Efter blodproppen kom ångestanfallen

”Om vi hade vetat då, som unga på väg ut i världen, vad vi vet nu, hade vi gjort något annorlunda? Ja, definitivt.” Vi:s musikskribent Johan Norberg och medieprofilen Joachim Berner har skrivit en bok om ”den tredje åldern” – Alla dessa dagar som kom och gick. I ett utdrag får vi läsa om ett dramatiskt sjukdomsbesked som gav upphov till återkommande ångestanfall.

Andra delen av Tomas Tranströmers dikt Svarta vykort (Det vilda torget) är en av hans mest citerade:
Mitt i livet händer det att döden kommer
och tar mått på människan. Det besöket
glöms och livet fortsätter. Men kostymen
sys i det tysta.

Att se sig som odödlig är underbart, och förbehållet de som ännu inte drabbats av några sjukdomar. Tyvärr inser man inte att känslan funnits där förrän i retrospektiv. Så länge kroppen och huvudet fungerar är det få som ägnar döden en tanke, men efter det första allvarligare mötet med sjukvården har tanken på livets förgänglighet kommit för att stanna. Den blir en följeslagare som resten av livet dyker upp oanmäld då och då i ens tankebanor. En liten jävel som sitter på axeln och påminner om detta oundvikliga vid de mest opassande tillfällen. Man kanske äter en trevlig middag med vänner, leker med barnbarnen eller håller en föreläsning, och plötsligt slår det till som en iskall vattenstråle längs med ryggraden: Jag ska också dö! Det går alldeles utmärkt att leva även med denna självklara, men tidigare bortträngda och nu framsläppta insikt, och för vissa blir till och med livet ännu mer levande. I närheten av döden förhöjs känslan av liv, men det kan också vara tärande. Att ständigt bära på oron över en sjukdom kan bryta ner en, och det mesta går på halvfart. Dagarna går i en känsla av att vara halvglad, halvhungrig och bara halvt sugen på ett glas gott vin. För de som haft nåden att leva ett liv med en känsla av omnipotens och odödlighet blir det första mötet med sådana tankar en käftsmäll, och tvärnit. Borde vi prata mer om döden? Kanske det, men i så fall mest för att ge oss en större livskvalitet, annars är det väl tveksamt vad det skulle finnas för poäng med att oftare påminna oss om det förmodligen svåraste som kommer att hända oss, alla kategorier. Det är få problem som gynnas av att sopas under mattan, men sin egen död är sällan en sorg som mildras av att tas fram i ljuset. Man dör ju inte mindre för att man pratar om det. Tids nog är man där, och det är svårt att hitta ett bättre exempel på uttrycket; ”Den dagen den sorgen.”

För några kan dock döden innebära en stor befrielse. Efter en lång sjukdom, evig kamp är den sannolikt en frälsning.

Och säkerligen är det för vissa skönt att dela sin dödsångest med andra. Det som sägs till andra är oftast lättare att bära.

Johan Norberg:

”Våren 2020 fick jag en blodpropp i hjärnan, en ’sinustrombos’ orsakad av covid. Efter att ha haft svår huvudvärk i några veckor lyckades jag tjata till mig en magnetröntgen och det var så det upptäcktes. Värken gick över, det behandlades med medicin och jag började jobba som vanligt efter två veckor. Tre månader senare fick jag ett ångestanfall och satt vaken i två nätter. Samma sak, fast en mildare oro har återkommit några gånger under de två år som gått sedan proppen, och jag förstår att det är dels ett slags posttraumatisk stressyndrom över händelsen, dels att min egen förestående död blev en närvarande realitet. Det här har skapat en viss hypokondri. Varje gång jag glömmer något så blir misstanken Alzheimers eller stroke, och om ena armen somnar när jag ligger snett i sängen, vilket ju hänt ibland sedan jag var ung utan att jag reagerat, tänker jag nu att det med stor sannolikhet är ALS. Jag kan skämta om det, och inser det befängda i att tolka symtomen så, men när känslorna kommer är de svåra att styra, och jag lever livet på autopilot under de timmar det känns knepigt. Jag lagar maten, hämtar barnen i skolan och skriver mina krönikor samtidigt som oron ligger som ett bakgrundsbrus. Jag har till och med gjort en hel konsert när jag varit i full panik. Min medmusiker märkte ingenting mer än att jag drack oerhört mycket vatten eftersom ångesten gjorde mig torr i munnen. Ibland berättar jag för hustrun när jag får sådana starka oroskänslor, ibland inte. Så länge det är hanterbart för mig behöver jag inte vädra alla mina tankar, hela tiden. Då ringer jag hellre min neurolog och berättar, och han lugnar mina farhågor om stroke eller annat, och berättar att ett visst mått av ångest är vanligt efter en sjukdomsupplevelse som min. Jag insåg att jag faktiskt tidigare alltid sett mig som odödlig, men nu var det slut med det. Det var min mest avgörande insikt. Det finns de som säger att deras sjukdom eller olycka är en erfarenhet de inte hade velat vara utan. Jag kan inte se det så. Detta har inte gett mig något, det är som det är, och mest lite besvärligt.”

Joachim Berner:

”Den pensionsfärdiga doktorn på urologavdelningen flög upp från kontorsstolen när jag klev in i rummet. Cellproverna från min prostata hade visat att jag denna gång var fri från cancer även om röntgen och blodprov visat på motsatsen. Vägen hit hade varit lång och jag hade många gånger i tanken kastat in handduken. Slutet var nu nära. Egendomligt nog inte bara en oangenäm process. Jag gick igenom livet och kunde konstatera att det varit gott, och skulle det nu ta slut så hade jag ingen anledning att vara missnöjd. Den stora sorgen skulle bli att inte få följa mina barns fortsatta utveckling och liv, men i övrigt fanns det något vilsamt, nästa befriande i min tanke. Nu visade det sig att jag var frisk, men det blev tydligt, att en dag är döden här. Jag har alltid insett det, men nu blev det glasklart. Som så ofta var denna smärtsamma upplevelse och oro, en vägvisare för mig. Det är viktigt att leva fullt ut och inte skjuta på viktiga saker till morgondagen. Det som ska göras ska göras nu. Jag är i dag bestämd rörande att gå till doktorn när jag har ont här och var. Jag är fullt medveten om att jag ska dö, möjligen kan resan dit göras mer angenäm och med lite tur försenas något. Att hålla sig frisk är en sysselsättning i sig; röra på sig fysiskt regelbundet, i mitt fall minst varannan dag yoga, löpning eller tennis. Det nya under senare år är att jag snarare tränat för mycket än för litet. Alltför ihärdig skridskoåkning på havsisarna höll på att göra mig i princip orörlig och sömnlös. Belastningen på knät var på tok för stor. Det värkte hela nätterna trots alvedon. Kanske är det dödsångest som driver på för hård träning. Jag har aldrig sett mig som odödlig, men däremot ha en oändlig kapacitet för träning. Den tiden är förbi. Däremot får ångesten viss ro i att det kanske ändå inte är helt slut när döden skiljer oss åt. Jag känner exempelvis stor kontakt med min far som gick bort för drygt 20 år sedan. På något egendomligt vis känns vår relation nästan mer levande i dag än under hans levnadstid här på jorden. Nu tror jag dock att jag pratat färdigt med honom. Sorgeperioden är slut, samtalet över och jag ska drömma om andra.”

Fotnot: Alla dessa dagar som kom och gick – tankar om livet i den tredje åldern ges ut den 30 november på Mondial.