En ikon, en frihetskämpe. Var finns arvet efter Mehmed Uzun?

Mehmed Uzun var Kurdistans främste författare. Nu återvänder hans brorsdotter till hans hemtrakter för att sätta punkt för romanen Radio Yerevan. En roadtrip med oanade konsekvenser.

Det är natt på ett sätt som det bara är natt här. Högljutt. Ljuden är både främmande och bekanta. En lufttrumma dundrar, bilar tutar, någonting brakar in i något annat, en hund skäller. Mitt hotellrum är enormt. Sängen står mitt i rummet och det känns som om jag svävar. Det är omöjligt att sova. Jag kliver upp ur sängen och öppnar det stora fönstret. Jag befinner mig i Erbil, eller Hawler som staden heter på kurdiska. Det finns fortfarande stråk av ljus i mörkret. Stadens konturer är tydliga. Hustak efter hustak, kupoler, minareter. Luften är tjock och, som alltid i Kurdistan, laddad med mening. 

Sedan min pappa Misto och min yngsta syster Barin flyttade till Kurdistan för tre år sedan har mina resor varit många och förvirrade. Det är som att en del av mig har blivit elastisk och böjbar. Ständigt på väg till dem. Familjebandet har tänjts ut. Det har visat sig hålla, men något inuti mig har börjat lossna. 

Jag försöker avsluta min tredje roman. Den handlar om radiovågor, om det synliga eller osynliga band som binder samman människor – och nu är jag alltså här igen, här i Kurdistan. Den här gången i sällskap med dramatikern och konstnären Dimen Abdulla. Dimen är född här, men har inte varit tillbaka sedan familjen flydde och hamnade i Sverige. Att få se Kurdistan tillsammans är en dröm vi upprepat för varandra under alla de år som vi känt varandra. ”En dag åker vi…” – hur många gånger har vi inte upprepat den meningen på middagar, promenader, barrundor?

I min väska har jag ett slitet exemplar av min farbror Mehmed Uzuns Granatäppelblomning. Memo, som han kallas, har alltid varit en mytisk figur i vår familj. En ikon, en frihetskämpe och en av de många kurder som tagit strid mot den turkiska militärmakten genom att skriva på det då förbjudna språket, kurmanji. Under hans rättegång i början av 2000-talet reste medlemmar av svenska PEN till Turkiet för att stödja honom. Efter många turer blev han friad och kunde återvända till Sverige. Han är inte bara en viktig figur i min familj; han anses vara Kurdistans kanske främste författare. 

När Memo gick bort 2007 började arbetet med att förvalta hans litterära arv. Varje år hålls en officiell minnesdag i Diyarbakır och nu ska jag och Dimen avsluta vår resa där. Sista dagen är ett panelsamtal om hans gärning men också om den svenskkurdiska ­litteraturens nuvarande ställning. Den yngre svenskkurdiska litteraturen har fått stor uppmärksamhet på hemmaplan de senaste åren. Från Agri Ismaïls Augustprisnominerade Hyper och rosade romaner av Balsam Karam, Zhiwar Rashid och Donia Saleh till dikt­samlingar av Sorin Masifi och Arazo Arif. Nätverket av samtida kurdiska författare i Sverige är starkt och många förhåller sig till, och skriver om, den kurdiska identiteten. Flera har precis som jag vuxit upp med föräldrar och släktingar som stridit för ett fritt Kurdistan. Men hur förvaltar man egentligen det arvet?

I Hyper får man följa en kurdisk familj som är splittrad över världen. De tre barnen brottas på olika sätt med familjens historia, fylld av politik och kamp. När jag pratade med Agri Ismaïl inför resan sa han: ”Att skriva ur ett utpräglat kurdiskt perspektiv är i sig en politisk handling, det är oundvikligt. Dock tror jag inte att det är i skrivandet som den politiska kampen förvaltas; fiktionens roll så som jag ser den är att beskriva det kurdiska tillståndet som vilket annat tillstånd som helst, en kurdisk romanfigur bör ses som lika självklar som Leopold Bloom, Achilles eller Emma Bovary.”

