Efter två år byts ett ackord – stort jubel i Halberstadt

Det entoniga verket som uppförs i östra Tyskland ska pågå i 639 år. Vartannat år byts ett ackord, knappt hörbart, och publiken vallfärdar. Nu är det dags och vi är på plats.

Jag är på väg till Halberstadt i östra Tyskland, två och en halv timmars tågresa från Berlin, inklusive tågbyte i Magdeburg. Landskapet som susar förbi är för det mesta platt med skogar av vindkraftverk som avlöser varandra. Jag är här för att besöka klostret S:t Burchardi i staden och ett pågående konstprojekt som inleddes där den 5 september 2001 på det som skulle ha varit avantgardekompositören John Cage 89:e födelsedag. Det är hans musikstycke för en specialbyggd orgel, Organ2/ASLSP (As slow as possible), som framförs. Och stycket ska pågå fram till den 5 september år 2640, i 639 år.

1998, sex år efter John Cages död, samlades orgelbyggare, organister, musikvetare, teologer och filosofer på ett symposium i staden Tossingen. Och man diskuterade hur långsamt det här åttasidiga verket kunde framföras. John Cage hade ursprungligen en idé om att en timme kunde väl vara lagom. Men Tossingengänget tänkte ”hur länge som helst”. Den exakta längden hittade man i staden Halberstadt, 50 mil nordost om Tossingen, och det tomma klostret som under 600 år förföll till svinstia, via funktionerna ladugård, skjul och destilleri.

Det var nämligen här, i Halberstadt år 1361, som den första orgeln med en klaviatur med 12 toner byggdes. Det är samma arrangemang som används på klaviaturinstrument idag. 1361 var 639 år före vårt senaste millennieskifte så därför ska musikverket pågå i 639 år. Slår man ihop dom där siffrorna så fyller tolvtonsorgeln 1278 år den dagen det här verket pustar ut.

Trots att det här är ett stort evenemang för den här lilla staden så finns det ingen vidare information om hur man tar sig till klostret. Och när jag frågar en kvinna som säljer tågbiljetter på stationen så svarar hon på tyska, ackompanjerad av en riktigt bestämd blick. Hon har varit med om den här dagen tidigare. Och hon verkar inte tycka om den. Det blir en promenad på en halvtimme med hjälp av Google maps.

Det är en elorgel som pumpar ut ett ackord i taget. Dess bälg, som sitter mittemot orgeln på en plattform, förser orgeln med luft genom ett underjordiskt rör. Små sandsäckar håller ner tangenterna. Det senaste ackordet, G#3, har pumpat på sedan två år tillbaka och nu är det dags för ackordsbyte, det sjuttonde i ordningen sedan starten. Det nya ackordet betecknas D4. Det finns åskådarbiljetter för 250 euro. Jag väljer en lyssnarplats som är gratis. Och så har jag tjuvkikat på ett videoklipp från det förra ackordsbytet för exakt två år sedan. Först höll stiftelsens ordförande Prof. Dr. Rainer O. Neugebauer ett litet tal och sedan klev en kvinna med vita bomullshandskar fram och tog bort en av orgelpiporna. Och tonen förändrades, knappt hörbart. Man skulle kunna säga att hon var perfusionisten om orgeln i det här fallet varit en hjärt-lungmaskin.

Klostrets planlösning, sedd uppifrån, är som ett kors. Eller ett plustecken. Jag står i den nedre grenen och jag har en tät vägg av åskådare framför mig. Dom som står längst fram, framför mig, kan se orgeln i den högra grenen och bälgen i den vänstra. I ”lyxgrenen” högst upp i plustecknet ser man en skog av handhållna mikrofonstativ med puffskydd stora som bävrar.

Ackordet G#3 pumpar på. Volymen är ganska svag och kanske är det klostrets akustiska egenskaper som skapar något som känns som ett svagt vibrato. Det är rätt många runtomkring mig som står och blundar. Jag prövar också men då skruvas volymen plötsligt ner och ordförande Neugebauer håller sitt tal. På tyska. Eventuellt en regional variant. Och trots att jag var oerhört förberedd på det så blir jag rätt irriterad. Runtomkring mig skrattas det lite och jag förstår att Neugebauer bjuder på små infällda skämt.

Och så tystnar han till slut. Volymen skruvas upp igen och det är dags för ackordsbytet. Förra gången, för två år sedan, tog dom bort en pipa. Den här gången ska dom sätta dit en annan. Och nu blundar jag. Men ingenting händer. Jag hör ett näshår till höger snett bakom mig. Och så försvinner jag in i en inre bild av att stå vid en fjällsjö som drabbas av plötslig stiltje, en vindkantring. Vinden vilar sig lite innan den tar en ny riktning. Polarullen drabbas av en darrning. Där är jag tills applåderna exploderar. Det jublas i klostret. Jag ser hårdrocksnävar i luften runtomkring mig. Folk kramar varandra. Och jag får en kram också.

Jag stannar kvar och tar lite bilder. Och när jag tittar på orgeln så får jag en känsla av hur skör den är jämfört med stenklostret som omger den, hur otroligt skör den här idén är.  För mig är det här en idé mer än ett musikaliskt verk. Och orgeln, eller hjärt-lungmaskinen, håller liv i den idén. Om två och ett halvt år ungefär, den 5 augusti 2026, är det dags igen. Då ska ackordet D4 ersättas med ackordet A4. Jag kommer att vara här då med den svindyra åskådarbiljetten i handen. Och jag ber att få återkomma i ärendet.