En flickas memoarer kretsar kring en natt på ett sommarkollo i Normandie 1958. Annie Ernaux skriver självbiografiskt om ett minne som aldrig försvinner.

Hur omskapar man det förflutna? Hur får man fatt i sina minnen, i den person man en gång var? Är inte hågkomster i själva verket alltid en hopplös blandning av nu och då?

Det är en frågeställning jag tror att alla författare någon gång har brottats med. Den franska författaren Annie Ernaux har sysslat med den ända sedan debuten i mitten av 1970-talet.

Hon har utkommit med ett tjugotal romaner sedan dess och räknas i Frankrike som en av de stora, samtida författarna. I Sverige blev hon känd för en större läsekrets först i samband med utgivningen av Åren, ett slags kollektiv självbiografi, som med en essäistisk, undersökande stil genomlyser samhällets omvandlingar från 1940-talet till nutid.

I En flickas memoarer återgår Annie Ernaux till den strama och koncentrerade formen i de tidigare böckerna. Och redan under de första sidorna förstår man att detta är en viktig bok för författaren. Hon har tänkt på den i 60 år och gjort allt för att undvika att tänka på den.

Omöjlig att skriva – och absolut nödvändig.

Vad hände under sommaren 1958, när Annie, som då hette Duchesne, var 17 år?

Inga stora dramatiska saker, rent objektivt. Ett sommarjobb på en barnkoloni. En misslyckad sexuell debut, som man kunde kalla ett övergrepp, och som ändå resulterar i förtärande, olycklig kärlek. Därefter ensamhet och förvirring. Intrigen i sig skulle knappast hålla för en chick lit-roman. Det är hur Ernaux skriver om dessa händelser, hur hon metodiskt och med en blandning av kylig stringens och känslosamhet borrar sig ner i sina minnen, vänder och vrider på dem och ger dem liv och tyngd, som fascinerar.

Romanens smärtpunkt är sommaren på kolonin. Det första mötet med den många år äldre H. liknar en våldtäkt. Men det var det inte, hävdar Ernaux. För den unga Annie, som nyss lämnat nunneskolan i byhålan Yvetot, blir besatt av H:s åtrå – och i förlängningen av andra mäns åtrå, vilket resulterar i att hon får dåligt rykte och kallas hora. Annie förstår det inte, hon är stolt över sina erövringar och över sin blinda förälskelse i H. Tills hon en dag inser vad som förväntas av henne.

Ernaux lyckas sätta ord på och gestalta detta sammelsurium av motstridiga känslor utan skygglappar. Lust, förälskelse, lycka, skam. Jag kan inte minnas när jag senast läste en sådan smärtsam och brutalt sann skildring av en ung kvinnas sexuella uppvaknande.

Oline Stig

Vi Läsers intervju med Annie Ernaux