Jag börjar tänka på slutscenen i Hyper, den som tar familjen tillbaka till alltings början. Urscenen när de en gång flydde. Den kurdiska historien är full av liknande urscener. Jag ligger i hotellsängen med alla frågor som dundrar i huvudet. Varför flydde min pappa? På vilket sätt skiljer sig det Kurdistan han en gång lämnade från det Kurdistan han återvänt till? Hur för man en kamp vidare? Natten fortsätter och någon gång efter den sista bönen somnar jag. 

På kvällen möts Dimen och jag upp för att äta Saddam Husseins favoriträtt, grillad karp

Erbil/Hawler är en ljus stad. Det är morgon och via hotellets brandtrappa har jag klättrat upp på taket. Alla husen är i samma ljusa, sandfärgade nyans. Det är milt, men samtidigt brännande varmt. Dimen försvinner iväg för att träffa sin kusin. Jag går till det världsarvsklassade citadellet, som tronar högst upp i staden. En skylt upplyser mig om att citadellet är 6 000 år gammalt. Jag hittar en turistshop som säljer stenar och andra arkeologiska artefakter, som alla sägs berätta om en historia som sträcker sig tusentals, miljontals år bakåt i tiden. Kurdistan är sin historia. Det går inte att komma ifrån. Allt här är uråldrigt. Här har nästan alla folkslag och religioner varit aktiva. Ottomaner, assyrier, mongoler, judar, kristna, assyrier, armenier. Nu vajar de kurdiska flaggorna stolt och obrytt över byggnaden. Hawler är inte under belägring. Här är Kurdistan just nu bara Kurdistan. Jag blir så upprymd av de många flaggorna att jag köper tre små men tunga kylskåpsmagneter med den kurdiska flaggan. 

Nere på marknaden köper jag ett halsband med färgade stenar till min syster Barin. Jag intalar mig att de små stenarna är lika uråldriga som stenarna uppe vid citadellet, att de också bär på olika magiska förmågor och krafter. 

På kvällen möts Dimen och jag upp för att äta Saddam Husseins favoriträtt, grillad karp. Fisken är glänsande fet och smälter i munnen på ett oroväckande sätt. Det är som att äta grillat smör. Restaurangen är underbar, utklädd till kurdisk stuga, med tyger och mattor överallt och bilder på snöbeklädda berg och åsnor och annat boskap. 

Dimen har under året satt upp fyra pjäser, och när vi kommer hem öppnar hennes första soloutställning på Saskia Neuman Gallery. Jag har en liten målning som hänger i mitt vardagsrum. Den påminner på vissa sätt om mattorna som i restaurangen både ligger på golven och är upphängda på väggarna, det finns uppenbara spår av kurdisk vävteknik i Dimens konst, med de streckade mytiska, nästan rituella bilderna. Vi har följts åt genom åren, hon har läst mina texter, jag har sett hennes pjäser. Nu är vi här tillsammans och känslan är stark, vi är exakt där vi ska vara. 

Dagen efter lämnar vi den ljusa staden och åker mot landsbygden. I bilens baksäte börjar jag tänka på en saga som min pappa berättade för mig när jag var liten men som jag bara minns fragment av. Den handlade om en varg. Fick den stenar i magen? Åt vargen barnen? Mitt Kurdistan är på många sätt ett barndomens landskap, det var som barn jag förstod kurdiska och kunde lyssna till sagorna. Nu är allting vagt, otydligt. Språket har skingrats. 

Den sista gången jag träffade min farmor kunde vi inte tala med varandra längre. Vi satt i min farbrors lägenhet vid Fredhällsklipporna och hon höll min hand i sin och strök mig över handryggen. Några månader senare gick hon bort. Att förlora möjligheten att kommunicera var så märklig. Från nära till avstånd men samtidigt var det ju jag och farmor som satt där. Även om vi inte kunde säga mer än några ord till varandra. 

Nu går jag en distanskurs i kurmanji. Varje vecka sitter jag framför datorskärmen i ett Zoom-samtal med tre andra studenter, alla andragenerations-­kurder som i kör upprepar lärarens ord: ”ez Kurd im.” Men jag vägrar låta samma sak hända mellan mig och min syster. Jag fortsätter att sträcka mig efter henne. 

