill Linnéa fortfarande ringa pappa och berätta. När hon tog studenten och hennes klasskompisars pappor omfamnade sina döttrar och söner svepte en iskall vind in över skolgården, och Linnéa tänkte att det kommer aldrig vara över för mig. Men hon har kommit att acceptera att det var så här livet blev, och det finns stunder då pappas närvaro blir påtaglig.

– Jag har sett så många konserter med Håkan att jag tappat räkningen. Mamma har skjutsat mig runt halva Sverige. Jag står alltid med mina kompisar och när Håkan sjunger Det är så jag säger det bryter jag ihop. Varje gång. Jag blir som ett barn och mina vänner är förberedda, så de håller om mig så att jag inte ska falla. I den stunden är det pappa och jag igen.

Inför Håkans konsert på Ullevi 2014 bestämde sig Linnéa för att vara först i biljettkön. Tillsammans med några kompisar skolkade hon från skolan och tältade i en vecka utanför arenan. Göteborgs-Posten uppmärksammade fansens hängivenhet och Linnéa intervjuades. En tid senare träffade hon Håkan och han tittade förvånat på henne:

– Jag har läst om dig.

Det var så mycket Linnéa kunde ha berättat för honom, om pappa och saknaden, men också om trösten och hoppet. Om att de man älskar kan dö, men aldrig drömmarna. Men det hon fick fram var:

– Jag har läst om dig också.

När Ronnie Sandahl var en liten pojke i för stora skor gick han omkring i Falköping och samlade drömmar i fickan. Han tänkte att det måste finnas ett ljus på andra sidan tandställningen.

Att känna sig fel och missanpassad är svårt varsomhelst, men det är något med syrebristen och lokalbedövningen i en småstad som är särskilt utmanande om man inte kan få ur skallen att livet borde vara större än så här.

Är vi någonsin så vidöppna som på sommarlovet mellan årskurs nio och gymnasiet? Biljetten som lyfte honom ur de dimmiga dagarna anlände i en låt på 3 minuter och 48 sekunder. ”Är det här allt som blir så dör jag”, sjöng Håkan i Känn ingen sorg för mig Göteborg och det påminde inte om något Ronnie tidigare hört. När singeln följdes upp av ytterligare nio låtar var det som om en smärre klimatförändring drabbat Falköping.

– Det var chockartat. Någon körde in handen i hjärtat och vred om, berättar Ronnie Sandahl.

Höstterminen kom och han sprang till sina nya klasskompisar på Ållebergsgymnasiet som en nyfrälst för att sprida evangeliet. De trodde att det var ett skämt. Vad är det här för tomte? Han kan ju inte ens sjunga.

– Man ska minnas att Håkan bröt mot så många tabun. Vi kom från det ironiska 90-talet när ingenting var på allvar. Håkan satte allt på spel. Han var helt ogarderad. Och han sjöng på svenska, vilket ansågs töntigt. Dessutom fanns något feminint med honom som upplevdes som hotfullt.

När Ronnie långt senare skrev manus till filmen Borg var det en scen som andades mycket Håkan Hellström och som Ronnie till varje pris ville ha med: Björn Borg har blivit avstängd från all tennis i Sverige på grund av sitt humör. Hans tränare Lennart Bergelin söker upp honom och säger att han förstått att alla tycker att det är något fel i huvudet på Björn, men att han ska strunta i dem, det är bara bra att han inte är som alla andra, och de andra kommer ändå aldrig förstå vad som krävs.

– Det var ju det enda man längtade efter i tonåren, att någon skulle säga att du är konstig, men låt oss fira det. Det var exakt så det kändes för mig när Håkans låtar släpptes. I en tid när man har behov av tröst kommer en storebror och lägger sin hand på ens axel och säger att allt kommer att bli bra.

Att påstå att Håkan Hellström betytt mycket för Ronnie Sandahl är en underdrift. Under tonåren tonsatte Håkan varje förälskelse, varje förnekelse. Ronnie döpte sin son efter en av Håkans låtar (Hurricane Gilbert) och gifte sig till en annan (Valborg).

