Dramatenchefen vill höra alla röster

En stämma gör ingen kör. Dramatenchefen Mattias Andersson vill höra många röster. Därför är polyfoni ett av de vackraste ord han vet.

Det började med Fjodor Dostojevskij, han som skrivit några av världslitteraturens största mästerverk. Eller snarare, just ordet polyfoni steg som en uppenbarelse i dramatikern och regissören Mattias Andersson när han läste den sovjetiske litteraturforskaren Michail Bachtins analys av Dostojevskijs roman Brott och straff från 1866.

Bachtin menade att Dostojevskij hade, om inte uppfunnit den ”polyfona romanen”, så i alla händelser fulländat den. Ordet polyfoni härstammar från musikteorin och innebär att varje röst, varje instrument är en del av helheten.

– Polyfoni har varit ett centralt ord i hela mitt konstnärskap, och är det ord jag främst vill arbeta med på Dramaten.

Några av Mattias Anderssons mest uppmärksammade uppsättningar är Brott och straff, The Mental States of Sweden, Idioten och Vi som fick leva om våra liv. Hans arbete har blivit rikt belönat, de pjäser han har skrivit eller regisserat spelas i många länder. Samtidens stora frågor och människors längtan bildar en enhet i hans verk, som ofta bygger på intervjuer och forskningsmaterial. I mars förra året tillträdde han tjänsten som teaterchef och konstnärlig ledare vid Dramaten – exakt samtidigt stängde stora delar av Sverige ner på grund av pandemin.

– Det var oerhört frustrerande. Jag ville sätta igång samtal, både inne i huset och utanför om vilken teater Dramaten ska vara. Så sattes allt på paus, de digitala mötena som vi hade var bra men kunde förstås inte ersätta det fysiska samtalet.

Hur ska polyfoni prägla ditt arbete?

– Dramaten bör vara en plats för alla människor som befinner sig innanför Sveriges gränser. Vårt land är i högsta grad polyfont. Flerstämmigt menar en del, segregerat säger andra. Vilka röster ska höras, hur berättar vi och vad? Dostojevskij kunde i en och samma roman låta flera personer komma till tals. Han klippte in brev, manifest, använde kollageteknik och dialoger i sina vindlande berättelser.

Det gäller att inte låsa sig vid en synpunkt eller tes, menar Mattias Andersson.

– Att i stället våga zooma ut och ställa flera olika, lika starka, subjekt bredvid varandra utan att värdera vem som har rätt, vem som är bäst …

Men finns plats för fler stämmor i dag? Helst bör man väl ha en enda åsikt och kunna skrika högt för att nå ut.

– Polyfoni är ett slags motståndsrörelse, den står i opposition till den tvärsäkerhet som präglar dagens debatter och vår snabbkäftade digitaliserade värld där det handlar om att positionera sig, att aldrig öppna för den komplexitet som livet innebär. För att nå framgång i debatten är kanske inte polyfoni det bästa, men som livskänsla i ett konstverk måste den finnas.

Arbetet med höstens repertoar pågår för fullt. I Den yttersta minuten har Mattias Andersson bett 70 skådespelare besvara frågan: ”Om du bara hade en sista minut kvar att agera på Dramatens stora scen när teatern åter öppnar – vad skulle du då välja att framföra?”

Men har inte nationalscenen ofta varit en motsats till det polyfona, en plats för en ganska burgen innerstadsbo?

– Frågan är mer komplex än så, men riktig i så måtto att om Sveriges nationalscen ska ha någon relevans i samhället måste teatern kännas välkomnande för många fler än i dag. För mig är det inte självklart att dagens ungdomar kommer att finna sig i din beskrivning av en nationalscen. Vi har ett jättearbete framför oss. Det var det jag inledde när jag tillträdde och som pandemin – men bara tillfälligt – satte stopp för.