Vi anländer sent till Duhok, nära den turkiska gränsen. Gatorna är upplysta och överallt är det människor. Vi hör kattljud.  Till en början tror vi att gatorna kryllar av kattungar men vi kan inte se några. När vi blir serverade te börjar en sorts lek där servitören låter som en katt, men så fort vi möter hans blick blir han tyst. Det är en sorts inverterad catcalling; ljuden är mjuka, tysta och realistiska, som en liten kattunge som ber om mjölk. Ljuden fortsätter när vi går mot hotellet. 

Jag tänker på en text av Agri Ismaïl i nya numret av magasinet The Erotic Review. Den heter Turn-off och handlar om begärets plats i Kurdistan, där det sexuella kan vara så tabu­belagt att en oskyldig flirt innebär en omedelbar fara. Ismaïl beskriver en raggkultur och ett flirtande vars raffinerade metoder påminner om dem i spionfilmer, med hemliga alias, vattentäta alibin och burner-telefoner. Kanske är kattljuden oskyldigt raggande. Men hur svarar vi? Jamar tillbaka? Eller lämnar vi över våra nummer?

Duhok verkar vara Kurdistans eget ”Sin City” och tack och lov finns det sprit överallt. Vi köper en flaska Jim Beam på närmaste bar (där kattljuden fortsätter) och smugglar upp den till vårt hotellrum. 

Både Dimen och jag skriver om Kurdistan. Hon skriver på en pjäs som bygger på hennes familjehistoria, samtidigt som jag försöker sätta punkt för min roman. Allt vi gör rör sig in i och ut ur den här platsen. Fram och tillbaka och samtidigt: runt, runt. I den här katt och råtta-leken är vi också katten. Vi cirklar runt tills det är omöjligt att veta vem som jagar vem. Vi jagar ­Kurdistan, eller är det så att Kurdistan jagar oss?

Romantiseringen av Peshmerga går inte att komma ifrån

Dagen efter går vi till marknaden för att leta upp det kurdiska guldet. Dagtid är staden annorlunda och gatorna är fulla av kvinnor och barn. Vi tar ut tjocka buntar med sedlar, valutan är svag och plånboken buktar. Längst in på basaren finns guldbutikerna. Som många länder med instabila ekonomier fungerar guld som en privatekonomisk buffert. Oavsett var i Kurdistan man befinner sig kan man vara säker på att det finns en guldbutik i närheten. 

Jag fingrar på några guldsmycken, de föreställer Fatimas hand, den beskyddande symbolen inom islam. Jag överväger ett köp, men lägger sedan tillbaka smyckena. Jag är för vidskeplig för att gå runt med en muslimsk symbol. En gång köpte jag ett katolskt kors och såg sedan två bilolyckor under en och samma dag. Den enda symbolen jag tror på är Det onda ögat. Det är mina fastrars fel. Varje gång jag träffar dem tråcklar de på mig smycken med Ögat på för att skydda mig mot onda energier. Jag köper en pytteliten amulett, lägger den i fickan och lämnar butiken. 

Djupare in i marknaden börjar militäravdelningen. Butik efter butik säljer vandringsskor, gröna jackor, night vision-sikten. Militärprylar känns så kitschiga; det är attiraljer, symboler, något som ska signalera tuffhet. Romantiseringen av Peshmerga går inte att komma ifrån. Det är något med bilden av den kvinnliga krigaren på knä i bergen, med det mörka håret i två strama flätor och ett uråldrigt automatvapen i händerna, som är svår att inte förföras av. 

Inom den kurdiska gerillan finns det en idé om att det bara är genom att först demokratisera relationen mellan män och kvinnor som det går att uppnå verklig kurdisk frihet. Det är en del av ideologin, lika självklar som idén om ett autonomt Kurdistan. 

Vi leker med tanken att köpa med oss lite gear, en väst eller ett par tjocka vandringsskor, men inser i samma stund att det kanske inte är så klokt att korsa den turkiska gränsen med kurdiska militärkläder. Plötsligt får vi syn på en man i butiken. Han provar ett par kitschigt kamouflerade militärbyxor ovanpå sina jeans. Vi frågar var och när han tänkt sig att bära dem. 

