Evin Cetin ger de kriminella en röst

Hur kunde dödsskjutningar bli vardag i ett av världens rikaste länder? Evin Cetin lämnade politiken och blev advokat där hon lärde känna de unga männen bakom brotten. Nu berättar hon deras historia.

Mobilen blinkar envetet och Evin Cetin svär tyst. Hon ligger efter i tidsschemat sedan en tidigare klient hörde av sig och behövde akut hjälp. Men hon fortsätter att berätta om sin bok Mitt ibland oss, skriven tillsammans med författaren Jens Liljestrand. Det är så mycket hon vill säga om hur det kunde bli så här – att dödsskjutningar av unga män tillhör vardagen i ett av världens rikaste länder. Om politiker som, genom att försöka trumfa varandra med hårdare tag, fortsätter att misslyckas i kampen mot gängkriminaliteten.

– 17-åringar som har ett allvarligt missbruk rekryterar barn till narkotikaförsäljning. Istället för att säga att vi ska knäcka gängen borde vi prata om att rädda de här killarna. Vi måste orka se deras verklighet. Men politikerna lever i sin bubbla.

Det är en bubbla Evin Cetin är väl bekant med. Under tio år var hon socialdemokratisk politiker på heltid, som kommunsekreterare i Södertälje och försteombudsman i Dalarna.

– Jag tappade också kontakt med verkligheten. När jag sedan började arbeta som advokat fick jag se konsekvenserna av de politiska besluten.

I boken skriver hon att inget hade kunnat förbereda henne på vad hon mötte när hon lämnade politiken för juridiken. Familjerna som får veta att sönerna avrättats med ett skott i pannan. Mödrarna som springer nerför trappan, ut på gården till polisens avspärrningar, och fasar för vad de ska komma att se. Barndomsvännerna som en gång lekte på samma gård, men som nu är dödsfiender.

Mitt ibland oss är dedikerad till ”21-åriga A.H.”, en av de män som föll offer för en vedergällning inom det systemet. Själv var han inte inblandad men dödades för att en släkting valt att vittna. Evin Cetin var målsägandebiträde och kämpade för att familjen skulle skyddas.

– Jag vet att jag inte är medskyldig till det som hände, ändå kände jag skuld. Det var då jag bestämde mig för att lämna advokatyrket och skriva en bok. Det var droppen för mig.

De senaste åren har hon intervjuat några av de unga män som finns bakom rubriker om dödsskjutningar. En del av dem har avtjänat fängelsestraff. Flera lever med ett pris på sitt huvud. Evin Cetin har suttit i deras bilar eller mött dem på offentliga platser under korta tidsspann – allt för att de ska undvika att bli upptäckta av sina antagonister. Eller av polisen.

– Ibland har de gett mig datum och andra detaljer om påhittade planer, för att se om jag är polisinformatör. Jag har fått kämpa för att de ska lita på mig. Och visst, en del av dem har gjort fruktansvärda saker, men jag har levt i den världen som advokat såpass länge. Jag är inte rädd.

Varför vill de prata med dig? Vad har de att vinna på det?

– En av killarna sa att ”när jag pratar med dig känns det som att vara hos en psykolog”. Jag tror att det finns en sorg hos dem. De vill berätta att de inte är hemska människor, att det finns omständigheter som gör att de är där de är. Och de såg att jag var på riktigt, att det fanns ett engagemang.

Hon är noga med att poängtera att det inte finns någon ursäkt för deras brott. Det hon söker är förklaringar, en bild som går bortom det ensidiga begreppet ”kriminell”.

– De har alla gemensamt att de rekryterades som barn. Och de var barn som levde i en upplevd fattigdom. Många växte upp med ensamstående mammor som bara kunde få tillfälliga jobb med dåligt betalt. De jobbade kvällar, nätter, tidiga morgnar.

Evin Cetin ser en tydlig politisk koppling till misslyckandet med att få in föräldrarna på arbetsmarknaden. Samtidigt växte en annan marknad fram och dit värvades barnen. Hon kallar dem för barnsoldater, pojkarna som redan i mellanstadieåldern börjar leverera droger på uppdrag av en grannkille, någon från skolan eller träningen. De är 12-åringar som saknar konsekvenstänk och har svårt att motstå en tusenlapp i handen.