– Jag har haft ett grundläggande problem med svensk musik och det är att texterna är för dåliga. Men Håkan har en lyrisk precision som jag tycker är oöverträffad. I sin bildorienterade lyrik menar jag att han har vissa drag av Tranströmer, samtidigt som Håkan vågar göra bilden absurd.

Han har sett Håkan live mellan 30 och 40 gånger, men till Ullevi kommer Ronnie inte.

– Jag är rädd för vad det skulle göra med mig. Jag vill inte stå med 30 000 hockeykillar från Skövde. Just de som brukade hånflabba åt Håkan. Min inre 15-åring gör revolt mot det, säger han.

Och tillägger:

– Samtidigt är jag så glad att det var Håkan som vann slaget. Jag tycker att det är enastående att den skevaste, konstigaste killen i klassen, ett ufo från Västra Frölunda, har tolkningsföreträdet, och är den som berör flest människor.

För många år sedan såg han en Håkan-konsert på Gröna Lund och efteråt gick Ronnie och hans kompisar till Stureplan för att försöka komma in på Spy Bar.

Det var lång kö utanför och med ojämna mellanrum pekade dörrvakten på ett fåtal utvalda som fick nåden att träda innanför repen, in i värmen. Så stannade en taxi och Håkan klev ur. Kön skingrades förstås. Dörrvakten frågade hur många de var i sällskapet.

– Då vände sig Håkan om mot alla oss som köade och ropade: ’Hur många är vi?’. Alla räckte upp ­handen. ’Ungefär 48’, sa Håkan. Vakten var tvungen att släppa in oss allihop.

Som om Håkan Hellström skulle skrivit en postmodern roman, konstaterade en recensent om Lydia Sandgrens debut Samlade verk, som belönades med Augustpriset 2020.

Lydia förstår parallellen och protesterar inte.

Hos dem båda finns en känsla av resignerat vemod, av att något vackert och skört gått sönder; en såpbubbla av drömmar som punkterats av verkligheten.

– Gestalterna i min bok är lite motstridiga och kluvna och det tycker jag att karaktärerna i Håkans låtar också är. Det finns ett romantiskt skimmer och en nostalgi, men det blir aldrig entydigt eller enkelspårigt, säger hon.

Lydia var inte en av matroserna som hoppade ombord när första Håkan-skutan kastade loss.

Hon gick på Hammarkullsskolan, spelade dragspel, odlade en svårartad frankofili och lyssnade på Jacques Brel och Serge Gainsbourg. Hennes kompis Annika (syster till popmusikern Jens Lekman) introducerade Håkans debutplatta.

– Det fanns något avigt, skevt och oväntat över hans musik och hans sätt att sjunga som jag aldrig hade hört tidigare. Det skeva skickade en signal om att perfektion är irrelevant. Det är uttrycket och angelägenheten som är viktigast. Man kan överskrida sina egna förutsättningar och skapa ändå, ta ton och sjunga av hjärtats lust alldeles oavsett hur ens röst låter, och sedan insistera på att fortsätta göra det. Jag tror att den inställningen har stimulerat en skaparglädje och kreativitet även bortom musiken. Håkan har fått andra att våga ta steget, som jag. Kanske hänger det ihop med en punkanda som är lite göteborgsk. Det var samma sak i Hammarkullen. Vill du spela musik? Gör det bara. Starta ett band. Vad väntar du på?

Ändå dröjde Lydia lite vid sidan av. När dansgolven exploderade med Kom igen Lena! slogs hon av schvunget och energin, men det var något med det kollektiva Håkan-lyssnandet, sjömanskostymerna och allsången som hon inte riktigt kunde omfamna. Hon hade alltid sett sig som en outsider, så hon retirerade och betraktade på säkerhetsavstånd.

Lite av samma distans hade hon kommit att skapa till Bruce Springsteen. En sommar när Lydia jobbade som brevbärare lyssnade hon nästan uteslutande på Springsteen, men en del av passionen rann av henne när hon tvingades dela kärleken med 50 000 andra på Ullevi. För somliga förstärker kollektivet relationen, medan den urvattnas för andra.

Men så flyttade Lydia till Frankrike samtidigt som Håkan släppte För sent för edelweiss och plötsligt kunde hon odla sitt utanförskap i fred. Om hon haft tvivel tidigare fanns nu bara tron kvar.