–Jag är Peshmerga, svarar han kort. 

När vi frågar var han är utposterad höjer han sin hand och pekar.

–Där, i bergen.

När vi väl kommer upp i bergen mellan Amediye och Zakho är det med en stark känsla av lättnad. Luften är klar och lätt att andas. Det är här, mer än någon annanstans, som det känns att vi är i Kurdistan. Kurdistan är sina berg och nu är vi här. 

Det går inte att läsa kurdisk litteratur och komma ifrån bergen. Jag tänker på Golan i Donia Salehs Röd galla, huvudpersonen Ayas moster som en gång befunnit sig i bergen och stridit för Kurdistan, och som i Sverige inte blir av med sina inre bilder. 

”Det finns en scen, ett skådespel och flera akter, Golan var ängeln och antagonisterna, hon stod och brann hon var skadad, hon hade köttiga ben som drev fram henne, det fanns ett landskap med ­svulstiga berg som särade på sig, ängeln och antagonisten hade en ryggrad, en kalashnikov, hon hade olika begär som blandades ihop, hon hade en åsna alltså en älskling, hon hade kamrater, mest systrar…”

Omkring oss beskyddar Peshmerga Kurdistan. Trupperna finns utplacerade överallt och det både känns och märks. När vi åker upp i bergskedjan stannar chauffören plötsligt bilen och ber oss gå ut. Det är mörkt och svalt. Ovanför oss glider stjärnorna runt på himlen. Här, exakt här, står man i skottlinjen mellan Peshmerga och turkisk militär, säger han i mörkret. Vi vrider oss runt. Det syns inga soldater, inga drönare eller kikarsikten; men tittar man noga ser man taggtråd på bägge sidor av den smala bergsvägen. Vi ber honom köra vidare. 

Vad betyder det ens att sätta upp en kurdisk flagga på sitt kylskåp? Är det vad vår identitet i slutänden kokas ner till?

När vi närmar oss den turkiska gränsen blir vi alltmer oroliga. Vi söker på ”Kurdistan” i våra telefoner och inser att det är som att de är indränkta i k-ordet. Vi raderar varje meddelande, sms, skärmdump där ordet förekommer. Vi raderar de gula, röda och gröna hjärtan som kurdiska vänner i Sverige skickat till oss inför resan. Det krävs noggranna överväganden. Vad i vår packning kan innebära fara? Vad signalerar att vi är kurder? Hur skulle en turkisk militär reagera om de googlade våra namn? Till slut står vi med kylskåpsmagneterna med den kurdiska flaggan som jag i eufori köpte den första dagen på Erbils marknad. De är förvånansvärt tunga. Jag föreställer mig hur jag ger dem till min syster och min bror i Sverige. Vi tre som alla har olika efternamn men som delar pappa. Vad betyder det ens att sätta upp en kurdisk flagga på sitt kylskåp? Är det vad vår identitet i slutänden kokas ner till? Några kilometer från gränsen ber vi vår chaufför att slänga dem. 

Framför oss tornar den turkiska flaggan upp sig, när vi kommit igenom den timslånga kön, svettiga och skakade, låter vi den turkiska militären riva upp vårt bagage och kolla igenom motorn, osäkra på vad som ska ske. Men så, av någon mystisk impuls, precis så som alla auktoritära regimer också styrs av dessa individuella små val och impulser, så nickar mannen och låter oss köra igenom. 

Gravplatsen är högt belägen ovanför Diyarbakır. Längst in, förbi ett hundratal gravar, är ingången till Memos grav. På inskriptionen står det kani u enerjiya niviskariya min e /, ”Diyarbakır är källan och energin i mitt skrivande.” 

En karavan av svarta bilar kör upp på den lilla höjden. Finklädda i kostym och vackra klänningar anländer Diyarbakırs intellektuella elit för att hedra min farbror. Ett stort filmteam är på plats. Sist av alla anländer stadens två borgmästare. Jag svettas i mitt linne och inser att jag är märkbart felklädd.