– Redan då börjar de leva ett dubbelliv och de är mycket skickliga på att dölja det för sina föräldrar. De hamnar i en värld där det inte finns några vuxna, lite som i Flugornas herre.

Att ge dem etiketten ”kriminell” är ett exempel på vad Evin Cetin menar med politikens bristande verklighetsförankring. Vad det handlar om, menar hon, är brottsoffer. Det är barn och ungdomar och det är så de ska tilltalas.

– Politikerna förstår inte vilka ord de leker med. Vad tänker de här pojkarna, när de ser valaffischerna som handlar om dem? Deras beteende är också en reflektion av deras verklighet, de känner sig svikna av samhället.

Från de första uppdragen kan det gå fort. Samtidigt som skolpojkarna springer med knarkleveranser börjar de själva använda droger. När de är 18-19 år behöver de pengar för att finansiera missbruket. Och det är bara ett av hindren för den som börjar drömma om att lämna.

I boken berättar ”Ali”, en av Evin Cetins tidigare klienter, om försöken att ta bryta sig loss. Efter ett avtjänat fängelsestraff söker han förgäves jobb, men konstaterar att ”(…) alla här vet att jag har suttit inne och de som inte vet får reda på det när de tar mitt register. Det finns ingen som vill anställa mig.” Dessutom har Ali en skuld att reglera eftersom drogerna som polisen beslagtog när han greps var köpta på kredit.

– De här killarna har växt upp med att narkotikan är deras ekonomiska trygghet. Det är den enda dörr som öppnas för dem.

Bakom andra dörrar finns det de kallar ”den vita världen”, den som Evin Cetin kommer ifrån. I den världen kan man berätta vad man jobbar med, där har man en titel.

– Till mig säger de att jag inte kan förstå vissa grejer eftersom jag tillhör den vita världen. Den enda gången de befinner sig i den vita världen är när de levererar kokainet. En av dem sa att ”under veckorna sitter folk på sina kontor och pratar illa om oss, men sedan ringer de och är desperata som hundar”. De både föraktar och vill vara en del av den världen.

Hon tar fram boken, färsk från tryckeriet, och för handen över omslaget. Den dominerande färgen är vit men med ett blodrött hörn. Titeln Mitt ibland oss anspelar på drogkonsumtionen som sträcker sig långt bortom våldet i förorterna.

– Jag hade velat se valslogans om att ta tag i drogmissbruket. Men det är inte där man plockar de politiska poängerna, genom att föreslå slumpmässiga drogtester på Stureplan.

I stället ligger fokus i det offentliga samtalet på hårdare straff och fler poliser. Men också på ursprunget, föreställningen om att förklaringen till gängbrottsligheten finns utanför Sverige.

– I debatten säger man att man ska vara hård och utvisa de här killarna, men många är födda och uppvuxna i Sverige. Våldskulturen har de inte med sig från ett annat land, den är skapad i förorterna. Det är en svensk förortskultur. Det är viktigt att betona det.

Knarket flödar i takt med efterfrågan. En av orsakerna till det allt grövre våldet är, enligt Evin Cetin, att det finns så många små grupper utan högt uppsatta ledare. En 17-åring kan köpa stora partier på kredit och driva sin egen verksamhet. Tillhörigheten ändras snabbt, nya kommer och går, det är svårt att veta vem man kan lita på.

– Som en kille sa: ”Förr sköt man i knät. Nu gör man bara sånt för att få pengar. Bestämmer man sig för att döda nån, då avrättar man dem.”

Vi återkommer till barnen, precis som Evin Cetin gör genom hela boken. Hon har föräldrar som flydde från Turkiet, en pappa som kom att försörja familjen med en pizzeria i Bollnäs och vet hur det känns att vara fattig, eller – som hon säger – ”en upplevd fattigdom” i förhållande till andra barn.

– Killarna jag pratar med rekryterar själva barn nu och de flesta skäms för det. Samtidigt säger en av dem att ”vi ger dem i alla fall en chans att tjäna pengar”. När jag tar upp att de själva är brottsoffer som utnyttjats som barn protesterar de. Det matchar inte deras personlighet att definiera sig som offer, inte i den värld de lever i. Där måste de vara hårda.