Med lite distans försvann det sista motståndet, och upplevelsen blev intensiv och drabbande på djupet.

– Håkans låtar är fyllda av mänsklig ambivalens och den där dubbelheten förstärks av den livsbejakande musiken. Jag tycker också att min bok spritter av glädje samtidigt som det finns en underton av förlust och försoning, säger Lydia.

För några månader sedan korsade Lydia Djurgårdsgatan i Majorna, samma gata som Martin Berg – huvudpersonen i Samlade verk – bor på. Plötsligt stannade en bil och hon hörde en röst:

– Lydia! Lydia! Jag vill bara säga att jag gillar din bok. Jättemycket.

Hon blev så överrumplad. Lydia skulle vilja ha sagt något snällt tillbaka, om inspiration, om musikens kraft, om konstnärliga grundvatten och om Göteborgs kulturklimat, men det är inte så lätt att organisera alla tankar vid ett övergångsställe, och när hon stammade fram ett ”Tack!” var Håkan redan på väg.

Båtsäsongen är igång vid Långedragspaviljongen. Två månader till Ullevi, nyss en hägring, nu så nära.

På valborgsmässoafton genomförde Håkan och bandet en kupp, tog sig in i Slottsskogen och spelade oannonserat från ett lastbilsflak innan polisen grep in och satte stopp.

– Vi har pratat i flera år om att det vore kul att göra något helt utan förväntningar. Det skapade ett element av osäkerhet, att inte riktigt veta vad som ska hända. Det var som att förflyttas 22 år tillbaka i tiden, till Bragebacken och en av våra första spelningar. En enorm flashback, säger Oscar Wallblom.

När han stod där på flaket var det som om alla tidigare versioner av honom och Håkan väcktes till liv. En Oscar bakom Håkan på Jazzhuset. En annan Oscar på Kåren. På Trädgårdsföreningen. I Lisebergshallen. På Liseberg. På Slottsskogsvallen. I Scandinavium. På Ullevi.

Det slog honom vilken resa de gjort tillsammans, sedan deras första riktiga samtal under en promenad från Röda Sten till Vasagatan för att dricka öl, när de enades om att satirtidningen Mad riktade sig till grubblande nördar, såna som dem. Och första spelningen på Club Lolita i Jazzhuset, när Håkan sjöng refrängen i Nu kan du få mig så lättmedan halva bandet bara hunnit till versen, och de hamnade så mycket i otakt att de inte vågade sig på låten igen på över ett år. Och första konserten utanför Göteborg, i Emmaboda, när de fick 700 kronor i gage och en petflaska med hembryggt öl. Eller när de spelade för elektronikkedjan Experts säljare i ett fikarum i Linköping. Eller när ett kickersgäng kastade golfbollar på dem under Göteborgskalaset på Heden. Eller när Oscar hämtade Håkan vid Centralstationen i Göteborg och Håkan nämnde, som i förbifarten i höjd med Allén, att han hade varit i Stockholm och spelat in låtar med andra musiker. ”Men gud vad roligt!”, sa Oscar. Håkan tittade på honom och sa: ”Det där menade du inte.”

Oscar tänkte att nu var det över, nu måste han stå på egna ben. Han kunde inte gärna ha några invändningar. Han hade redan upplevt mer än vad man kan begära av en livstid, och Oscar hade uppfyllt sin del av avtalet; han hade rört sig och visat engagemang. Nu ville Håkan flytta hemifrån och Oscar önskade honom all lycka.

Men Stockholm blev aldrig Håkans stad och nu, i augusti 2022, sitter han och Oscar i ett omklädningsrum i Ullevis inre och är redo att möta en kvarts miljon människor under fyra kvällar på den där arenan som byggdes för fotbolls-VM och Ingo, inte för ett ufo från Västra Frölunda.

Minuterna innan Oscar och Håkan går upp på scenen kommer de att titta på en video med en livekonsert med Rolling Stones. De iakttar samspelet mellan Mick Jagger och Keith Richards, några minuter räcker för att komma i stämning. Sedan tittar Oscar och Håkan på varandra. En kort nickning bara. De kan det här nu. De är redo och vet att allt det bästa inte hänt än.