Inne på gravplatsen väntar medlemmarna ur min familj; kusiner, avlägsna släktingar och folk jag aldrig träffat förut. Mina älskade fastrar Emine och Azize står uppradade längst fram. Solen gassar, hand efter hand sträcks fram. Pappa för oss genom folkmassan. ”Hälsa här, och här och här…” Jag råkar pussa min lite bistra kusin Bengin, som har en AK47:a tatuerad på armen, på munnen. Han rör inte en min. 

Först håller den ene borgmästaren ett tal om den kurdiska kampen. Om vikten av att bevara vår kultur. Är det verkligen tillåtet, här i det alltmer repressiva Turkiet? Där bara ordet Kurdistan kan orsaka panik; denna stat som fick oss att i nervositet radera varje sms-slinga med ordet Kurdistan i, innan vi åkte över gränsen? En officiell sammankomst till ära för en kurdisk frihetskämpe?

En tyst minut. Som följs av sju, åtta talare. Det är författare, professorer och politiker. Efteråt rycker kamerateamet i mig, de vill göra en intervju och riggar upp sin utrustning. En liten samling åskådare har samlats runt oss; längre bort vinkar mina fastrar och kusiner, en delegation från Sverige gör tummen upp. Och där står min pappa. Plötsligt är det som att Kurdistan – med sitt komplexa nät av heder och stolthet, av motstånd och kamp – blir för mycket för mig. Jag avbryter intervjun och frågar Dimen om hon kan skydda mig medan jag kissar. Det finns inga toaletter i närheten men en liten mur intill Memos gravsten erbjuder i alla fall ett visst skydd. Den hårda strålen träffar den torkade jorden. Jag hinner bara sitta ner i någon sekund innan jag ser hur Dimen gestikulerar. Min lilla exit har skapat stor nyfikenhet –vad håller hon på med? Filmteamet riktar sina kameror mot mig igen när jag kliver ut bakom graven (och låtsas fippla med min mobil). ”Ja, jag är oerhört stolt över att vara här i dag”, säger jag och tittar in i kameran. Min ena sko har mörka fläckar. 

Tillbaka i lägenheten somnar vi och sover som utslagna i flera timmar. När solen gått ner och himlen utan förvarning blivit svart, sätter vi oss på altanen. Jag läser högt ur Granatäppelblomning. Under oss rör sig små ljuspunkter längs vägen och Memo skildrar Turkiet som ett mörkrets hjärta. Han liknar landet vid Mr Kurtz, Joseph Conrads brittiska kolonisatör som trots sitt tydliga avståndstagande från de ociviliserade, från barbarerna, till slut uppgick i allt det mörker han själv var så rädd för. Kurdistan är för turkarna en så stor rädsla att landet drunknar i sin egen skräck. Memo skriver om när han under sin egen rättegång, där han åtalats för att skriva på kurdiska och om den kurdiska identiteten (som enligt turkarna inte finns) plötsligt vänder sig om mot åklagaren – och tilltalar honom på kurdiska. 

”Han ser på mig med tom blick. ´Det här är mitt språk´, säger jag, ´jag har inte valt det, med det är språket jag föddes till och lärde mig, jag är uppvuxen med det, det är mitt modersmål´.” 

Rättegången fortgår och Memo förlorar, häktningen fortsätter. Att Kurdistan – och kurderna – existerar är inget giltigt argument här. ”Kurderna är turkar. Kurdiska är turkiska, ungefär så resonerar han”, skriver Memo.

Det är mörkt och varmt. Under oss är stadsmuren upplyst av lampor, längre bort skymtar Hevsel-trädgårdarna, bägge två kulturarv. Kurdistan är rikt, så ofantligt rikt. Det är som att röra sig i alltings början. Jag tänker på Sorin Masifis ord i dikt-samlingen Staten Systrarna Dikten:

”Vem kan överglänsa landet som icke är och ändå är

Vem?
Inte jag. Inte du.
Inte ens vi tillsammans. 

Vem kan överglänsa
Den femte familjemedlemmen som saknar kropp.”

