Varför gick Karolina under i skolan?

I Flickan i korridoren skriver Elinor Torp om Sveriges röriga skolmiljö och dess konsekvenser. På samma skola som hennes egen dotter går kommer en tolvårig flicka att ta sitt liv.

I tv, böcker och rapporter rubriceras det krasst, ja brutalt. Vem mördade skolan? Brottsplats: Skolan. Det svenska skolexperimentet. Döden för svenska skolan. Värsta tänkbara underbetyg. Skulle svensk skola själv få en bokstav efter avslutat läsår hade nog många gett den ett stort fett F – och då är frågan varför skolan får fortsätta i sin nuvarande form när den enskilda underkända eleven inte kommer vidare i utbildningssystemet.

Fotnot: StängDet här är ett utdrag ur Elinor Torps nya bok Flickan i korridoren som ges ut av Mondial förlag.

Mildare uttryckt finns det klara belägg för att svensk skola är vilse. Och det är dumdristigt att tro att ryckigheten i skolpoliti­ken inte sipprar ner till klassrumsgolvet. Undersökningar från Arbetsmiljöverket visar till exempel att bullret i svensk skola är värre än i verkstadsindustrin. En lärare får fler bestående hörselskador än en byggnadsarbetare. Elever låter bli att äta lunch för att de inte klarar av ljudnivån och stöket i matsalen. I klassrummen är det inte mycket bättre. Egentligen, enligt lag, skulle den lärare som av sina kollegor utsetts till skyddsombud på en skola helt kunna avbryta verksamheten. Både lärare och elever i grundskolan omfattas nämligen av arbetsmiljölagen och i kapitel sex, paragraf sju står det tydligt att om det finns en omedelbar allvarlig fara för människors liv och hälsa kan du som skyddsombud stoppa arbetet.

Skyddsstopp kallas det.

Paradoxalt nog har den uppskruvade ljudvolymen i svenska klassrum fått en motsatt effekt. Ju bullrigare skola, desto tystare lärarkår. I Sveriges Lärares rapport När lärare tystas från 2022 framgår det tydligt att skolpersonal undviker att prata med sin arbetsgivare om arbetsmiljöbrister. Att var tionde lärare både i vinstdrivande och kommunala skolor har fått repressalier. Att tysta arbetsplatser skapar stressade lärare som inte vågar larma om missförhållanden.

Och.

Samtidigt som lärare förses med munkavle av sina skolled­ningar har det skett en alarmerande ökning av psykisk ohälsa hos de riktigt unga. Elever som inte kan sova om nätterna på grund av oro och ångest. Elever som måste medicinera för att orka med miljön i skolan. Elever som för att stå ut självskadar och svälter sig. Elever som bränns ut redan på mellanstadiet och får en så låg tröskel för stress att de kanske aldrig kommer att klara av arbetslivet. Jag landar till slut i en enda avgörande fråga som genom åren missats i skoldebatterna.

Hur mår barnen i skolan?

Och.

Om lärare tillintetgörs av klassrumsmiljön efter en termin, hur ska ett barn kunna vistas här i tjugo utan att skadas för livet?

Mitt i årskurs två gjorde min dotter och jag som psykologen sa. Vi lämnade den stora skolan med alla sina behöriga lärare och flyttade ut ur stan. Vi valde, som psykologen rekommen­derade, mellan Montessori och Waldorf. Eftersom ingen Mon­tessoriskola låg nära och jag bedömde att min dotter inte skulle klara kaoset på tunnelbanan uppepå kaoset i skolan landade vi i den idylliskt placerade Waldorfskolan i det skogsparti där vi nu bodde.

Här skulle skolan se till individen, stod det.

Först provgick vi i klassen. En dag tillsammans, sedan fick dottern testa själv. Chockade över ljudvolymen tittade vi på varandra där vi satt på de små trästolarna framför bänkar med lock. En flicka fyllde åtta år, och medan klassen sjöng smulade en pojke sönder stearinljuset på hennes bänk och släckte lågan. Innan sången var slut hade han rest sig upp, fått fatt i en fotboll som han trixade med mot en vägg. När han blev tillsagd att sätta sig ner igen slog han handflatorna mot bänklocket och överröstade födelsedagssången:

”Jag vill ha mitt morgonkaffe! Jag vill ha mitt morgonkaffe!” skrek han.

Läraren nonchalerade honom. Men han verkade ha en egen resurs, som till slut utvisade honom ur klassrummet. Flickan som fyllde år sopade bort stearinet från bänken och tittade på läraren som kom fram till henne och tände ljuset igen.

