En kompromisslös skildring av Sverige

Skärvor, spillror – och en mångfald av röster. Likt Andrzej Tichýs tidigare böcker skildrar Händelseboken de fattigastes livsöden. Med allvar och stilistisk medvetenhet kräver berättelsen läsarens uppmärksamhet. ”Något av det mörkaste som skrivs på svenska i dag”, skriver Vi:s recensent Annina Rabe.

_{Titel: Händelseboken
Författare: Andrzej Tichý
Förlag: Albert Bonniers}

Mitt anteckningsblock efter att ha avslutat läsningen av Andrzej Tichýs Händelseboken säger en del om hur läsprocessen har fortskridit. Anteckningarna är ett sammelsurium av namn och linjer som löper kors och tvärs mellan varandra. Pilar som pekar åt olika håll. Ett frågetecken som har bytts ut mot ett kraftfullt utropstecken. Som alltid när man läser Andrzej Tichý måste koncentrationen vara på helspänn. Röster, associationstrådar och händelser kommer att flätas in i varandra, tidsplan kommer att växlas. Samband kommer att skapas som är lätta att missa om man inte är tillräckligt uppmärksam. 

Vad man däremot inte missar ens om man läser slarvigt, är att Andrzej Tichý förmedlar den kanske mest kompromisslösa bilden av Sverige och Europa i svensk skönlitteratur i dag. Hans böcker befolkas av de största förlorarna, bottenskrapet i det hårdnande klimatet och i den ökade segregationen. Han ger röst åt missbrukare och utnyttjade. De som bor där ingen annan vill bo. De som ofta har en icke-svensk bakgrund och inte sällan bär på krossade förhoppningar: ”… Du vet min pappa sa till mig att nu har vi kommit till PARADISET, men i tidningen skrev de att det var en MÄNSKLIG SOPTIPP”, som det sägs i romanen Eländet om Malmöstadsdelen Holma. 

Liksom Tichýs tidigare böcker utspelar sig Händelseboken till stora delar i det Malmö där det är som fattigast, men också i delar av Östeuropa. Persongalleriet är stort. En av dem vi får följa närmast är den åldrade desillusionerade författaren Zygmunt Pereira, som ältar både litteraturvärldens dubbelmoral och sitt eget självtvivel. En dag hittar han en utslagen ung kille utanför sin dörr; en av romanens många andra huvudpersoner. Josef, eller Mink, som han kallas, är en av alla förlorare som lever ett kringdrivande liv som småkriminell. Hans möte med Pereira blir en av romanens knytpunkter. En annan är pojken som blir lurad och våldtagen av en man han möter på en sliten bar i den tjeckiska staden Trmice. Ytterligare en är den skötsamme Sam Haddad, som utsätts för en surrealistisk rasistisk ritual av sina arbetskamrater. Där finns Alicja, som vi först möter som ett kaxigt lekfullt barn, men som slutar sina dagar i en frusen lekstuga med en överdos tramadol.

Det här låter livat värre, eller hur? Tichý brukar invända emot det själv i intervjuer, men hans böcker är oemotsägligt något av det mörkaste som skrivs på svenska i dag. Men mörkret är inte kompakt. Hans romanfigurer tar inte skiten liggande. Motståndet är en minst lika viktig del av författarskapet som mörkret. Det finns både i handling och i språket, som kränger mellan det grövsta talspråkiga till det mest skört poetiska. I den mörka humorn som ibland bryter igenom. Han lyckas dessutom variera sig stilistiskt och formmässigt från verk till verk, vilket är ännu ett skäl till att han både hyllats och prisbelönats ymnigt under åren. 

Alla Tichýs hittills sex egna skönlitterära verk (han har också skrivit böcker tillsammans med Pär Thörn och Aleksander Motturi) ställer krav på sin läsare, men den närmare 700 sidor långa Händelseboken är den mest ambitiösa, och möjligen mest krävande, bok han gett ut hittills. Att läsa den är lite som att lägga ett omfattande pussel där vissa bitar är ganska lätt identifierade, medan andra i det längsta gömmer sig i en myriad av liknande bitar. Efter hand blir bilden tydligare och tydligare, men fragmenten – att det är pusselbitar – är fortfarande synliga precis som på ett pussel. En Tichý-berättelse kan aldrig sluta i en slät och helgjuten bild. Fragmenten är förutsättningen för hela hans författarskap. I princip alla hans böcker består av skärvor, flisor, spillror. En mångfald av röster.

Jag tittar på mitt nedklottrade anteckningsblock igen. Linjer, cirklar, namn. Frågetecken och utropstecken. Händelseboken är bitvis dunkel, bitvis glasklar. Ibland skrovlig, ibland förtvivlat vacker. Om Tichý hade behövt göra den riktigt så formmässigt svår att följa? Tveksamt. Om den är värd besväret? Ingen tvekan. Det är litteratur, det är på allvar, och ingen har sagt att det ska vara enkelt. 

Ur Tidningen Vi #2024.

Våra senaste litteraturrecensioner:

Alia Trabucco Zéran – Rent hus

Tony Samuelsson – Kungen av Nostratien

Jon Fosse – Ett nytt namn Septologin VI-VII