Dagen efter är det dags för panelsamtalet om min farbrors litterära gärning – det som varit vår resas slutmål. Vi är i Diyarbakırs kulturhus. Det strömmar in människor i den stora salen, längst fram står ett långbord med fyra stolar, svart duk och smala mikrofoner. Männen före mig håller långa anföranden. Det blir min tur, det är knäpptyst i rummet. Jag börjar läsa ett stycke ur Granatäppelblomning. Det handlar om när min farfar lyssnade på Radio Yerevan, den armeniska radiokanalen som avslutade varje sändning med kurdisk folkmusik, under perioden när det kurdiska språket var strikt förbjudet. 

”Det här radioprogrammet skänkte en stunds ro i fars oroliga själ som var så fylld av obesvarade frågor. Den försåg honom och hans ensamma isolerade tillvaro med en röst av gemenskap.” 

Jag anstränger mig för att tala långsamt, tolken översätter direkt från svenska till kurdiska. Efter att ha skildrat vår kurdiska resa avslutar jag med att berätta om min kommande roman.

–Titeln är Radio Yerevan. Den släpps i vår och utspelar sig här och i Europa och handlar om kurder i diasporan. 

Sedan lägger jag till:

–Det är en bok jag skrivit för att försöka hålla kvar det jag är så rädd ska försvinna. 

Efter mig håller Dimen ett tal om litteraturens betydelse för den som lever i exil. Om litteraturens förmåga att göra världen till en mindre ensam plats. 

När hon pratar sneglar jag på min pappa, där i publiken, på mina släktingar och alla andra som sitter och lyssnar. Alla som är här för att tala om kurdisk kultur. Och så blir det tydligt för mig, vad turkarna är så rädda för. Det här, just det här. Den kurdiska kulturen som överlever, trots alla försök att kväva den. 

Vi avslutar med att berätta om den våg av kurdiska författare som etablerat sig i Sverige. 

Tolken får problem med att översätta ”take over”.

Någon vecka efter att vi kommit hem besöker jag Dimens utställning. Vi står framför hennes målning The Sun Rose och jag känner en lycka som nästan ilar i fingrarna. Allt hänger samman; resan, det vi ­kommer ifrån, det vi har blivit. Det finns i den kurdiska diasporan en stark känsla av splittring men där och då känner jag bara enhet. Sam­hörighet. 

Sedan faller al-Assad-regimen i Syrien. Folk dansar på gatorna både här i Stockholm och i Damaskus. Men känslan av olust är nästan lika stor. Vi är många kurder som befarar en framtid med ökade angrepp från både jihadistrebeller och Turkiet. 

”Alla minoriteter i Syrien är väldigt oroliga”, konstaterar den kurdiska toppolitikern Îlham Ahmed. Vart det hela tar vägen är det ingen som vet.

Det blir fredag och vi åker till Solna, där min farbror Ahmed Uzun driver pizzerian Oskars. Ahmed har alltid drivit pizzerior. Förut var det Pizzeria Ricardos på Söder, nu är det Oskars, känd för sin tunna deg, efter den turkiska pizzan Lachmacun. När jag var barn var det höjden av lyx att äta gratis pizza varje helg, nu åker jag och mina syskon ofta dit när vi saknar vår familj. 

Det är jag och min syster Selma Brodrej, som debuterade i våras med essäsamlingen Testosteron. Det är Dimen och hennes syster Helin. Med oss är även Donia Saleh, vars roman Röd galla jag bar med mig i tanken där i Kurdistan. Dimen, Donia och Selma pratar skrivande och Helin ger mig hudvårdstips. Helins skendräktiga hund ligger och vilar mellan oss, utslagen. Vi äter hawaii och vegetariana och kommer överens om att pizzan med grillad aubergine är den godaste i stan. 

Sedan kommer dagen när jag står vid en brevlåda i Hornstull. Det regnar i strilar och himlen är stålgrå. Jag står med ett stort kuvert i handen. Det väger nästan ingenting. Inuti ligger det bara ett papper, till Skatteverket, med ansökan om att lägga till min pappas och min yngsta systers efternamn inuti mitt. ”Zara Uzun Kjellner”. Ingenting har någonsin känts så självklart.

Ur Vi Läser #1 2025.

Läs mer:

Agril Ismaïl: New York, Paris och Dubai – den kulturella staden är död

Persepolis: En iransk revolution i svartvitt