En kärleksförklaring till Rinkeby bibliotek

I år fyller Rinkeby 50 år. Vi bad författaren Balsam Karam att beskriva sin arbetsplats biblioteket i Rinkeby, dess besökare, böcker och bibliotekarier. Det blev en kärleksförklaring.

Från min enrummare i söderläge tog det mig ungefär tre minuter att promenera till min arbetsplats Rinkeby bibliotek. Ändå sprang jag en gång. Trots avståndet inte mer än ett stenkast, hade jag ovetande om tiden dåsat till i soffan och vaknat strax innan passet skulle börja. Jag skyndade uppför trapporna till Folkets hus, slängde av mig jackan, rusade till lånedisken. Nu började dagen.

Samma år som den socialdemokratiske ikonen och statsministern Olof Palme sköts till döds på öppen gata någon annanstans än i utkanterna av staden, öppnades dörrarna till Rinkeby Folkets hus.

Rinkeby betyder ”boplats för krigare” och området stod klart omkring år 1971. De boendes kamp för ett Folkets hus hade pågått i minst ett decennium innan första spadtaget togs. I boken Rinkeby Folkets hus skriver 13-årige Fikri Atas att med tanke på hur många folkslag som bor och arbetar i Rinkeby, borde den nya byggnaden istället fått namnet Folkens hus. Redan där, i skylten som pryder ingången, skulle syftet med platsen göra sig känt: en mötesplats som kunde rymma allas likheter och olikheter, politiska och religiösa åskådningar och intresse för konst, musik och språk. I den nya byggnaden fanns en stor aula, kontorsplatser och mindre mötesrum. Där fanns också det nya biblioteket som kom att bli husets kärna. Nu som då ligger det på andra våningen och vetter mot alla håll, har en barnavdelning och en språkavdelning och en hörna för den unika satsningen Nobel i Rinkeby.

På sätt och vis är min kärleksrelation till Rinkeby den längsta jag haft. I den här texten återskapar jag några minnen ur den relationen. Här kommer det första.

Sommar och Sabrin, 6 år, rör sig fram och tillbaka bland hyllorna på barnavdelningen. Senare ser hon frågande på min näsring. ”Det där är en näspiercing” säger jag vuxet. ”Jag vet vad det är” svarar hon. ”Det är skitfult.” Sedan drar hon fram en stol och ber mig leta fram målar-stenciler att skriva ut. Jag gör det. Varje dag resten av sommaren kommer hon och tillsammans hittar vi nya målarstenciler. När sommarlovet är slut kramas vi, säger att vi ska ses igen, men kanske inte lika ofta.

När jag en morgon frågar min kollega Göran Lind om sitt starkaste minne från alla år på biblioteket, slutar det med att vi talar en längre stund om vad man skulle kunna kalla de svenska bibliotekens moderna historia: tiden då man lämnade den manuella hanteringen av utlån och återlämning och magnetchipen och låneautomaterna gjorde entré. Samti-digt kom nedskärningar i budget och personal och biblioteken gick från att vara en bland många platser dit boende kunde söka stöd och hjälp till att allt som oftast vara den enda. När Göran berättar att hans starkaste minne är den ihållande känslan av att som bibliotekspersonal ha överlevt sitt yrke, förstår jag honom mycket väl, också om jag slapp ”chippa” omkring 30 000 medier på ett enda år.

Biblioteksarbetet är tungt, fysiskt och mentalt, och undersökningar har visat att bibliotekspersonal upplever samma mängd stress som vård-personal vanligtvis brukar göra. Under en dag kan besökarnas frågor spänna över boktips och reservationer till stipendieansökan, bankärenden och juridisk hjälp. När medborgarkontoren saknar resurser är det till biblioteket man går och när fritidsgårdarna slår igen är det på biblioteket som de unga sitter och samtalar. Lite för högljutt tycker vissa, men precis lagom högt för det som behöver sägas, tycker jag.

Min kollega får fatt på mig i personalrummet, ber min följa med ut. En låntagare undrar hur många språk vi har, kanske kan jag hjälpa till med det? Framför mig står en mycket gammal man i beige trenchcoat, tittar runt. Han ser bekant ut, men jag kan inte placera honom. Vi hälsar och han upprepar sitt ärende. Jag säger att jag ska ta reda på siffran och återkomma, har han möjligtvis en mejladress? Han räcker fram sitt visit-kort och säger hejdå. ”Jörn Donner” står det med tunn skrift. Någon vecka senare mejlar jag honom. ”Hej Jörn! Vi har medier på 52 språk på Rinkeby bibliotek.”

Jag bestämmer mig för att fråga ytterligare två kollegor om sina starkaste minnen från biblioteket. Salomon Hellman har jag hört talas om och be-undrat länge och Tiina Seppälä Caceres och jag var kollegor i många år innan en omorganisation förändrade arbetslaget.

På sätt och vis har Nobel i Rinkeby alltid varit en höjdpunkt, berättar Tiina. Organiserat och lett av Gunilla Lundgren, har Rinkeby biblioteket som enda i landet så gott som varje år sedan 1988 välkomnat nobelpris-tagaren i litteratur. Det har ordnats show av och med skolbarnen i Rinkeby och nobelpristagarna har många gånger berättat att besöket varit höjdpunkten av vistelsen i Stockholm.

Liksom Tiina minns Salomon Hellman nobelprogrammet som en höjdpunkt, också om hans starkaste minne är från när biblioteket i ett unikt projekt ”adopterade” författaren Eva Susso. Hon fick en egen hörna att sitta och skriva vid och besökarna kunde komma och småprata med henne när de ville. Projektet slutade med att biblioteket i samarbete med Susso anordnade skrivarkurser för barn och en skrivtävling för unga. När Susso lämnat var det många som frågade efter henne, ville veta när hon skulle återvända. Sådan var stämningen på den tiden, berät-tar Salomon – ingenting var omöjligt och alla idéer var bra idéer tills motsatsen bevisades. Sedan tillägger han det vi båda vet: att personal-neddragningar och omorganisationer gjort det svårare för bibliotek att bedriva den typen av verksamhet nu. Idag vet vi inte ens om Nobel i Rinkeby blir kvar.

Det är onsdag, april och pandemitider. Jag öppnar dörren till de barn som går sista terminen i läsfrämjandeprojektet Läslust i Rinkeby. ”Ska vi jobba med boken idag?” frågar Hamdi, 11 år, när vi går nerför korridoren. ”Jag vill att den ska finnas på biblioteket” säger hon, ”jag vill att mamma och pappa och alla jag känner ska kunna låna den.”