Sedan började lektionen.

På rasten ryckte barnen tag i min dotter och drog henne med ut på skolgården. Hon hann inte protestera. Nu befann hon sig i en flock av jämnåriga som föste henne genom korridoren. Hon vände sig om en gång och log mot mig.

Vi kan inte se till individens bästa, tyvärr

En mamma kom fram när skoldagen var slut och frågade om min dotter skulle börja i klassen.

”De är väldigt inkluderande och snälla mot varandra”, sa hon. ”Det är en bra klass. Men pratiga på lektionerna.”

På kvällen när jag frågade min dotter sa hon att hon ville.

”Jag vill börja på Martinskolan.”

”Men var det inte lite väl stökigt i klassrummet?” invände jag.

”De var snälla”, svarade hon. ”Jag vill börja i den klassen.”

Dagarna gick och jag väntade på svar från rektorn. En vecka passerade, två. Så kom det ett mejl från Martinskolan som hälsade min dotter välkommen till 2A.

2A?

Jag tänkte att det måste ha blivit något fel. Jag hade tidigare fått veta att det skulle finnas plats i bägge klasserna, och det var i B hon hade provgått, det var där som eleverna inkluderat henne från första stund. Min dotter, som var extremt blyg och hade svårt att mentalt ställa om, som skulle byta skola just på grund av sitt behov av förutsägbarhet, tydlighet och struktur, skulle aldrig gå med på att plötsligt börja i en helt annan klass med helt andra elever och en annan lärare.

Jag gick in på Martinskolans pastelliga hemsida där färgerna rann in i varandra och skapade ett harmoniskt landskap. ”Klicka varsomhelst på sidan för att komma vidare”, stod det. Jag klickade och fick fram kontaktuppgifter till kansliet. Klockan hade redan passerat nio och jag var sen till jobbet. Det var stopp på gröna linjen igen. Tunnelbanetågen från Farsta gick glest. Men nu var jag ombord och dörrarna öppnades och stängdes i Gubbängen, Tallkrogen, Skogskyrkogården. Jag ringde olika nummer till skolan utan att komma fram. Till slut svarade biträdande rektor.

”Ja, det stämmer. Hon är välkommen att börja i A.”

”Men min dotter prövade ju två dagar i B. Det fanns plats i den klassen sa ni och hon har ju redan fått vänner där.”

”Hon är välkommen att börja i A.”

Tåget rullade in på stationen Blåsut. En människa klev av.

En människa klev på. Hon var på väg att sätta sig mitt emot mig på fyrsätet, men ångrade sig när hon såg min desperata blick och hörde mig rasa i luren.

”Är ni på riktigt? Jag förstår inte. Ni kan inte låta ett barn provgå i en klass där ni säger att det finns plats och sedan ändra er och sätta henne i en annan klass. Hur tänker ni?”

”Hon är välkommen att börja i A.”

”Men hon vill börja i B”, säger jag, och låter nu som ett truligt barn.

”Hon är välkommen att börja i A.”

Jag började tro att det var en robot i andra änden, och att det därmed var lönlöst att fortsätta samtalet. Samtidigt var jag så upprörd att jag höll på att tappa det.

”Det står på er hemsida att ni ser till individen. Individens bästa. Det är skälet till att vi byter till er. Kan du åtminstone se över möjligheten för henne att få gå i den klass där hon kände sig trygg med barnen och är inställd på att få börja?”

”Som sagt, hon är välkommen till klass 2A. Vi kan inte se till individens bästa, tyvärr.”

”Vad sa du?”

Tåget stannade vid Gullmarsplan där det vällde in människor i vagnen. Sätena fylldes upp. Men jag var inte där. Det flimrade för ögonen och brusade i öronen. Jag fick upp ett kvitto med en vit baksida ur väskan, där jag citerade den biträdande rektorn ordagrant.

Vi kan inte se till individens bästa.

* * *

Min dotter började i A. Att jag fyra år senare, i oktober 2022, skulle sitta i ett av skolans klassrum och lyssna på en forskare som bjudits in för att en flicka, ett år äldre än min egen dotter, tagit sitt liv visste jag inte då.

Men det var på den här skolan hon befann sig.

Ensam i korridoren.

Karolina.

Tolv år.

”Jag önskar att jag var din vän”, sa min dotter dagen då helikoptrarna hovrade över deras skola.

Läs mer:

Intervju med Elinor Torp om ”Flickan i korridoren”

De nya skolorna rimmar illa med barnkonventionen

Barn berättar: Så är det att vara ung i våldets Malmö